Vejbyslätts IF på besök i Hamburg hos Altona 93. Övre raden fr v: Klas Svensson, Ingemar Kanth, Kjell Svensson, Peter Pettersson. Näst översta raden fr v: Ulf Åkesson, Leif Svensson, Holger Karlsson, Carl-Gustaf Nilsson, Okänd, Ulla-Karin Jansson. Nedersta raden fr v: Ronny Berndtsson, Sven Sjöstrand, Ove Sjöstrand, Per Nilsson, Karl-Erik Johansson, Agneta Johansson, Per-Olof Jansson, Lotta Karlsson, Lennart Karlsson. Stående: En tysk ledare samt Jan Persson.

Ulla-Karin hade träffat en kille från Östra Ljungby på sommaren 1971. Han hette Thomas Nilsson och var ganska ny fotbollsspelare i Vejbyslätts IF. De förlovade sig under 1972 och Thomas blev upptagen i vår familj på riktigt.

A-laget fortsatte i div V och slutade 6:a efter 22 seriematcher. I NST-cupen blev det respass mot Skörpinge 1-7. VIF vann sin egen jubileumscup på sommaren, efter seger mot ÄIF med 3-2. Mv. Lennart Kanth blev matchhjälte.

Juniorlaget återuppväcktes efter många års dvala. Hans Nilsson och Lennart Oscarsson tränade och ledde laget till serieseger. Lennart Nilssons idoga ungdomsarbete hade lagt grunden.

I en B-lags match mot Kvidinge under våren, fick jag vänster vadben avsparkat. Det gjorde inte så ont till att börja med, men jag fick naturligtvis ta mig av planen med hjälp och in i omklädningsrummet. Efter att ha duschat kom Peter Pettersson stönande in och föll ned på en bänk.
- Vad är det? Vad har du råkat ut för? frågade jag under torkningen.
- Det var en djävel som gav mig ett knytnävslag rakt i solar plexus när jag gick upp för att nicka. svarade Peter och klädde stönande av sig för dusch och ombyte.

På kvällen/natten blev det värre. Benpiporna sökte sig tillbaka till normalläge i muskelvävnaden och det kändes. Det blev inte en blund i ögonen och absolut ingen älskog med Eva, som anlänt från Lund.

Dagen därpå skjutsade hon in mig till akuten på sjukhuset och benbrottet konstaterades med röntgen. Någon gipsning var inte nödvändig - det räckte med en elastisk Dauerbinda, hårt lindad runt underbenet. Jag fick låna ett par kryckor och kunde följa med Ulla-Karin i hennes röda "hundkoja" för att se A-lagsmatchen, också mot Kvidinge. Hennes förlovade, Tomas Nilsson från Östra Ljungby, spelade för VIF, och vi ville se honom i aktion. När jag, hoppande på kryckor, passerade hemmasupportrarna, så skrattade de åt mig. Fy för den lede, vilka otäckingar!

Jag började att simträna på friluftsbadet i Vejby havsbad för att få mitt ben i trim igen. Förhoppningen var att bli tillräckligt bra för att kunna följa med VIF på resan till Hamburg, när vårsäsongens sista match mot Rössjöholm. Inte som spelare dock, utan som trogen supporter.

Vi var många som gav oss iväg med färjan från Helsingborg till Travemünde. Förmodligen åkte vi därefter buss till Hamburg och stadsdelen St Pauli, där vi skulle bo på ett hotell, som bara låg ett "stenkast" från Reeperbahn och ganska nära Altonas hemmaarena.

Jag blev inkvarterad tillsammans med Anders 'Puppan' Hansson, Claes 'Gorre' Svensson och Ingemar Kanth. Vilket gäng! Redan efter första natten hade vi hotellreceptionistens ögon på oss. Det hade nämligen drösslat kalk från taket rakt ner över deras mottagningsdisk. Konstigt! - så stillsamma som vi varit. Nyktra och städade. Det var väl vad vi sa till våra reseledare, Leif Svensson, Per 'Sotaren' Nilsson och Jan 'Joe' Persson, som fick ta klagomålen. Stopp i avloppet blev det också, så hotellrum fünf (5) var inte populärt.

