Verkstadsbyggnaden som den såg ut när jag började på Janssons Rör. Fönstret till höger om porten gick till det lilla kontoret, där jag sedermera kom att husera.
En riksomfattande kommunreform genomfördes i Sverige 1970, vilket innebar att begreppen stad ("stadskommun"), köping och landskommun avskaffades och ersattes av kommun den 1 januari. Bröderna Janssons Rörledningsfirma förlorade många direktkontakter i och med detta. De lukrativa jobben fördelades till medlemmarna i "frukostklubben", bestående av Tengvall, Selander, Hansson och Leeman. Kommunalrådet Wallin och stadsnotarie Kviele kan också varit närvarande vid dessa tillfällen. Ryktet sade så.
Ecke och Tore hade mycket att göra sedan slutet av 60-talet. De installerades oljeanläggningar på löpande band. Värmepannor baxades och oljebrännare monterades. Oljan kostade 120 kr kubikmetern, så alla ville ha effektiv och bekvämt uppvärmning.
Sedan jag kommit tillbaka från Örlogsflottan i december 1970 hade jag funderat på vad jag skulle göra i fortsättningen. Skulle jag återvända till Lund och ta upp de vilande studierna i sociologi, eller vad? Jag diskuterade saken med min käre far. Han kände till förhållandena - röda fanan hissad på Lasarettsgatan och föreläsare som talade en blandning av franska, engelska och swahili.
- Kan du inte hjälpa mig och Tore på kontoret, tills du har bestämt dig?
blev hans förslag.
Jag nappade på det och efter alla helger var jag igång ute på verkstadskontoret. Bröderna Janssons Rörledningsfirma låg efter med
faktureringen och hade en del surdegar att reda ut. Det blev mitt första uppdrag.
Snart hade jag koll på läget och kunde ta några duster med de som inte betalat sina räkningar i tid. En av dem var byggmästare Gunnar Lindqvist, som klagade inför min far och kallade mig för 'fitta' vid ett tillfälle. Nåja, det var sådant man fick ta som "gröngöling" i byggnadsbranschen.
En annan kund, som skrämde mig med sitt bullrande sätt, var lantbrukare Anders Karlsson, Vejby. Tidigare nämndeman i
Södra Åsbo och Bjäre domsagas tingslag och väl bevandrad i olika händelser på bygden.
- Ja ved nock vem du e', sa han och pekade med ett tjockt finger mot mig.
Han menade inget illa, utan ville bara tala om att han visste vem min far, min farfar, min farfarsfar och farfarsfarfar var.
- Johannes, 'Haragobben', spotta ente i glased precist. Kom opp te me en da', so ska ja berätta hont de geck te nor
gaurana skolle skeftas i Maanarp.
Jag blev intresserad och det kände Anders på sig. Därefter tog det alltid minst 45 minuter
när han kom till firman i något ärende.
Det fanns andra som inte spottade i glaset. När Janssons Rör skulle dra in kommunalt avlopp och vatten till Sante Svensson i Vejby 1971, så skulle han själv, sonen Bengt och grannen Oskar handgräva några meter av den grop som erfordrades. Hasse och Rolle hade innan dess maskinschaktat ute vid anslutningspunkten i vägrenen. Gatuledningarna var dragna under Barkåkra kommuns tid, året före.
Det tog sin lilla tid innan den rörgraven blev färdig, eftersom gubbarna inte kunde hålla sig nyktra. På eftermiddagarna blev inte mycket
gjort. Sante ursäktade sig inför Oskar:
- Ja ha ente storre glas e ja rädd...
- Ack de gör inged, bara jögana komma titt som hagel, replikerade Oskar.
Vid ett annat tillfälle när Oskar tittade in i Santes kök, så såg han ingen men hörde stönanden.
- Kommen ing, kommen ing! Sidden, sidden...jög, jög, jög, hördes det från under köksbordet.
