Den 14:e december gifte sig Ulla-Karin och Thomas i Barkåkra kyrka. Jag och Olu (Thomas syster) flankerar dem.

Det hade kommit nya installationsföreskrifter 1970, som rörfirmorna hade att följa. Den största förändringen sedan tidigare var de nya dimensioneringsreglerna för vatten- och spillvattenledningar. Begrepp som fördelningsledning och kopplingsledning, sannolikt flöde och normflöde blev praxis i vårt arbete på firman.

Godkänt prov i VA-byggnorm var en förutsättning för att kunna bli "Ansvarig arbetsledare" i kommunen. Där arbetade Folke Ström som VA-inspektör. Jag fick ett gott arbetsförhållande med honom redan från början. Under vårvintern läste jag in VA-byggnorm och avlade godkänt prov i Malmö den 6 april på Rörfirmornas Riksförbund.

Kjell hade mönstrat av för gott och satsade nu på rörfirman och utbildningen till rörmontör. Rörledningsfirman hade emellertid inte jättemycket att göra, förutom några villabyggen och jobb på Sommarsol, så Ecke började experimentera med olika solvärmeprojekt. Han byggde bland annat en prototyp i form av en parabol, som kunde koka vatten vill jag minnas. Det började bli trendigt med energisparande åtgärder.

Högkonjunkturen, som varat hela efterkrigstiden ersattas av lågkonjunktur i och med oktoberkriget. Oljekrisen var ett faktum.

Detta drabbade naturligtvis hela branschen, inte minst VS-grossisterna, vilket säkert föranledde att chefen för Hellberg & Co, Lennart Hellberg, i egen hög person reste runt till oss detaljister. En annan anledning var ju förstås att han passade på att titta till sina fritidshus på Clements väg, Övralid och Västanblick. Denne ordflödande nasare hade alltid en liten anteckningsbok i högsta hugg med anteckningar om personliga kunddata, som han kunde relatera till i försäljningssamtalen. Han var i sin tur kund till oss genom tömnings- och påfyllningsavtal för fritidshusen. Vid ett tillfälle ryckte Ecke och jag ut en helg till Övralid för att rensa avloppet. Det visade sig vara stopp i utloppet från septictanken. På ytan av all sörja simmade massor av kondomer som förorsakat stoppet. Frun i huset stod på kökstrappan och undrade vad "felet" var.
- Det är nå'n som spolat ner kondomer i toaletten och det får man verkligen inte! berättade Ecke för henne, varpå rodnaden spred sig från halsen och uppåt på henne.
- Ja, hrrm, vi har haft besök i förra veckan av våra ungdomar. Jag skall uppmärksamma dem på detta. Ursäkta! fick hon ur sig, medan jag fick kväva ett gapflabb inför bortförklaringen.

I början av december beslutade regeringen i ett krispaket om bensinransonering och andra energibesparande åtgärder till följd av OPEC:s produktionsminskning och prishöjning på olja. Ängelholms kommun gjorde en hel del energi-inskränkningar för olika offentliga lokaler och bostäder. På julafton fördubblade OPEC oljepriset, vilket medförde att elransonering och bensinransonering infördes i Sverige i början av januari 1974.

Vejbyslätts IF hade ny tränare i Bertil Dalvid och A-laget mönstrade ny målvakt i Bo-Göran "Bojje" Nilsson och ny anfallare i Peter Willner. Trots detta åkte laget ner i sexan efter 22 matcher och näst sista positionen före Tvärby. Respass ur NST-cupen med 1-6 mot Marieholm. En av få A-lagsmatcher som jag deltog i. Jag utgjorde ett föga smickrande mittlås tillsammans med Carl-Gustaf Nilsson. I jubileumsturneringen slutade VIF 3:a.

Nej, det var i B-laget som jag gjorde mina flesta matcher tillsammans med Bojje, Anders Appelquist, Lars Axelsson, Kenneth Carlsson, Ronny Berndtsson, Jim Dahlin, Johan Esbjörnsson, Bengt Olsson, Jan Petersén, Leif Svensson, Lennart "Nalle" Johansson, Sven Sjöstrand, Claes Andersson, Anders "Puppan" Hansson, Carl-Gustaf Nilsson, Lennart Kanth, Karl-Erik Johansson, Jan-Anders Nilsson, Ingemar Kanth, Thomas Nilsson, Tuve Tufvesson, Paul Svensson, Lennart Johansson, Kjell Åkesson, Anders Novin, Lars-Gunnar Andersson, Jan-Olof Johansson, Holger Karlsson, Anders Kronfält, Peter Pettersson, Ove Sjöstrand, Per-Åke Svensson, Bertil Dahlvid, Pierre Kristiansson, och Jan 'Joe' Persson.

