Verkstadsbyggnaden med plank och solduschen till Tore klart.

Den 21 januari 1976 tog jag och Ecke tåget till Arvika i Värmland för att presentera idéerna kring soluppvärmda varmvattenberedare för Thermia-Verken. Vi mottogs av en intresserad delegation och framförde våra tankar. Återresa samma dag med stora förväntningar och mor och far kunde resa på semester till Gran Canaria tre dagar senare.

Tiden gick emellertid och tystnaden från Arvika var kompakt. Vi hade fullt upp med annat på firman och Ecke skulle opereras. Det blev en paus i solvärmeprojektet.

Entreprenaden för Landstinget pågick för fullt med bland annat montering av apparater från Växjö Rostfritt i de nya sköljrummen som inrättades för varje avdelning. Det var väldigt dyra maskiner som skulle förse med hetvatten, vilket krävde tjockväggiga kopparrör och högkvalitativa lödfogar.

Under denna tid genomgick Ecke flera operationer och konvalecens på lasarettet i Lund. Jag skulle rita in ändringar och alternativa lösningar till VS-konsulten Richard Nilsson i Göteborg. När det blev för knepigt, så tog jag hjälp av "Oppfinnar Ecke", som liggande i sjukhussängen nere i Lund, ritade in förslag som jag sedan kunde presentera på byggmötena. De antogs vid flera tillfällen och blev lyckade lösningar, tack vare fader Nils. Sköterskor och läkare förundrades över hans livsvilja. Det gjorde vi också.

Den stora nya behandlingsbyggnaden för 70 miljoner som skulle påbörjas, hade vi dock ingen chans att åta oss. Det hade vi inte kapacitet för.

Mats Kronfält hade börjat intressera sig för dataprogrammering och köpt en avancerad räknare från Texas Instrument, som gick att skriva BASIC-program på och lagra via magnet-"linjaler". Jag och Mats ägnade många kvällar och helger åt att konstruera ett kalkylprogram för VVS-installationer.

Under 1976 kände vi oss tillräckligt klara för att presentera detta för Rörfirmornas Riksförbund. Jag kontaktade Jan Krylborn och fick till ett möte i Stockholm med deras representanter och inbjudna installatörsfirmor. Vi körde upp med Mats gula Ford Capri 3,0 GT. Den gick som ett spjut. Vi körde hem på kvällen/natten och tog Nissastigen från Jönköping. Jag körde och höll kanske 150 km/tim, vilket var rena dårskapen med tanke på vägens beskaffenhet och allt vilt som kunde ha passerat.

Med på R-mötet var en inflytelserik herre och tillika ägare av en VVS-kalkyleringsfirma, som gjorde vad han kunde för att förringa vårt arbete lyfta fram dess begränsningar. Detta bidrog till att endast ett fåtal installatörer köpte Mats programvara, men han lät sig inte nedslås, utan fortsatte sitt utvecklingsarbete.

Efter ett antal operationer kunde Ecke jobba några dagar på kontoret i oktober och november 1976. Han vikarierade för mig, som hade semester några veckor. Det gjorde Ecke gott. Han kände att han åter höll i trådarna, nästan som innan. Han blev dock väldigt trött och fick vila emellanåt, men han hade annat än tänka på än eländet som han genomlevt sedan cancern i urinblåsan upptäcktes på hösten 1975.

Harald Pålsson, som vid den här tiden arbetade hos firmagrannen Stig Aarenstrup med att svetsa samman oljecisterner, svetsade samman en sopcontainer åt oss, som placerades bakom kontoret och betjänade firman i många år därefter.

Jag och Eva hade det ganska kallt i stugan på Saltörsvägen under vintern. Särskilt som vi hade varit tvungna att montera ner el-elementet i sovrummet för att få plats med de nyinköpta sängarna från IKEA. Det blev svårt att hålla värmen, även om de andra elementen sattes på högsta läge och el-mätaren snurrade. Nåja...vi fick värma varandra.