När jag kom med i firman, så fanns det bara en väg för utvecklingen - uppåt! Nya material i ledningar och kopplingar gjorde arbetet lättare och snabbare. Gamla tekniker höll på att fasas ut, men än hände det att rörfirman anlitade Erik och Brita Olsson för finisoleringsjobb i till exempel pannrum. Det hade de som extra knäck på kvällarna några år i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet.
Den första stora entreprenad som jag blev involverad i var nybyggnationen av
Södra sjukhuset i Ängelholm.
Min fars gamla
ungdomskamrat och musikerkollega Sixten "Sigge" Larsson på Satchwell, hade fått styr- och reglerentreprenaden. Han behövde någon som
kunde montera rör och pneumaticprylar på plats.
Bygget hade startat under 1970 på skogsmark väster om EPA-dalen. Arkitekt Sten Samuelsson hade gestaltat åtta paviljonger för långvård och fyra för psykvården, förutom en huvudbygnad för gemensamma aktiviteter och administration. De första avdelningarna togs i bruk under december 1971.
Det blev min farbror Tore som tog sig an detta projekt med hjälp av mig. Vi körde in firmans husvagn till arbetsplatsen och använde den som arbetsbod och rastplats. Sigge hade försett oss med byggnadsritningar på vilka jag ritade in var vi drog kopparledningarna och monterade de skåp i aluminium som vi monterat hemma i Vejby på verksatden. I detta monteringsarbete deltog även Anders "Puppan" Hansson.
Det var till att börja med ett spännande och intressant jobb, men med tiden blev det ganska enahanda att krypa runt på vindarna och "brottas" med platschefen Kaj för att få håltagningen gjord. Vi hade vår vanliga timpeng och jobbade enligt "löpande räkning", vilket framförallt elektrikerna hade svårt att förstå. De trodde att vi ljög och tjänade "multum" på ackord. Avundsjukan märktes.
Jag bytte ut mig själv mot Puppan efter några månader och retirerade till kontoret på verkstaden. Det var dags att räkna på nästa stora projket:
Ingvar Sandgren fick jobb hos oss på hösten med att justera in den pneumatiska anläggningen på Södra sjukhuset. Det höll han på med hela vintern och en bit in på våren 1972 tillsammans med en kille från Satchwell.
Vi var 10-12 ungdomar i byn som höll ihop och festade, spelade spel, gick på bio och drack kaffe hemma hos varandra. Det hände en hel del, även om det alltid diskuterades om vem som skulle köra.
I mina dagboksanteckningar, som jag förde för att kunna informera kompisen Göran via brev, går att läsa att min kväll på nyårsdagen tillbringades hemma hos Olle Pålsson, medan resten av gänget hamnade hos Kerstin Jansson. Där hade de suttit och snackat, druckit kaffe och ätit mackor. Janos Tomka blev berusad efter för många burkar starköl, men det var han säkert inte ensam om.
Dagen efter var vi på Dahlmans PUB en stund innan vi stack ner till Varalövs motell och drack mellanöl. Det ansågs tydligen vara ett trevligt ställe. Egentligen skulle vi varit till Dan Åkesson efter det och druckit kaffe, men hans bröder hade påssjukan, så vi hamnade hemma hos mig och Ulla-Karin istället. Fiaspelarna satte igång. Det var Kerstin, Lottie, Uffe och Lars som spelade.
Söndagen den 3:e tog jag det lugnt och tittade på TV hela kvällen. Resten av gänget höll till hos Kerstin. Fiaspelarna var igång igen! Det börjar bli en "farlig" tendens. Olsson hade druckit akvavit, fick jag höra.
Olsson, Lång, Lars och jag var inne i Ängelholm och såg filmen "Borsalino". En bra, relativt ny gangsterfilm tyckte vi, med Jean Paul Belmondo och Alain Delon i huvudrollerna. Ullis, Kerstin och Ove hade varit hemma hos Lottie på Syrenvägen.