I B-matchen mot Salamis den 27 maj blev svåger Thomas skadad efter 15 minuter och fick gipsa knäet på lasarettet i Ängelholm. Jag var lagkapten och spelade forward de flesta matcherna. Några mål fick jag också göra. Kanske berodde det på att jag köpt nya Adidas skor i känguruskinn med skruvdobbar. Skitdyra och ganska obekväma, men sådana hade ju Franz Beckenbauer!

Damlaget spelade i div. III Nordv. norra och slutade på en femte plats. Juniorlaget leddes av Jan Persson, P1 av Lennart Oscarsson, P2 av Roland Nilsson och P3 av Bo Andersson.

Sverige slog Österrike med 2-1 i ett snöigt Gelsenkirchen i en VM-kvalmatch i november och var vidare i turneringen.

Under hösten 1972 började jag umgås mer och mer med mina fotbollspolare. Speciellt med Lennart "Hubbe" Oscarsson, som var två år äldre och lite av en förebild för mig. Han hade en liten lägenhet på Sanatorievägen 19, som han hyrde av frisör Ingemar Silvås. Hubbe var tillsammans med, kanske till och med förlovad med, vejbytösen Pia Nilsson. Jag tyckte inte om hennes inflytande över honom och det bidrog kanske till att de bröt upp. Inte vet jag.

Hubbe arbetade som golvläggare på Golvcenter i Ängelholm och tjänade bra med pengar på sina ackordsjobb. Han fick nys om att ett hus lite längre upp på Sanatorievägen var till salu och köpte det i början av 1973. Jag hjälpte honom med diverse saker, speciellt med rörläggeriet men också med annat.

Vid ett tillfälle skulle hatthyllan i hallen monteras. Hastigt och lustigt efter sju urdruckna starköl per man, skulle den upp. "Tjo pang i väskan", där satt den med ögonmått och allt. Först efteråt gick Hubbe efter vattenpasset och kollade - bläran flö ing mellan stregen! och vi skrattade hejdlöst åt vår relativa dårskap.

Hubbes bil var något extra - en gul och snabb Renault 17 TS, med insprutningsmotor på 108 hk och 5-växlad låda. Den skulle naturligtvis testas på en längre utflykt. Vi fick med oss Holger "Hogge" Karlsson från Magnarp och drog iväg till Lysekil över midsommarhelgen. Väderutsikterna för Vejbystrand var minst sagt dåliga, medan i Bohuslän väntade strålande solsken. Sagt och gjort. Vi gav oss av med Hubbes tält och gasolkök och våra sovsäckar i bagaget.

Det blev en tredagars-fest i tält på en camping, där vi träffade många udda karaktärer, bland andra "Glasmästaren" som var oslagbar i dryckeslaget. Hans kompisar var rent livsfarliga och sprängde dynamit uppe på en bergknalle under midsommarnatten. De hade snackat om det innan, men vi trodde att de skämtade om grejorna de hade i kofferten.

Vi anordnade bland annat en tävling i armbrytning, som Hogge lätt vann. Inte bara för att han var nyktrast, utan för att hans högra biceps var så vältränad av mångårigt snickeriarbete. Jag blev utslagen nästan direkt med "sillamjölke" i armarna efter skolår och kontorsarbete. Hubbe klarade sig bättre och var nog i final, vill jag minnas.

Han var i alla fall väldigt stark i nyporna. Jag bad honom om hjälp att öppna en vattenkran på ett handfat, som jag visste stod fullt öppen (vattnet på campingen hade sinat). Hubbe tog i allt vad han orkade och lyckades skruva av kranbröstet med högerhanden. Jag trodde knappt mina ögon och tjöt av skratt. Han var förstås alkoholdopad, det kan vara förklaringen.

När vi återkom till Vejby och visade våra rödbrända kroppar på stranden, insåg kompisarna att vi haft fint väder och att vi legat och sovit i solen. Vi skroderade om våra eskapader på Brandts bar och tjejerna förfasade sig. Den undersköna Maud Persson, som jag trånade efter, tyckte att vi drack för mycket och på så vis dödade hjärnceller.
- Ingen fara. Vi har gott om dem, replikerade jag kaxigt och svingade en bägare till.

Det skulle jag inte ha gjort. Maud var mycket försiktig med de alkoholhaltiga dryckerna eftersom det fanns alkoholism i släkten. Hon tog avstånd från mig och jag fann henne i armarna på Hubbe hemma hos honom en kväll. Svartsjukan kramade sin järnhand om mitt hjärta, men vänskapen med Hubbe höll. Jag förstod att hon lekte med mig. Och började bli trött på det.

