Ecke poserar vid den stegvis soluppvärmda utomhusduschen i faster Ingas trädgård. Foto: Mats Kronfält.
Under 1975 blev om- och tillbyggnadsprojekten av rörfirmans verkstad/garage klara och jag kunde inreda och flytta in på mitt nya kontor. Det kändes riktigt lyxigt och blev ett lyft för hela fastigheten, tillsammans med fasadplåt på verkstaden och ett plank i tomtgränsen mot Tores villafastighet.
Det gamla garaget/förrådet åt väster byggdes om till omklädningsrum, dusch och pannrum. Därefter planerade vi att bygga en carport med plats för fyra bilar och en stödmur åt öster. En ny infart till verkstadsgården och enkelriktning av trafiken skulle det också bli.
I början av mars 1975 inleddes ett omfattande ny- och ombyggnadsarbete på sjukhuset i Ängelholm. De gamla delarna mot Södra vägen helrenoverades. AB Br. Janssons Rör höll på med en omfattande omläggning av den sanitära installationen på KVS tillsammans med byggfirman BAB från Åstorp. Landstinget hade halvt om halvt lovat att om jobbet där blev bra, så skulle vi få fortsätta på lasarettet i Ängelholm. Så blev det också. Entreprenadformen var "löpande räkning" med fastställda timdebiteringspriser och materialpåslag.
Vi monterade apparater från Växjö Rostfritt i de nya sköljrummen som inrättades för varje avdelning. Det var väldigt dyra maskiner som skulle förse med hetvatten, vilket krävde tjockväggiga kopparrör och högkvalitativa lödfogar. Kjell gick en specialkurs för detta vill jag minnas.
Vi fick kanske förtroendet eftersom vi utfört styr- och reglerentreprenaden på Södra sjukhuset tidigare, men jag misstänker att Eckes goda förbindelser med ägarna i BAB också spelade in. Hur som helst...detta blev verkligen ett uppsving för rörfirmans verksamhet under 1975 och 1976.
Ecke skissade också på planer att bygga en solvärmeanläggning för verkstadsbyggnaden, med paneler på taket och varmvattenberedare på vinden. Detta realiserades senare, men först utvecklade han solduschen. 1975 hade han den stegvis uppvärmda anläggningen klar och hade genom Hedebratts Patent- och Konstruktionstjänst AB i Helsingborg sökt patent på den.
Det första exemplaret placerades hans syster Ingas trädgård under april månad och när Kvällsposten skriver en artikel om det hela den 30 maj kan Inga konstatera att hela hennes behov av varmvatten för villan täcks av solvärmaren. Ecke gjorde noggranna mätningar av el- och vattenförbrukningen hos Inga under sommaren och kunde konstatera att hennes uppvärmningskostnader hade uppgått till kr 2:-/kbm vatten.
Han konstaterade följande:
I Sverige behöver solfångaren 1 kvm yta för 25 lit vatten. En beredare på 100 lit bör således ha 4 kvm yta. Varje kvm värmeyta lämnar vid en klar
solskensdag c:a 0,3 kw/h. En person förbrukar för sitt behov c:a 9,2 kw/h per dag. Om 1 kvm belyses i snitt 8 tim/dag erhålles 2,3 kw/h. Detta säger oss att för varje person behövs 4-5 kvm värmeyta
samt en beredare på 100 lit. För ett hushåll på 5 personer erfordras alltså solfångare på c:a 20 kvm och en beredare på 500 lit.
Bra uträknat av en man som via Hermods lärt sig den matematik som skolan
borde lärt honom från början.
Ecke hade stora planer för denna uppfinning. Han försökte intressera flera av landets tillverkare av varmvattenberedare att ta upp produktionen. Vid serietillverkning skulle denna anläggning kosta cirka kr 5000:-, hade Ecke räknat ut. I slutet av 1975 nappade Thermiaverken på idén och den 21 januari 1976 tog jag och Ecke tåget till Arvika i Värmland. Vi mottogs av en intresserad delegation och presenterade tankarna om soluppvärda duschar med mera. Återresa samma dag med stora förväntningar och Sonja och Ecke kunde resa på semester till Gran Canaria tre dagar senare.
En byggnadsplan för det så kallade Elofssonska området i Vejbystrand, som skulle ge 50 villatomter, beslutades av byggnadsnämnden i slutet av mars. Ett intressant utbyggnadsområde som vi på rörfirman gärna ville vara med på. Vårt förhållande till Lennart Kronfält och Annebergshus var gott och konjunkturen verkade vända för den lokala byggbranschen.
I början av juni månad fick Kalto-Plast nya ägare. Bröderna Lundahl sålde till Nordiska Affineriet AB, Hbg. Man tillverkade bland annat salivsugar för tandvården. Det var många ungdomar från byn som jobbade där, men min bror John-Erik fick sommarjobb hos oss på rörfirman och åkte ofta med Ecke.