På trettodagsafton hade vi fest i Oves farmors lilla stuga på Mellanvägen, vilket hände då och då. Denna kväll var följande där: Anders Olsson, Christer 'Lång' Olsson, Lars Johansson, Lars Lundberg, Ove Johansson, Kerstin Jansson, Ulla-Karin Jansson och jag. Vi drack kaffe med bröd, drack öl och åt chips. Drack vin och åt kötsoppa mm. Allting spelades in på band igen. Dessutom skrevs händelser ner på papper med skrivmaskin av alla. Sång och spel karaktäriserade kvällen. Jag gick hem vid midnatt. De andra bröt upp mellan 01-03, rapporterades det om senare.
På samma sätt som Tomka, Bengt Herrlin och Dan Åkesson hade "myglat" sig in i gänget, hade Sven Bergman gjort "livsfarliga"
inbrytningsförsök.
- Vi får vara på vår vakt och analysera detta djupare, skrev jag till Göran.
Vi var hos Lottie och drack kaffe på onsdagen. Senare stack Ullis, Ove och jag till Ängelholm och tittade på bio. Det var "Mazurka på sängkanten". med Ole Söltoft. En skitrolig semiporr-historia. Olsson och Kerstin körde hem till Lottie igen efter filmen.
Natten till den fjärde mars brann restaurangen med ursprung från 1879 ned till grunden. Diskoteket "Club Esther" huserade där då och hade gjort så i några år, genom Sten Skoogs och Leif Petersons försorg. Ingen människa skadades, men all utrustning gick upp i rök. Jag minns bland annat när popgruppen Kinks uppträdde på scenen 1966 och när jag lånade rörfirmans grå Ford Taunus, som lastades full med kompisgänget från Vejbystrand vid något tillfälle några år senare, då Esther hade kommit igång. Brandorsaken verkade ingen känna till.
När jag tjänat ihop till min första lön, så gick jag över landvägen till Pålssons Bilverkstad och köpte Tommys' skitballa Morris Minor 1000 för ettusen kronor. Jag lånade nog hälften av fader Nils vill jag minnas. Den hade börjat tillverkas från hösten 1956 och hade fått större motor än företrädarna och med en ny bakaxelutväxling var den riktigt pigg, med imponerande goda vägegenskaper. Bilen hade hel vindruta och större bakruta än tidigare. Den var grå till färgen och hade röd skinnklädsel. Jag minns inte vilken årsmodell min Minor hade, men var nog en tidig variant eftersom växellådan var lite skrapig och motorn var oljetörstig. Jag fick dubbeltrampa vid nedväxling och fylla på 30-olja för att motorn inte skulle "svettas" för mycket. Det gjorde inget. Det var min första bil - vilken lycka!
I slutet av mars fick jag för mig att måla en fartrand rakt över min bil. Tommy och jag tog oss an projektet en lördag i Haralds lackeringsverkstad. Vi markerade upp det som skulle lackas, mattade ner befintlig lack med sandpapper, rengjorde och sprutade därefter området med Volvo 142 originalfärg: "dunkelblau". Det blev mycket lyckat och väckte önskad uppmärksamhet när jag på min födelsedag kunde glida runt i byn och "styla".
Kompisen Göran hade planer på att mönstra av från Vingaland till sommaren och hade framfört en idé om att göra en semestertur med bil i Sverige. Jag misstänkte att vägarna skulle leda till någon gammal "branta-piga" i Småland, men det återstod att se.
En fredagseftermiddag var det min tur att köra in till systembolaget och handla till oss på firman. Lista upprättades som vanligt och Ecke lånade ut sin privata, vita Ford Cortina GT till uppdraget. På återvägen efter Barkåkra kyrka fick jag en glimt av Mats Kronfälts gula Ford Capri i backspegeln och tänkte att han inte skulle hinna ifatt mig. Jag ökade därför farten och just när jag passerat den gamla folkskolan i Magnarp, mötte jag en hjullastare med pallgafflar monterade. Det var Karin Axelsson från Vejbystrand som körde den. I mitt körfält, på väg att köra om den stora gula arbetsmaskinen, var en grå BMW. Den blockerade fullständigt min framkomlighet. Jag hade tre val:
- frontalkrocka med BMW:n
- veja rakt in i hjullastarens pallgafflar
- köra av vägen till höger-rakt in i ett träd
Jag valde inget av detta, utan panikbromsade först - insåg att det inte skulle fungera - ryckte till i ratten och ställde upp Cortinan med vänstra bakskärmen mot BMW:n.