Pelle Sotare var ny tränare för året och körde hårt på Altonas fina träningsanläggning. Några juniorer som visat "framfötterna" hade fått följa med under överinseende av Hans Nilsson och Lennart Oscarsson. Jag minns Ulf Åkesson, Jim Dahlin och Carl-Gustaf Nilsson. Sportsligt sett hade vi inget att sätta emot de duktiga tyskarna, som naturligtvis influerats av "kaiser" Franz Beckenbauer och hans kamrater i landslaget. Västtyskland tog EM-guld i Belgien detta år. Finalen mot Sovjetunionen den 18 juni slutade 3-0 efter två mål av Gerd Müller och ett av Herbert Wimmer.

En kväll, då de flesta röjde på Reeperbahn, tog jag mig an juniorerna och gick till en bar för att ta en öl. Snart hade vi ett par tjejer vid bordet och det stod en champagneflaska på bordet. Jag skakade på huvudet och försökte förklara att vi inte ville ha något vin. Vi anade hur det skulle bli.
- Jag räknar till tre och då sticker vi ut härifrån. Har alla betalt sin öl? sa jag lugnt och leende medan jag gjorde mig beredd. På "tre" flög alla upp och grabbarna kom ut på gatan, men jag stoppades av en kille som plötsligt dykt upp och ställt sig i vägen. Han muddrade mig utan att finna någon plånbok eller några pengar, varpå han lät mig gå med en spark i ändan.
- Ich verstehe nicht. Wir haben kein wein getrunken. Warum sollen wir zahlen? fick jag ur mig och slog ut med händerna. Väl ute på gatan drog vi en lättnadens suck.

Det hände många dråpliga saker i samband med alkoholintag och besök på Reeperbahns klubbar, men hänsyn skall tas till individuella klavertramp i denna skildring. Dock talades det om dem flera år efteråt.

När höstsäsongen började var mitt ben helst läkt och jag kunde spela med B-laget igen. Jag gjorde till och med flest mål och fick en tennbuckla för det vid årsmötet.

VIF firade även detta år 50-årsjubileum. Ett mer officiellt sådant med middag för inbjudna gäster på Vejbystrands Pensionat lördagen den 4 november. Ett par hundra personer från bl.a. grannföreningarna, Skånes Fotbollförbund och Ängelholms fotbollsklubb var närvarande för att hylla VIF, men även medlemmar som varit med från starten 1922.

Genom kontakt med min gamle studiekamrat Christer 'Lång' Olsson, fick jag höra att min fd.flickvän Eva Rosén gjort slut med sin kille och flyttat till en lägenhet på Bankgatan i Lund. Det hade hennes väninna Eva Dahl berättat för Lång redan innan jul. De bodde grannar på Prennegatan.

Jag grunnade på detta över långhelgen och tog mod till mig för att ringa henne en fredagskväll i januari. Samtalet slutade med att hon bjöd mig att komma ner till Lund. Jag tvekade inte många sekunder utan satt snart i min orangefärgade Morris Minor på E6:an.

Väl framkommen och varmt hälsad, både av Eva och hunden Pompe, hamnade vi i hennes säng efter att ha tömt en vinare och rökt några cigaretter. Hon grät när vi älskade och jag undrade vad som stod på. Pompe låg skrämd under sängen. Jag fick inget vettigt svar från henne och lät det bero, mest beroende på att fokus var riktat på annat håll.

Vi blev ett par på nytt efter detta och försökte att träffas så ofta våra arbeten tillät. Eva jobbade på en psykiatrisk avdelning på St. Lars sjukhus och hennes schema kunde omfatta helgarbete. Eva ville helst komma upp till mig i Vejbystrand för att kunna koppla av ordentligt. Jag jobbade heltid på vardagarna och tränade fotboll på tisdagar och torsdagar samt spelade match på söndagar, ibland även på lördagar i A-laget. Min kamratkrets kompletterades successivt med aktiva fotbollsspelare.

