Kjell, Tore, jag, Anders och Ecke på Klittergården vid 20-års jubileet av rörfirman.

Ecke och Tore hade redan i början av 70-talet förvandlat sitt handelsbolag till aktiebolag och satsat vars 5 000 kronor. Men det skulle komma en ny aktiebolagslag 1975 som innebar en höjning av aktiekapitalet till 50 000 kronor.

Detta var känt sedan tidigare och jag och min kusin Kjell bestämde oss för att satsa fullt ut på rörfirman genom att bli delägare. 1974 tog Ecke kontakt med revisorn Stig Bertil AB i Båstad, som beräknade värdet av bolaget och drog upp riktlinjerna för dels ökning av aktiekapitalet, dels göra oss söner till delägare. Våra syskon blev kompenserade i ett kompanjonsavtal. Då firman firade 20-årsjubileum på Klittergården 1974 var allt klart.

Detta var stort för mig och Kjell. Konjunkturen var väl inte den bästa, men vi var beredda att satsa fullt ut och Tore kunde på halvtid ge sig kast med den planerade tillbyggnaden av kallager samt ombyggnaden av verkstad och garaget till kontor/butik. Dessutom fick vi vara sparsamma med drivmedel till bilarna, som vi tankade hos Smen's Eriks Mobilmack på Sandlyckevägen mot ransoneringskort, i början av året.

Oljekrisen satte också fart på Eckes funderingar på en solvärmeanläggning för villan, men han hade redan i slutet av 1950-talet inspirerats av svågerns soluppvärmda vattentunna i trädgården. Han tog fasta på detta och byggde under 60-talet en mer avancerad solvärmedusch av ett värmeelement och en isolerad behållare, så att temperaturen höll sig längre.

Ecke experimenterade med flera olika solfångaresystem, men hösten-vintern 1973-74 bestämde han sig för att bygga solfångare av kopparrör, som han lödde samman och placerade på svart plåt i en trälåda. Vattnet i dessa självcirkulerade till en välisolerad dubbelmantlad varmvattenbehållare. Från denne gick det sedan ledningar in till villans vattensystem och stor energibesparing kunde snart noteras. En klar sommardag levererade anläggningen 70-80 gradigt tappvarmvatten till villan och i snitt 90% av förbrukningen. Om detta berättade Kvällsposten i en artikel 1974-07-17 och NST följde upp två dagar senare. Den 29 september skrev Helsingborgs Dagblad en artikel om Eckes solvärmare.

Branschen drabbades av en lågkonjunktur och vi lånade ut Anders Puppan till C.A. Tengvall i Ängelholm när vi själva inte hade fullt upp. Han gjorde bland annat jobb på Sydläder och på badhuset. Jag vill minnas att de var mycket nöjda med hans insatser och försökte värva honom, men Anders lät sig inte lockas över till konkurrenten.

Tur var väl det, för på Haragårdsområdet i Magnarp skulle byggherren Hea-byggen från Kungsbacka uppföra 21 villor i första etappen. Projektet startade under juli månad och Lennart Kronfält sålde Annebergshus, medan Höganäs Villamontering, Inge Nilsson monterade dem och Janssons Rör installerade VS i flera av dem.

Men innan dess gjorde vi ett jobb för skådespelerskan Fylgia Zadig, som då var 53 år, i St. Hult på gården Saltör. Det var i maj månad som Anders höll på med inkoppling av kommunalt vatten och avlopp till henne. En av dagarna besökte jag honom där i ett ärende och blev bjuden på kaffe vid trädgårdsmöblerna. Där satt redan Fylgias väninna Irma Christensson fyllda 59 år, som semestrade tillsammans med maken Per-Erik Rundqvist i en stuga på den lilla vägen strax nedanför Isaks grusgrav. Hon hade precis avslutat inspelningarna av TV-serien "Ett köpmanshus i skärgården". Fylgia förberedde rollen som Mrs. Peachum i "Tolvskillingsoperan", som skulle sättas upp på Riksteatern kommande säsong. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men minns att de var väldigt trevliga.

Björkhagen fick kommunalt vatten och avlopp vid denna tid. Vår rörfirma utförde kanske ett tjugotal VA-inkopplingar tillsammans med Hasse och Rolle på Vejbystrands Gräv. Vid ett tillfälle rasade jordmassorna över Anders när han skulle koppla in det första betongröret till den gamla kolonin på Majgårdsvägen. Jag stod uppe på motsatta sidan av rörgraven och fick väldigt bråttom att hoppa ner och gräva fram honom. Det var nära ögat att han skadat sig och därefter blev vi noggrannare med säkerheten.

I början av 70-talet kopplade Ecke och Tore, med hjälp av Arthur Andersson AB i Errarp, in kommunalt vatten och avlopp till sina fastigheter vid Jacobsa Vre. Ledningarna grävdes in från åkervägen i norr, väster om verkstadsbyggnaden. Anslutningar till villorna gjordes i de gamla septictankarna. Spolbrunnar anlades och verkstadsgården fick asfaltsbeläggning.