I slutet av februari reste Ecke till Lund för att genomgå undersökningar på lasarettet. I början av mars opererades han under 7 timmar. De avlägsnade urinblåsan och tog en bit av tjocktarmen, vilken kirurgerna omgestaltade till uppsamlingskärl för urinen. Till detta kopplade man in urinledarna och urinröret. En vecka senare läckte den konstgjorda urinblåsan och ny operation fick planeras.

Tio dagar senare opererades Ecke för andra gången, nu under 3,5 tim. Sonja besökte honom dagen efter och försökte muntra upp honom. Eckes andra operation lyckades inte få stopp på läckage av urin och avföring i bukhålan, så en tredje operation gjordes söndagen den 21 mars. Han fick nu slangar direkt in i njurarna för att andra vävnader skulle kunna läka.

Några dagar därefter åkte jag, Eva och Tore på besök till Ecke. Han hade ont och mådde inte bra. Det var svårt att se honom ligga där helt maktlös och vi var nedstämda under återfärden till Vejbystrand. Två dagar senare utfördes en fjärde operation under 5,5 tim, på grund av nytt läckage på tjocktarmen. Jag försökte ge Sonja mitt stöd i denna svåra stund. Bland annat med att hjälpa John-Erik. På min födelsedag den 28 mars besökte vi Ecke igen. Han var väldigt nere och nära att ge upp, men vi peppade honom så gott det gick.

I början av april var Sonja och Johnte på nytt besök hos Ecke. De hade kaffekorg och gitarr med för att göra det lite mysigt på sjuksalen. Han var på bättringsvägen och fick besök av vänner och syskon var och varannan dag därefter.

Det blev fint väder i påskveckan och Ecke fick permission över helgen. Det gick bra först, men blev sämre igen senare. Sonja slets mellan hopp och förtvivlan. Ovissheten trasade sönder nerverna hos dem båda.

En vecka senare blev det röntgen av njurarna, men Ecke fick frossa och 40° feber av kontrastvätskan efter den andra. Han kunde dock komma hem den 26:e. Efter att Ecke varit hemma en dryg vecka, under vilken han hade problem med kateterna, gjorde han ett besök hos Dr. Jacobsson i Ängelholm. Denne sydde fast en slang, men dagen efter blev det taxi till Lund och montering av en ny kateter. Ecke fick komma hem den 7 maj, men krånglet med läckage fortsatte.

Det blev ny kontroll av läget för Ecke i Lund hos docent Lindstedt. Sonja och Ulla-Karin var iväg och köpte barnsäng i Ängelholm. Hon var höggravid och nedkomst var beräknad till den 22:e. Sonja kände sig dödstrött efter allt jobb med Eckes läckande stomier och Johntes frustration över att inte få spela så högt han ville.

Hans Frost, som var firmans grossistkontakt och Eckes vän, kom på besök, vilket gladde honom mycket. Tidigt på morgonen den 25 maj ringde Thomas och berättade att han och Ulla-Karin fått en son. Dagen efter blev det ny kontroll på sjukhuset för Ecke och Gunhild och Helge kom på besök. Ecke, Thomas och Helge fiskade på Kristi Himmelfärdsdag.

I början av juni jobbade Ecke lite jobbade på kontoret under förmiddagen, men en vecka senare var han i Lund igen för montering av ny viggot och byte av kateter som läckt, men Sonja och Ecke kunde dock fira Midsommarafton hos Marianne och Kjell Ingberk på Saltörsvägen, vilket lättade upp situationen något.

Eva hade varit förskolepraktikant under vårterminen, men sommarjobbade hos Harald Appelqvist i livsmedelsbutiken. När hösten kom fick hon ett vikariat på rörfirmans kontor och hjälpte mig med diverse, medan jag inredde den nya butiken och lagret.