Club Esther hade återuppstått efter branden på Thorslund 1971 och öppnade redan sommaren 1972. Året därpå var det etablerat och jag tog mig dit tillsammans med flera andra från Vejbystrand med taxi.

Vid ett tillfälle trängde sig en ökänd Skörpingespelare mellan mig och Hubbe vid baren, så att jag spillde ut halva min öl. Jag krävde att han skulle köpa en ny, men hann inte förhandla klart detta förrän Hubbe lappade till honom över "flabben" med en "bagvänd gobbalusing", varpå kombattenterna råkade i fullt slagsmål med välta stolar och bord som följd.

Förutom att att de blev utslängda av vakterna, så hade vi det trevligt med discodans och mellanölsdrickande.

Det var diskotek som gällde sedan några år tillbaka. Musiken hade successivt förändrats till det sämre, tyckte jag, sedan The Beatles upplöstes 1970. Ten Years After, med Alvin Lee på sologitarr, gick väl an och 10 CC var väl inte så dumma. Som tur var var Rolling Stones "still going strong". Annars var det mesta som producerades på 70-talet alldeles för "soft" för mig. Undantaget Ted och Kenneth Gärdestads fina ballader.

I slutet av augusti hade sommargästerna åkt hem och Hubbe och jag följde "Norrmalmstorgdramat" på TV hemma hos honom. Den k-pistbeväpnade Jan-Erik Olsson hade tagit fyra ur personalen som gisslan på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm. Han krävde tre miljoner kronor i kontanter, en snabb bil och att den kände brottslingen Clark Olofsson skulle släppas fri och föras till banken. Efter fem dagar avslutades gisslandramat i och med att polisen släppte ner gas genom ett hål i bankvalvets tak och rånaren gav upp.

Medan dramat pågick inflikades rapporter om att vår kung, Gustaf VI Adolf, insjuknat på Sofiero slott den 18 augusti i blödande magsår. Han opererades några dagar senare. Efter operationen drabbades kungen av lunginflammation, hjärtflimmer, försämrad njurfunktion och återkommande magsår. Han avled stilla klockan 20:35 den 15 september på Helsingborgs lasarett i kretsen av sina närmaste. Den direkta dödsorsaken var lunginflammation berättade nyhetsuppläsaren på Aktuellt. Nu skulle han efterträdas av sonsonen Carl Gustaf, 27 år.

Statskuppen i Chile den 11 september och riksdagsvalet den 16:e kom helt i bakgrunden av nyhetsrapporteringen och jag och Hubbe brydde oss inte så mycket om Augusto Pinochet eller Salvador Allende, utan tränade fotboll och festade på helgerna som vanligt.

I början av oktober utbröt krig i Sinaiöknen och på Golanhöjderna när Egypten och Syrien anföll Israel, mitt under Jom Kippur. Det pågick i 19 dagar och slutade i ett dödläge. Jag tänkte osökt på min gamle historielärare Bertil Lohmander, som vid tiden för sexdagarskriget 1967, teatraliskt hade redogjort för händelsen.

Mitt under detta krig beslutade 10 OPEC-medlemmar vid ett ministermöte i Kuwait, att skära ner oljeproduktionen kraftigt till dess att Israel lämnar ockuperade områden. Detta blev starten för den första oljekrisen i industriländerna, och den högkonjunktur som varat under efterkrigstiden ersattes av en lågkonjunktur som skulle pågå under resten av 1970-talet och några år in på 1980-talet. Det förstod varken Hubbe eller jag, förrän beslutet om en bensinransonering kom den 6 december. När OPEC fördubblade priset på råolja fick vi snällt stanna hemma eller cykla, om vi skulle någonstans.

Ulla-Karin och Thomas firade taklagsfest. Den gula tegelvillan stod klar på Sanatorievägen 33 vid bröllopet. De hade fått god hjälp av fotbollsgrabbarna i Vejbyslätt IF, bland annat med taket under sommaren, så att Thomas skulle kunna spela säsongens matcher i A-laget.

Sonja, Thomas och Ulla-Karin har varit i Helsingör med fotografen Ecke.

Avloppsrensning i ett dike vid Sommarsol. Ibland var det overallen på även för mig.

Tore och Kjell vid rörbänken. Ombyggnad av 'Onsjökolonin' efter Sommarsols övertagande.

Harald Pålssons lackeringsverkstad med bland annat Bosse Hanssons Lotus Cortina framför.