Effekten av den påföljande smällen blev att Cortinan voltade ett halvt varv och landade på taket, fortfarande på vägen. Jag kunde så gott som oskadd åla mig ut på rygg. Min enda tanke var: - Var är min högra toffla?
Väl uppe på benen igen står jag plötsligt framför flygläkaren Ove Löfberg, som förmodligen varit i sommarstugan i Skepparkroken och legat precis bakom BMW:n. - Andas på mig gosse! sade han strängt medan han petade ner mina ögonlock och granskade vitorna. Jag hade svårt att fokusera läkarens vindögda blick. - Hur känns det? Har du ont någonstans? frågade Ove medan han kände på mig. Han fann att jag blödde lite från ett sår i ryggen, men det var allt. - Det luktar brännvin! utbrast han och tittade mot Cortinan, där vin och sprit rann ut ur dörrarna.
Snart var Polisen på plats och jag fick gå igenom ett första förhör i deras bil. De hade mätt upp mina bromsspår och estimerat min hastighet till 90 km/tim, men det var inte över det tillåtna. Ecke kom till platsen med en cigarettfimp i handen och stoppades innan han nådde bilvraket. Det var explosionsrisk i området med bensin och alkohol. Far var naturligtvis orolig för hur det gått för mig. Han och Sonja var bortbjudna på kvällen och jag fick tillbringa den hos Aina och Tore om en chock skulle drabba mig.
Föraren av BMW:n visade sig ha otillåten alkoholhalt i blodet. Han och kompisen, som var passagerare, hade varit i Magnarp och fiskat, men också tagit sig några kaffegökar. Vid den senare tingsrättsförhandlingen dömdes föraren till böter och blev av med körkortet. Jag var kallad att ge min version och Karin vittnade till min förmån.
Sonja och Eckes Cortina blev bara skrot och transporterades till Pålssons Bil. Snart köpte de en begagnad vit Ford Corsair av Harald istället. SÅ NÄRA DÖDEN HAR JAG ALDRIG VARIT SEDAN DESS!
Mormor och morfars gamla gård i Västervåla gick under klubban i början av året. De hade flyttat till Fagersta/Västanfors flera år tidigare; till Gunhild och Helge Klings gamla lägenhet - min moster och morbror. Tänk så många sommarminnen denna gård skänkt mig och Ullis. Där kunde man verkligen rasa av sig med lekar av olika slag tillsammans med kusinerna Britt-Marie och Stefan Magnusson, Valdemar och Ingas barn - min morbror och moster.
Jag hade besökt mormor och morfar där en gång under 1970, då jag hade permission från Örlogsflottan. Jag höll på att skrämma slag på mormor eftersom jag hade klättrat upp på balkongen och knackat på fönstret. Kanske var det på denna runda som jag även besökte morbror Hans och moster Lilly i Ängelsberg?
Senare på försommaren var det dags för min mormors barndomshem i Kvarnvreten att gå under klubban.
Från september 1970 till maj 1971 arbetade min kompis Göran Olsson på M/S Vingaland. De brukade lossa last i Göteborg och då passade Göran på att invitera kompisen Lars Lundberg till fartyget. Det brukade ta en öl tillsammans vid dessa tillfällen. Det blev hans sista sejour till sjöss på lastfartyg och Göran tog en lång semester innan började jobba på Transportcentralen i augusti. Jag och de andra i gänget skrev brev till Göran och Kjell och rapporterade vad som hände på hemmafronten. Kjell mönstrade av M/S Nordia i maj. När han kom hem till Vejbystrand hade han kompisen Ingvar Sandgren med sig. Denne norrlänning fattade snart tycke för orten och stannade.