Trots att John-Erik låst sin moped både bak och fram, fick han den stulen den 10 juli. Han hade lämnat den vid hamnkiosken och gått hem från någon fest i byn.

Under juli månad hade Ecke fortfarande problem med slangar som inte ville sitta fast. Läckaget gjorde honom på dåligt humör. Gunhild och Helge kom på besök från Dalarna och det livade upp honom en aning. Ecke hade fått besked om att ny operation skulle göras i slutet av augusti. På måndagen den 19 juli kom Inga och Valdemar också på besök. Den 21:e dök Ann-Marie (Helges dotter) och Kurt upp med sina barn. De bodde i sin husvagn.

Den 24 juli var det dags för barndop i Vejbystrands församlingshem. Ulla-Karin och Thomas förstfödde fick namnet Marc. Sonja var gudmor.

I slutet av augusti lades Ecke in för ny undersökning på lasarettet i Lund. En bedömning skulle ske inför operation på nytt. Han fick medicin mot bakterier och åkte därefter fram och tillbaka för kontroller.

Ulla-Karin tog med sig Marc 3 mån och besökte Ecke på sjukhuset innan hans femte operation. Sonja var orolig inför detta. Hon kände sig maktlös och visste inte vad hon skulle ta sig till. Den 15 september opererades Ecke. Ingreppet var omfattande för kunna täta läckor på tarmar mm. Några dagar senare var jag och Eva och hälsade på honom och tyckte att han såg förvånansvärt pigg ut. Ecke fick återhämta sig några veckor, men den 7 oktober kom han hem igen.

Den 8 oktober tecknade Eva och jag hyreskontrakt med AB Ängelholmshem för en 2-rums lägenhet på 65,3 m² med kök, på Oxelvägen 7A i Vejbystrand. Inflyttning den 1 november. Månadshyran på kr 575:- kändes riktigt överkomlig. Det var som att komma till himmelriket i jämförelse med stugan på Saltörsvägen. Vi övertog den av en fru Edith Karlsson.

Den 7 november var det lysning i Barkåkra kyrka för mig och Eva. Därefter hade vi en mottagning för 42 personer hemma hos Sonja och Ecke. De bjöd på kaffe och smörgåstårta samt öl och vin. Ecke hade jobbat varje förmiddag under 14 dagar medan jag hade haft semester. I slutet av november tog Sonja och Ecke nattåget till Borlänge och Gunhild kom och hämtade dem på stationen med bilen. Det blev fest på kvällen då Helge kom hem från jobbet. Sonjas bröder Valdemar och Hans kom på besök till helgen och man festade och spelade kort. Efter en vecka reste mor och far hem igen. Allt hade gått bra med Eckes stomier.

Eva och jag gifte oss i Barkåkra kyrka den 11 december. Den var vackert smyckad med ljus och blommor. Bröllopsmiddag avhölls på Hemmeslövs herrgårdspensionat. Menyn bestod av oxfilet, glass med varm chokladsås, nattamat kl. 24. Dessförinnan bröllopsvals, som väl gick sådär. Hemresan företogs med buss vid ettiden. Evas mamma och pappa samt Birgitta och Gunnar låg över hos Sonja/Ecke, medan vi blev avsläppta vid vår lägenhetsport.

Två dagar senare blev Ecke inlagd för att opereras en sjätte gång. Ingreppet utfördes under 8 tim. den 15:e och var komplicerad på grund av all ärrbildning. Han klarade sig dock även denna gång och fick komma hem dagen innan julafton. Thomas var och hämtade honom i Lund. Ecke verkade pigg och gladde sig åt att få träffa oss alla på julafton. Vi samlades som vanligt på lunchen med dopp i grytan. Därefter äkte jag och Eva till hennes föräldrar i Lund.

Det var dåligt väder i mellandagarna med snö och blåst. Ecke fick ta bussen till Lund för kontroller och återkom den 29:e med taxi. Ett mycket händelserikt år kunde läggas till handlingarna och önskan om ett lugnare/bättre var stor.