Under våren och försommaren blev förhållandet med Eva mer och mer ansträngt i takt med att hon vaknade och skrek rakt ut på nätterna. Jag försökte prata med henne om det och till slut framkom att hon blivit utsatt för ett våldtäktsförsök och varit hotad till livet av en patient på jobbet. Som tur var hade fyra manliga vårdare fått tag i våldsverkaren och brottat ner honom, innan Eva hade lidit någon kroppslig skada, men hjärnspökena skapade mardrömmar.
- Du måste sluta jobba där! Så här kan vi inte ha det, sa jag med emfas, varpå Eva fick för sig att fly till mammas sommarstuga i Bohuslän.

Hon var emellertid inte tillräckligt nykter, så jag höll henne kvar i mitt rum ytterligare några timmar. Under tiden gjorde jag klart för henne att det var slut mellan oss, vilket hon inte riktigt ville acceptera. Hon yrade om att flytta till Vejbystrand och ta jobb på KVS bland annat. Framåt förmiddagen gav hon sig iväg i sin vita VW och sedan var det förstås "kört". Hennes vidare öde är mig obekant.

Vi var några stycken som hjälpte Christer att flytta till Göteborg inför vårterminen 1972. Han skulle börja på journalisthögskolan där. I denna veva köpte han sin första bil av Pålssarna, en Austin Cambridge Deluxe Saloon av 59 års modell, tvåfärgad i grönt och silver med röda skinnsäten. En mycket trevlig bil som var med om en hel del innan Christer lyckades totalkrascha den på en liten väg nånstans i gränstrakterna mellan södra Västergötland och Halland, på väg hem från praktiken på Borås Tidning sommaren 1973.

Bland annat lyckades han köra i princip utan bromsar över Karpaterna till Prag och tillbaka igen. Med på den resan var Tina Z o Anne Jalakas. Det var först när de kom till Svalöv som polisen stoppade Christer (sned bakaxel) och belade bilen med totalt körförbud! Pålssarna fick komma och hämta och bogsera hem den till Vejbystrand.

Christer bodde först i ett studentrum i den så kallade Ostkupan på Mölndalsvägen, men flyttade sedan till ett studentrum på Masthugget. Där lärde han känna Tina Zethraeus, ett rödhårigt "bombshell".

Hans skivsamling med LP översteg 3000 st vid det här laget.

Vi höll till väldigt mycket på Klittergården, som ägdes av Gunnar och Hildur Brandt, men också på Fregatten mittemot, som dottern Mona drev tillsammans med Gutt 'Sotaren' Nilsson.

Senare under sommaren, då jag blivit kompis med Carl-Gustaf Nilsson (Kalle Färg), blev jag presenterad för en underbart vacker gestalt, som steg upp ur havet vid hamnstranden och undrade vad vi spelade för låtar.

Det var en 16-årig tjej som skulle förblinda mig i åratal framåt. Sommargäst, boende hos familjen Andersson på Sandlyckevägen. Vackrare än något jag tidigare skådat. Varje cell i hennes kropp satt på rätt ställe! Det fanns bara ett krux - hon verkade inte intresserad av mig, otroligt nog.
- Jag, som var störst, bäst och vackrast!

Under sommaren blev många med mig "förälskade" i de unga snygga tjejerna som Gunnar Brandt anställt för att klara allehanda sysslor på pensionat Klittergården. Han erbjöd dem boende i uthuset på sin fastighet vid Byvägen, med torrdass i längan mitt över gården. Det var ganska ruffigt och dåligt upplyst där. Det gick ganska lätt att smyga sig dit för nattliga besök.

En kväll när jag var på väg dit, stannade jag till i prånget mellan huvudbyggnaden och uthuset när jag såg en av tjejerna komma tassande från dasset. Jag väntade tills hon nästan var framme vid dörren till trappan som ledde upp till sovloftet. Då störtade jag fram med ett rytande och gjorde en Dracula-imitation, vilket naturligtvis jagade skräck i hela hennes väsen och jag trodde att hon skulle svimma. Jag fångade upp henne i min famn och tröstade med mjuka ord och pussar i hennes hår. Självfallet fick jag följa med upp till sovkammaren och stoppa om henne.