Att Thomas far var byggmästare och att Ulla-Karins far var rörmontör, gynnade det nygifta parets ekonomi, om inte annat. Thomas kontakter med sin arbetsgivare PEAB måste också varit av godo på olika sätt.

Redan 1970 hade Aina och Tore skaffat färg-TV. En sådan kostade cirka 4000:-, vilket var en ansenlig summa då. Regeringen hade gett klartecken till att från den 1 april 1970 officiellt bedriva regelbundna sändningar med sex färgtimmar i veckan. En av dessa var med serien "Nana", som visades i fem episoder. Då var vi många på besök hos Aina och Tore. Sonja och Ecke ville inte satsa på detta, så inför VM i fotboll i Västtyskland köpte jag en splitterny Salora Finncolor 28 tum för egna sparade pengar.

Jag var fortfarande förälskad i Maud Persson, även om chanserna hos henne verkade minimala. En sommarkväll nere på Brandts bar, träffade jag en lång, smal tjej med pigga bruna ögon, som drog uppmärksamheten till sig. Det tog inte lång stund förrän vi fått kontakt och hon satt i mitt knä vid ett av borden.

Hennes namn var Eva Wennberg och hon var bästis med Henry Nilssonsa tös Britt. De umgicks i samma gäng som Maud Bruzelius, Agneta Tyrling och andra 56- och 57-or. Hon sommarjobbade med att passa barn för en badgästafamilj på Magnarpsvägen. Evas mamma och pappa hyrde sommarhus på Saltörsvägen 14.

Jag och Eva blev ett par och bjöds in till midsommarfest hemma hos Kalle, som också funnit en tjejpartner - Lena från Lund. Inbjudna var bland annat också Maud Persson och hennes ständiga följeslagare Åsa. Vi var kanske 10-15 personer i Kalles föräldrars villa på Oxelvägen. Festen blev väldigt lyckad, men efterspelet borta hos Brandts på nattkröken blev värre.

Maud hade insett att jag slutat sukta efter henne och valt en annan. Hon hade, för en gångs skull, supit till ordentligt och stötte på mig. Jag befann mig plötsligt mitt emellan Maud och Eva. Jag blev tvungen att välja. Lite elakt frågade jag ut Maud om hon längtat efter mig och hon svarade ja och bedyrade mig sin kärlek. Eva blev naturligvis ledsen och tröstades av kompisarna medan spektaklet fortlöpte. Jag tröttnade på Mauds falska spel och sa till Eva:
- Kom! så går vi! Vi är klara här. Nu går vi hem till mig. Eva torkade tårarna och följde med upp till Jacobsa Vre, dryga kilometern österut där jag bodde i källaren hemma hos Sonja och Ecke. Vi älskade och sov omslingrade därefter. Det kändes väldigt bra och jag tror att vi båda kände att en fortsättning skulle följa.

Senare på sommaren, en julinatt då jag varit ute och svirat med kompisarna, ryckte brandkåren ut för en brand i Vejby småskola. Jag vaknade inte, trots att brandbilarna måste ha rundat "Jacobsa Vre" i full fart med påslagna sirener. Den natten brändes konstnären Kalle Malmström inne när den gamla småskolan brann ned till grunden. Elden fick ett snabbt förlopp genom lösningsmedel och oljefärger som konstnären förvarade för sin verksamhet.

Eva kom och hälsade på mig efter sommaren på helgerna. Hon brukade ta tåget från Lund. Vid ett tillfälle, när jag hämtade henne vid stationen i Ängelholm i min "nya" bil, ryckte hon upp dörren innan jag hann flytta min kombinerade radio/kassettbandspelare. Den föll i gatan så att luckan till kassettfacket lossnade. Vad gjorde väl det? Gaur o laaga, som Bertil Jansson i Stora Hult brukade säga.

Eva var bara 17 år och gick fortfarande på gymnasiet "Katte" i Lund. Kärleken till varandra växte och vi sågs så ofta studier och arbete tillät.

Inspirerade av att ha sett filmen "Brakfesten" (La Grande Bouffe) på våren, åkte jag och några kompisar till Helsingör och handlade sprit, vin, öl och några kilo fläskfilé. Detta var i juni månad och vi skulle hålla till hemma hos mig vid Jacobsa Vre. Sonja, Ecke och Johnte hade åkt till Västmanland/Dalarna för att hälsa på släktingarna och Ulla-Karin hade flyttat till nya villan med Thomas redan innan jul -73.

Vi lagade till fläskfilén i ugnen tillsammans med en väl tilltagen potatisgratäng. Vi åt och drack så det stod härliga till och tittade på VM-fotboll därefter. Jag minns att Carl-Gustav Nilsson, Jim Dahlin, Bengt Herrlin och kanske någon mer var med.

Min nya TV beundrades och vi mer låg än satt i de röda sofforna från IKEA. Dästa, men nöjda, tills matchen var slut. Då kom någon på att vi skulle ta oss ner till Brandts bar för att kolla läget. Inte bara det - Kalle och Bengt beställde varsin hamburgare som de tryckte ner bara för att bräcka oss andra.