Under vårvintern hade jag bestämt mig för att byta bil. Bertil Persson på Renault i Ängelholm hade tecknat leasingavtal med Vejbyslätts IF till förmånliga villkor, men jag valde att köpa en bättre begagnad Reanault 5.

Umgänget med mina gamla polare i gänget från 1971 och från fotbollen därefter, hade klingat av. Mest beroende på att jag var trött på allt slentrian-festande, men också för att kärleken drabbat mig och ett nytt levnadsspår växlats in på.

Emellertid gjorde Eva och jag en resa tillsammans med funktionärer och spelare i Vejbyslätts IF på höstkanten. Vi tillbringade några dygn på färjan mellan Helsingborg och Travemünde. Vi delade hytt med Hubbe och Linda och hade det väldigt trevligt, tills färjan på återvägen fick något maskinfel och låg och drev i Kögebukten.

Det gick höga vågor på havet och sjösjukan spred sig bland resenärerna, som ockuperade allt vad toaletter hette för att tömma magar och tarmar. Jag och Hubbe lät oss inte bekomma, utan festade vidare hela natten. Vid ett tillfälle körde Hubbe en serveringsvagn med mig på genom korridorerna, vilket inte uppskattades av personalen.

Ett träningsläger i Næstved på Sjælland i Danmark anordnades för VIF:s seniorer i månadsskiftet mars/april. Sex lovande juniorlagsspelare fick följa med på denna resa: Bo Sjöstrand, Jerker Elming, Ola Sollerhed, Kent Jansson, Jan-Olof Alfredsson och Lars Nordström. Jag deltog också och var behjälplig tränaren Pelle Flink och lagledaren Kjell Svensson. Den sistnämnde hade egen kaffebryggare med sig, så att han kunde brygga och blanda kaffegök när han ville. Kortspelandet var också utbrett under denna resa. Jag vill minnas att danskarna hade en mycket fin träninganläggning med flera gräsplaner och en inomhushall.

A-laget hade långt in på hösten chans till seriesegern i division V, men tyvärr förlorades seriefinalen mot Västra Karup, som gick upp i fyran. En god andraplats blev resultatet. B-laget slogs om seriesegern i div. II med Gunnarstorp, men slutade också tvåa.

Årets jubileumsturnering vanns av ÄFF före Eskilsminne, Vejby och Skälderviken.

En ungdomsavdelning med egen styrelse sattes upp under året: Sten Selander ordförande, PeO Jansson, Tage Svensson, Per Svensson och Anders Hansson.

Sten tränade juniorlaget, jag tränade P1, Lennart Johansson P2, Tage Svensson/Per Svensson P3, Thomas Jönsson P4, Lars Högberg/Lars Lindholm knattarna och Agneta Johansson/Birgitta Jönsson/Eva Karlsson/Anette Jeppsson tränade flickorna.

Min spelarkarriär var över och jag satsade för fullt på min tränarutbildning. Den 18 januari var det dags för fortbildningskurs i Tyringe. Min gamla Cortina tog mig dit även den 31 januari, då jag gick RF-kursen "Utbildningsansvarig i förening".

Den 5-7 mars gick jag tränarkurs steg-2 på Klippans Gästis. Där bekantade jag mig med bland annat Roger Gottfridsson från Hov och Tore Jansson från Örkelljunga. Två riktiga festprissar som bodde i samma hotellrum och rev loss en gardrob från väggen för att kunna se varandra när de låg i sängarna och pratade. Då visade det sig att tidigare gäster gömt porrtidningar bakom den och succén var ett faktum. Vid middagen i restaurangen frågade Roger om han kunde få "gammeldaas röe" till köttet.
- Vad är det? frågade servitören och jag förklarade att det var en sorts potatis. Alla skrattade. I januari gick jag en fortbildningskurs för Steg-1 tränare i Tyringe.