Jag bodde fortfarande hemma hos mor och far i källarrummet, vilket var bekvämt med arbetsplatsen bara några meter över gården. Men jag förstod att föräldrarna inte var lika förtjusta över att ha mig, och ofta också Eva, inneboende. Vi började att spåna om att flytta samman till en egen bostad.
Jag fyllde 25 år på Långfredagen och bjöd in mina vänner till föräldrahemmet. Det var Peter Pettersson och Janet, Lennart "Hubbe" Oscarsson och Linda, Thomas Nilsson och Ulla-Karin samt Eva och jag. Några kaffegökar och fikabröd i all enkelhet, men vi hade det trevligt.
Vi kunde kanske bott i den lilla stugan på firmatomten under sommaren, men den hade John-Erik redan tingat, så jag och Eva fortsatte att leta. Faster Inga tipsade om att hennes granne hade en
stuga som kanske kunde duga. Sagt och gjort - vi frågade om vi kunde hyra på Saltörsvägen 8.
- Egentligen hyr vi inte ut stugan under vintersäsongen, men för er kan vi göra ett undantag, sade fastighetsägarna Karl-Axel och Eja Svensson och vi skrev kontrakt
den 1 september.
Eva och jag blev alltså sambor den 2 september efter en inköpsrunda på IKEA. Det var knappt att el-elementen kunde hålla värmen och någon dusch fanns inte. Vi nyttjade personalduschen på firman så länge. En vecka senare ryckte jag in för repetitionsövning i flottan.
Jag fick ett brev från fader Nils under repmånaden i Örlogsflottan, daterat onsdagen den 24 september:
Hej Per-Olof. Jag har lite tid över i eftermiddag, så jag ritar ihop några rader till dej. Eva var just inom och hämta ett brev som sa att hon inte fick jobbet på AMU.
Hon såg lite lessen ut tyckte jag. Hon kunde inte starta din bil, det var något fel med en kabel eller något. Hon låna Bengts för att åka hem ett par dar.
Vi har ganska lugnt ännu här på firman, men det kommer väl, ännu flyter det in pengar, så för det behöver man ju inte oroa sig. Anders och Kjell har varit hos Bertil Jansson och bytat panna
och dom har skrattat åt honom så det är inte klokt. Roligt att det fortfarande finns sådana original.
Har fått ritningarna till han i Errarp och Gutte i Magnarp; jag har idag skickat dom till dem för underskrift. Tore har målat tak och väggar i lagerutrymmet; taket vitt och väggarna röda;
blev snyggt tycker jag. Han vill att jag skall åka med in i morgon och köpa tapeter, för som han säger: 'De vågar jag minsjäl inte själv bestämma, om de inte blir bra.' Annars har han själv
tänkt att tapetsera. Mellanväggen skall bli färdig nästa vecka och sen är det bara golven kvar.
Tore kör ut på lite jobb emellanåt, men jag tar det lugnt här hemma tillsvidare. Skall in för stor undersökning den 7/10. Syskopering och provtagning för fastställande om det finns något allvarligt.
Hedebratt har ringt idag. Han hade fått en inbjudan att komma till Stockholm, Gustafsberg och titta på deras anläggningar samt äta lunch. Han sa att nu fick det vara slut med alla finter i den här
saken och skulle skriva till dem att även jag kom med och att då skall också slutavgörandet ske, i annat fall överlämnas beskrivningar och patenthandlingar till även andra intressenter.
Om dom accepterar detta skulle vi vara i Stockholm torsdagen den 2 oktober.
Mor jobbar till 8 ikväll och nu är klockan halv fem, så jag får väl sluta. Om det skulle vara något allvarligt, skriver jag till dig igen. Hej så länge. Far.
Jag befann mig på jagaren Hälsingland J23 i Östersjön någonstans. Eftersom båda 12-tornen redan var bemannade kommenderades jag till luftvärnsrobotstativet på den aktra bryggan. Robot 07, eller Sea Cat som den egentligen hette, var en liten robot med underljudsfart, vilken drevs av en tvåstegs krutraketmotor. Den styrdes via radio av fyra korsvis placerade vingar och stabiliserades av fyra baktill placerade fenor. Det vridbara startstativet innehöll fyra robotar och sändarantenn. Roboten styrdes av en skytt som förfogade över ett radarstyrt sikte som visade var målet fanns. Skytten avfyrade roboten och styrde in denna i siktkikarens hårkors med hjälp av dess avgasflammor. Skytten behövde inte se själva målet, vilket betydde att det fungerade även under mörker.