Två av de andra tjejerna tyckte att hon sjåpade sig och menade att det inte borde vara något att skrämmas av. Detta triggade mig och några av de andra killarna till att arrangera en formidabel skrämselaktion en mörk augustikväll.

Vi körde upp till "Fältans kors" på Hallandsåsen öster om Böskestorp och riggade ett händelseförlopp där. Det skulle spöka ordentligt. Fisklinor spändes upp i grenar och till korset, som några skulle dra i. Stenar baxades upp för en kulle i skogen och blockades, för att senare kunna frisläppas. Jag skulle ta på mig kvinnokläder, lite smink och ett huckle för att gestalta Pernilla Fälts vålnad.

Men först bjöd vi de tuffa tjejerna som inte var rädda för någonting på bio i Ängelholm. Efter föreställningens slut var vi några som hade bråttom "hem", medan Anders 'Puppan' och Kjell Jansson bjöd tjejerna på varm korv med mos hos Alvar på Storgatan och tog det lilla lugna. Emellertid kom spökhistorier på tal, av någon outgrundlig anledning, och det föreslogs ett besök på Hallandsåsen till Fältans kors.

Jag överdriver inte om jag säger att vår lilla teaterföreställning blev en jättesuccé. Vi skrämde till och med Puppan och hans "medbrottsling", fast de själv varit med och arrangerat det hela. Min gestaltning av Fältan i strålkastarljuset från Puppans vita Cortina hade skrämt "skiten" ur tjejerna och de hade skrikit rakt ut i sann skräck. Puppan fann sig snart och backade bilen bort från området. Tjejerna grät hela vägen hem till Vejbystrand och det hade tagit flera timmar att lugna dem tillräckligt för att de skulle kunna somna.

"Teaterensamblen" skrattade rått och gratulerade varandra för det lyckade arrangmanget medan de återställde naturen. Återsamling skedde nere vid hamnen i Vejbystrand för avrapportering från olika håll. Vi avslöjade aldrig vårt upptåg för någon av "brantapigorna", utan lät myten växa sig stark bland dem alla.

Det var inte förrän flera månader senare, då Kjell och jag körde upp till Reftele i Småland och besökte några av tjejerna, som sanningen kom fram. Jag rattade min Morris Minor på den smala, mörka och isiga länsväg 153 upp till det lilla (1193 invånare) stationssamhället i Gislaveds kommun.

Vi blev väl mottagna och fick sova över på golvet efter vilt festande hos en av tjejerna. Min kusin Kjell var ganska het på gröten och fick väl till det med någon av dem. Inte för inte kallades han av oss för "HB" efter tidigare tjej-raider på Bjäre under tonårstiden med sin "håsebannare" (trampmoped).

Den 27 september hade "The Goodfather" premiär i Sverige. Vi såg den i Ängelholm på Röda Kvarn. Filmen tog oss med storm. Den var fruktansvärt bra och jag började träna in Marlon Brandos gestalt och idiom. Efter lite träning kunde jag härma honom ganska bra och plockade fram karaktären då och då inför gänget.

Det planerades ett stort nyårsfirande med färjeresa från Varberg till Grenå. "Alla" skulle med. Vi hade tillgång till en stuga där vi kunde förfesta och övernatta. Jag tror att det var bröderna Johansson som ordnat det.

Bosse Lindberg var med och han och jag blev odrägligt fulla och odrägligt stöddiga på resan. Vi muckade gräl med många ombord och lekte gangsterfigurer från filmen. Vi hade roligt, men måste ha varit "a pain in the arse" för de andra. Till slut somnade jag på en toalett och återfanns sittande uppe på spolcisternen. Jag skrämde nästan slag på en besättningsman med en Dracula-imitation när han öppnade dörren. De andra stod redan på kajen och vrålade av skratt när jag som siste man leddes i land.

Stående fr v: Tommy Bruzelius LL, Gösta Svensson, Lennart Karlsson, Ronny Berndtsson, Thomas Nilsson, Holger Karlsson, Per-Åke Svensson och Jan Persson. Knästående fr v: Jan Petersén, Claes Svensson, Per Nilsson, Lennart Kanth, Karl-Erik Johansson och Lennart Oscarsson.