Ronnie Petersons framgångar på racerbanorna i Lotus-Fords F1-stall hade gjort oss extra nyfikna och intresserade av motorsport. När Scandinavian Raceway i Anderstorp blev godkänt för F1-lopp 1973, så steg intresset ytterligare några av mina kompisar var där på premiären.

Inför tävlingen året därpå konstruerade Anders Hansson och Bengt Herrlin benställningar för sina trädgårdsstolar. De höll till på vår verkstad och använde stålrör som svetsades samman till en "trefot" med stegpinnar för att komma upp på 2,5 m höjd. Dessa väckte stor uppmärksamhet bland övrig publik, söndagen den 9 juni, då Sveriges Grand Prix kördes.

Segrare efter 80 varv blev Jody Schekter i en Tyrell-Ford. Ronnie Peterson bröt på åttonde varvet på grund av bakaxelfel. Emerson Fittipaldi ledde den totala poängställningen i en McLaren-Ford.

Jag och kompisarna campade mellan lördagen och söndagen i närheten av banan någonstans.

Vi hängde ofta på "Brandts bar" på Klittergården. En försommarkväll kom Bertil Carlsson körande och parkerade en röd Ford Cortina med svarta dekorlinjer. Jag blev genast intresserad.
- Snygg vagn! Vad ska du ha för den? sa jag till min gamle klasskamrat när han tog de två trappstegen ner till altanen utanför baren.
- Ente te salu. Ha redan en som ska kövva den, men de e klart...om du kan hosta opp ett par tusen redan ikväll, så...
- Du kan få min Morris i bytte... längre hann jag inte förrän Bosse Lindberg flikade in att han kunde fixa de stålar som behövdes och låna ut dem till mig. Sagt och gjort! En stund senare hade vi varit hemma hos honom på Movägen och rafsat fram det erforderliga beloppet i en av hans byrålådor.
- Här har du kosingen och näven, sa jag till Bertil vid återkomsten och saken var "biff". Jag var plötsligt lycklig ägare av Cortinan från 1965 med pilotreglage vid ratten för blinkers, ljus mm.

Vejbyslätts IF hade under Bertil Dalvids tränarskap åkt ner i division VI och Per 'Sotarn' Nilsson återkom som tränare med Jan 'Joe' Persson som assisterande.

Vid årsmötet valdes jag in i styrelsen och utsågs till sekreterare. Jag spelade själv i B-laget och hade fortfarande ambitionen att ta en A-lagsplats. Det var ofta som jag satt på bänken tillsammans med Karl-Erik 'Långekal' Johansson. Försäsongsträningen var hemsk. Pelle Sotare och Joe körde hårt med oss på den leriga träningsplanen, där kortpassningsspel på marken gjorde sig omöjligt och och valdes bort till förmån för "tjongebollar". Ändå lyckades klubben ta en fjärdeplats efter säsongens 18 matcher.

Juniorlaget tränades av Jan Persson, P1 av Lars-Gunnar Andersson, P2 av Bo Andersson, P3 av Tage Svensson och P4 av Thomas Jönsson. Damlaget gjorde sin sista säsong på grund av generationsväxling.

Världsmästerskapet i fotboll för herrar 1974 arrangerades i Västtyskland mellan den 13 juni och 7 juli. Favoritskapet låg på värdnationen efter EM-guldet -72. Nederländerna gjorde dock ett starkt intryck och finalen kom att stå mellan grannländerna. I Västtyskland återfanns Franz Beckenbauer och i Nederländerna Johan Cruyff - två av de bästa fotbollsspelarna i Världen genom tiderna. Polen tog sin första medalj i ett VM-slutspel och imponerade med snabbt anfallsspel. Polens Grzegorz Lato blev också VM:s skyttekung med 7 mål.

Jag fullkomligt slukade alla matcher som sändes på TV och gladdes åt Sveriges framgångar. Vi slutade femma med Ralf Edström som härförare. Brasilien blev fyra. Mitt fotbollsintresse låg på topp och jag ägnade minst tre dagar i veckan åt min hobby. Fyra då jag var reserv i A-laget.

Den 4 september skulle Sverige spela en träningsmatch mot VM-silvermedaljörerna Nederländerna på Råsunda fotbollstadion i Solna. 'Kalle Färg', Per-Olof Hansson, Jim Dahlin och jag hade kommit över biljetter till den på något sätt och bokat rum på Järfälla hotell i Sundbyberg. Vi körde upp till Stockholm med Kalles röda Ford Cortina GT. Han hade tagit sitt körkort på vårkanten. Sverige fick stryk med 5-1 av de suveräna holländarna. Läs mer.
På vägen hem vill jag minnas att vi höll på att köra av vägen i den skarpa påfartskurvan till E4:an i Jönköping.

Ulla-Karin och Thomas villa stod klar på Sanatorievägen 33.