Jag fick genomgå en minutiös test för att bli robotriktare, men jag tror inte att jag avfyrade en enda robot. Det gjorde alltid vårt underbefäl, även om han inte var någon fena med joysticken. Det blev mest till att vara laddare för oss meniga. Under 'klart skepp' försökte vi att sova mellan skenorna för lastvagnarna. Det var hårt, kallt och knöligt.
Fr v: Lilly, Johnte med gitarr, Valdemar med dragspel, Inga, Ecke och Sonja. Helge och Gunhild framför. Johnte, Sonja och Gunhild i nya poolen, som Helge byggt.
Sonja hade tagit ut tre veckors semester från och med den 23 oktober och tillsammans med Ecke och John-Erik, som hade sin nya gitarr med sig, åkte de upp till Gunhild och Helge i Österby i Dalarna. På Sonjas födelsedag den 25:e kom också hennes två andra syskon med respektive. Det blev en kort visit på endast fyra dagar, eftersom Ecke skulle läggas in på Lunds lasarett den 28 oktober. En grundlig undersökning var förestående och beslut om operation skulle fattas.
Efter den stora undersökningen fick Ecke besked att han hade elakartad cancer i urinblåsan. Efter ytterligare undersökning bestämdes det att strålbehandling skulle inledas. Det blev många turer till lasarettet i Lund under november och december. Bilen fick verkligen rulla många mil. Sonja hade svårt för att sova en hel natt. Hon oroade sig så för Ecke.
Ett misslyckat försök att stoppa en Davis Cup-match i Båstad mot Chile gjordes under september, men det var ingenting som berörde oss i Vejbystrand. Däremot att Ängelholms Sparbanken öppnade nytt kontor på Postvägen. Min faster Ann-Marie arbetade där då. Tidigare på Barkåkra Sparbank, som hade kontor på Byvägen 5.
Kjell hade blivit tillsammans med Lisa Kurdve 1974 och de hade ganska snart köpt en liten gård i Vejby. Det skulle naturligtvis firas med en fest i samband med Kjells födelsedag i maj. 60-talsstil var påkallad i inbjudan och jag fick leta fram min gamla skinnväst och skinnslips. Solglasögon var ett måste. Eva var med, liksom Göran Olsson och Christina, Jan 'Jonne' Johansson samt Mai Kurdve.
60-talsfest hemma hos Kjell och Lisa i maj.
På självaste "Svenska flaggans dag" skulle jag köra ut från verkstadsgården norrut. Det bar sig inte bättre än att Ingvar Sandgren, som skaffat sig en gigantisk amerikanare, kom från andra hållet och vi stötte ihop. Till mitt försvar kan anföras att sikten var skymd av staket och växtlighet. Farten var inte särskilt hög, men skadorna blev ändå omfattande på min Ford Cortina -65, medan inte ett märke syntes på Sandgrens bil. Kalaset kostade mig säkert någon tusenlapp, även om kompisen Tommy Pålsson fixade det på sin fritid.
Ny spelande tränare från Salamis var polismannen Per Flink. Han lyckades mycket bra med seniorlagen och kunde ta det favorittippade Vejbyslätts IF till seriesegern i division VI efter 18 matcher. Man var tillbaka i "femman". B-laget låg i toppen på sin serie, div. II Östra, länge, men slutade på en 3:e plats.
Juniorlaget tränades av Lennart Oscarsson, P1 av Sten Selander, P2 av mig och Anders Hansson, P3 av Tage Svensson och Per Svensson samt P4 av Thomas Jönsson.
Jag tränade pojklag II tillsammans med Puppan. I mitten av juni gick jag SvFF:s tränarkurs steg I i Landskrona. Våra spelare var födda 1961 och oftast deltog Råbert Brink, Niklas Narvell, Jan Fröjd, Anders Liljeblad, Jan Tarkiainen, Mats Karlsson, Ola Svensson, Ulf Weifeldt, Mårten Torle, Torbjörn Andersson, Douglas Widerström, Jan-Roland Andersson, Jonas Trotsman och Michael Bengtsson.
När juniorerna och P1 skulle åka på träningsläger till Roskilde på Själland, fick jag följa med som extra ledare, eftersom Per Flink fått förhinder. Vi tältade på campingplatsen. Vi mötte deras respektive lag och blev ordentligt uppsnurrade av fokuserade, duktiga danskar, som inte hade festat kvällen innan. Jag tror att J fick stryk med 10-0 och P1 med 16-0.
På bilden ser vi hur Lars "Femman" Nordström och Kenneth Aarenstrup packar upp medan jag och Lennart "Hubbe" Oscarsson övervakar.
Jag sysslade med fotboll åtminstone sex dagar i veckan. 2 x träning för PII, 2 x träning seniorerna, 1 match PII, 1 match B-lag och ibland 1 match A-laget. Det var för mycket och jag lovade Eva att sluta spela själv. Att träna ungdomar kändes även mer stimulerande, än att spela reservlagsfotboll.