De här nyligen hemkomna sjömännen var pigga på upptåg, så när bland andra Claes "Gorre" Svensson, Ingemar Kanth, Anders "Puppan" Hansson, Claes-Göran Weidrup och jag berättade att midsommarhelgen skulle tillbringas på campingen i Falsterbo, var de genast med på det. Vi var alltså ett ganska stort kill-gäng som packade ihop oss med campingutrustning, förtäring och sprit i några bilar och drog iväg söderut. Vem som hade bokat plats är dolt i glömska, men det måste vi ha gjort. Det blev ett par dagar av hejdlöst festande. Puppan kokade potatis till sillen, men hade inget att lägga upp den i, så Gorres hatt fick duga. Göran blev bestulen på plånboken med pengar och körkort, men det upphittades och kunde hämtas ut på polisstationen i Malmö av gode vännen Ulf Mårtensson. Ingvar Sandgren blev också bestulen på sin transistorradio, men den fann vi och klådde upp tjuven. Alla överlevde trots stort alkoholintag och skärmytslingar med diverse störande element på campingen. På hemvägen rastade Gorre en uppblåst innehavare av en BMW 1600. Denne trodde sig om att kunna dra ifrån oss, men ack vad han bedrog sig. Gorre växlade ner i trean och vrålade förbi honom på motorvägen. Vi jublade och gav honom och hans tjej fingret. Vi kände oss oslagbara!
Det hände ganska ofta att ungdomarna i byn hamnade hos Mona och Gutt på "Fregatten" på fredag- och lördagkvällar. Då var det "smäll igång" som gällde och därefter bilfärd till något diskotek eller dansställe. Claes-Göran Weidrup var en flitig aktör vid dessa tillfällen, liksom Claes 'Gorre' Svensson. De hade varsin trimmad Volvo PV, som kompisen Bertil Carlsson fixat till. Han brukade ofta hålla sig nykter och köra för Weidrup. Ett populärt ställe att ta till var "Timmerstugan" i Halmstad på Norra Badvägen-Östra stranden. Dit gick färden en lördag och jag fick åka med Carlsson i Weidrups fullsmockade Volvo. Jag tror att vi var 8 eller 9 personer i den. Hur som helst kom vi fram och hade roligt med öldrickande och dansande. Alla utom Jan Petersén, som satt i bilen hela kvällen. Utslagen av för mycket "smälligång" och illamående. Jag blev förtjust i en snygg tjej, men hennes kille tyckte inte att det var någon god idé att jag kysste henne, så vid avfärden från stället stod han och väntade på mig utanför. Innan jag visste ordet av tryckte han en cigarettglöd mot min högra handlove. Jag skrek till och slog instinktivt, allt vad jag förmådde, mot förövaren. Han hamnade på rygg i en häck intill och jag såg bara hans skosulor. Sedan var det bara att lägga benen på ryggen, för hela hans kompisgäng skulle hämnas mitt tilltag. Carlsson hade bildörren öppen och ropade på mig att skynda. Han såg gänget närma sig, men vi kom undan med en rivstart "sau ad grused de flö omkring" och jag kunde linda något om det blödande såret. Ärret efter detta hade jag dock kvar i många år därefter.
Ingemar Kanth och Claes Svensson köpte varsin ny Ford Escort Mexico på Rask & Björck. Villkorat var att Bertil Carlsson, som jobbade där, alltid skulle serva dem. Ford hade introducerat en ny Escort-modell i slutet av 1970, som kallades Mexico, efter rallyt. Bilen var identisk med tävlingsversionen RS1600, bortsett från motorn som kom från Cortina GT. Detta gjorde bilen användbar för vardagsbruk och Ford sålde 9 382 bilar.
Under 1970 tillträdde Nils H Mattson som föreståndare för Sommarsol. Han och frun byggde en ny villa på Svanvägen i Skälderviken och Bröderna Janssons Rörledningsfirma fick utföra vs-entreprenaden. Den blev klar året därpå och jag var med på ett hörn sedan jag hade börjat jobba i firman.