Inför avresan till Hamburg på Vejbystrands IP. Ulla-Karin, jag, Lennart 'Hubbe' Oscarsson, Anders 'Puppan' Hansson, Klas 'Gorre' Svensson och Ingemar Kanth.

VIF:s värdar ordnade båtturer på Elbe med öl och annat gott att dricka i bagaget.

VIF P14 1972.

VIF P16 1972.

Jag sitter och pratar med Eva Dahl på Malta i juli -72. Förmodligen om hennes väninna. Vi ser också Göran Olsson i blå tröja, Bengt Herrlin i vit jacka och Ingemar Kanth leende mittemot.

Christer hade en Austin Cambridge 317HPB A55.

Tommy Pålsson hade teleorange färg över och föreslog att vi skulle lackera min Morris med den. Sagt och gjort! Fotot är taget på min födelsedag i mars med flaggan i topp.

Detta kors sattes upp över en dam från Böske som hette Pernilla Fält. Hennes ärende över åsen var att hon skulle gå till Önnarp på Hallandsåsen ovanför Förslöv för att passa en liten pojke medan hans mor (tror att det var hennes systerdotter) skulle kyrktagas efter barnafödandet. Det var i januari 1860. Pojken var född i december 1859. Under tiden som hon gick blev det snöstorm det var den 4 februari 1860, hon blev överraskad av en yra snön och kom vilse och hon kom aldrig fram utan dog uppe på åsen och när man sedan fann henne på våren så sattes Fältans kors upp. Hennes man Petter högg ett eketräd från en skogsdunge i Salmonhög och lät göra kors av det eketrädet och ristade in 1860 i det. Folk hörde hennes rop i natten, men trodde det var något djur.

Jag, Ulla-Karin, Thomas, John-Erik och Sonja, som fyllde 47 år i oktober.

Ecke poserar framför den nydekorerade firmabilarna av märket Ford Transit.

Tore vid rörbänken i Lervik. Anders 'Puppans' vita Ford Cortina th.

Handelsbolaget Bröderna Janssons Rörledningsfirma hade ombildats till aktiebolag och nya, bättre begagnade, firmabilar hade införskaffats och dekorerats med det nya namnet. Ecke körde alltid den grå och Tore den blå bilen.

Kjell sommarjobbade på rörfirman detta år. Kommunalt vatten och avlopp höll på att anläggas i Magnarp och Björkhagen.

En av våra kunder var hovinredaren Björn Thulin, som hade sin sommarstuga rakt ovanför hamnen i Magnarp. Schaktningen utfördes så långt det var möjligt på gården av Vejbystrands Gräv AB, Hasse och Rolle Nilsson. Sista biten skulle handgrävas och Kjell fick det jobbet. Det var varmt och han svettades.

Björn och hans gäst, som hämtats på Ängelholms flygplats av taxichauffören Algot Hansson, satt vid trädgårdsmöblerna och drack kaffe. Kvinnan frågade om det kunde smaka med något att dricka och Kjell tog tacksamt emot glaset med saft.
- Vet du vem jag är, sa hon.
- Nä, svarade Kjell mellan klunkarna och sedan berättade kvinnan att hon hette Greta Garbo.
- Och säg inte till någon att jag är och hälsar på Björn!
Björn skrockade och hade helt annat fokus då Kjell återupptog grävandet.
- Vilket härligt muskelspel den pojken har? utbrast han fnittrande.

När anslutningen var gjord skulle ett badrum inrättas på övervåningen. Vi försåg utrymmet med erforderliga ledningar och det tapetserades med ljusblå tapeter från Paris, som hade molndekorationer. Björn hade själv anskaffat badkaret i gjutjärn, som vi fick vara fyra man att bära upp för trapporna under högljudda stönande. Björn närmast dreglade av hänförelse. Det räckte sedan med att han duschade första gången, sedan var det molnfritt vid badkaret, eftersom tapeterna inte var plastade/avsedda för våtutrymme.