Mattson inspirerades av den internationella kursverksamheten, som Sommarsol arrangerade för åttonde året i rad. IAL, Internationella Arbetslag, hette rörelsen. Han fick med sig styrelsen på att bygga en ny kursgård och Einar Gustafsson, en av initiativtagarna till Sommarsol, tyckte att det kändes som julafton när de första spadtagen togs i oktober. Kursgården invigdes 1973.
En spännande entreprenad var att projektera kommunalt vatten och avlopp för gamla Borgs camping längst ner på Skogsvägen innan Vejby Udde. Jag hade god hjälp av Mats Kronfält, som startat egen ingenjörsfirma i sin nybyggda villa på Blåmesvägen i Vejbystrand. Hasse och Rolle Nilsson anlitades för grävarbetet, som blev ganska omfattande.
Bostadsrättsöreningen "Vejby Udde" hade bildats och ett 20-tal fritidshus uppfördes på fastigheten under sommarhalvåret.
Sveriges första kommersiella kärnkraftverk, Oskarshamn 1 i Simpevarp, startade regelbunden leverans av el-kraft den 19 augusti. Från och med denna tidpunkt började tilltron på el-uppvärmning ta fart och oljeinstallationerna minska.
Under oktober 1971 läste Ecke in VA-byggnorm och avlade prov hos Rörfirmornas riksförbund, som utfärdade godkännandeIntyg. Det hade kommit nya installationsföreskrifter 1970, som rörfirmorna hade att följa. Den största förändringen sedan tidigare var de nya dimensioneringsreglerna för vatten- och spillvattenledningar. Begrepp som fördelningsledning och kopplingsledning, sannolikt flöde och normflöde blev praxis i vårt arbete på firman.
Ett klipp från NST har följande rubrik: ”Vejbyslätt – aktiv 50-åring som siktar på topplacering!” Arne Henriksson lämnade för Skälderviken, men truppen förstärktes med några nyförvärv. Ulf Albinsson var tillbaka efter sin skada. Jan Persson kom tillbaka från ÄIF. Kedjespelaren Tuve Tuvesson kom från Bjuv och målvakterna Lotz Zeppel och Rolf Andersson från Förslöv respektive Skälderviken.
Efter alla helger kom fotbollsträningen i Vejbyslätts IF igång igen. Jag hade ju varit borta ett helt år från detta, så harvandet på den leriga träningsplanen på tisdags- och torsdagskvällarna gav mig en fruktansvärd träningsvärk de första veckorna. Karl-Erik Isaksson körde en hård försäsongsträning. Balanssinnet var avtrubbat efter all sjögång och skjutande med kanonerna i Flottan. Jag klarade inte att sitta på huk utan att falla till sidan. Att komma med i A-laget kunde jag glömma, men B-laget behövde en slitstark halvback. Efter 21 matcher var serien slutspelad och VIF hamnade på 9:e plats (av 12).
Ungdomssektionen med Lennart Nilsson, Lennart Oscarsson och Lars Jeppsson kunde mönstra c:a 45 grabbar i P1, P2 och knattelaget. Under jubileumsåret etablerades ett damlag i föreningen med Lennart Karlsson, Ronny Berntsson och Jan Persson som tränare/ledare. Ett tjugotal tjejer var med från starten.
För att celebrera klubbens 50-åriga tillvaro anordnades också en jubileumsturnering mellan VIF, Skörpinge, Förslöv och Skälderviken. Den första inteckningen i vandringspriset tog Skörpinge, efter seger mot Skälderviken med 4-1. Domare i samtliga matcher var Sten "Dricka" Persson. Eftersittningen på Klittergården med kaffe och smörgås blev en uppsluppen och trevlig tillställning. Ordf. Leif Svensson höll hälsningsanförande och ett improviserat tal till de deltagande lagen, varpå prisutdelning företogs.
