Grundutbildning i Karlskrona på bataljon Sparre. Jag står i mellanraden som trea från vänster. På min vänstra sida står Åke Engström. På min högra Åke Johansson och th. om honom Östen Larsen. Rolf Lindström sitter längst tv. sedan kommer Bert Björn, nn, nn och Lars-Ove Eliasson. Längst upp till höger står Gerth Wallberg.
Under julhelgen 1969 hemma hos mor och far i Vejbystrand hade jag grundligt funderat på om jag skulle fortsätta mina studier i sociologi på universitetet i Lund. Jag var väldigt less på att all undervisning genomsyrades och präglades av en socialistiskt syn. Den röda fanan var dessutom hissad på "socialen" uppe vid lasarettet. Saken blev inte bättre av att ha föreläsare från Västafrika som talade en blandning av swahili, franska och engelska.
Det blev rådslag med min far som tyckte att jag skulle göra ett uppehåll i studierna och passa på att göra min militärtjänst, tills jag bestämt för vad jag ville göra. Jag hade mönstrat under året och blivit anvisad till Örlogsflottan. I mellandagarna ringde jag till Stockholm och frågade om jag kunde få bli inkallad. Det blev först alldeles tyst i luren, men visst kunde jag bli det. Jag var välkommen till Karlskrona den 8 januari och resehandlingar skulle komma med posten.
En bit in på nyåret var det således dags. Jag blev skjutsad till järnvägsstationen i Ängelholm av min far och sedan bar det av till Karlskrona. Jag kommer inte ihåg någonting från själva tågresan, mer än att jag hade en speciell biljett som kommit med posten och att vi var flera som skulle rycka in för grundutbildning i Örlogsflottan.
Framme på Karlskrona Central fick vi ställa upp på planen utanför. Sedan traskade vi i samlad tropp via Hoglands park och Stortorget till Drottninggatan och Bataljon Sparre.
Vi blev anvisade ett logement och en bädd, till vilken det hörde ett klädskåp. Nästa moment var att bege sig till klädförrådet på Stumholmen och plocka ut uniformspersedlarna, skor och kängor. Det var också hit man skulle gå vid tvättbytena. Varje våningssäng skulle bäddas med de kännetecknande blå- och vitrutiga påslakanen och vara minutiöst sträckta. Klädpersedlarna packades in i metallskåpet invid sängarna. K-pistarna förvarades med urtagna slutstycken i låsta ställ utanför logementet.
Grundutbildningen utgjorde sex veckor och innefattade förutom marschdrill på bataljon Sparres stora gård, skjutövningar med kpist m/45B, brand- och gasövningar samt fältövningar på övningsområdet Rosenholm, där vi fick kasta handgranat och sanera oss från atombombsnedfall och brinnande napalmskurar. Man fick klä av sig nästan naken och jag frös som en hund.
Det var en snörik vinter och djup tjäle i marken, så vi slapp att gräva skyttevärn vilket annars var obligatoriskt. Däremot undslapp vi inte att kamouflagemåla oss och leka krig med skyttelinje, kolonn mm. Vi sköt med 9 mm lös ptr m/39 - ammunition så att snön rödfärgades av plastpulvret från löskjutningspipan. Fältuniformen m/59 med sin fordrade vindrock var god att ha. De bruna gummikängorna m/59 var klumpiga att gå i, men höll kylan hjälpligt ute med mors raggsockar.
Tidigt på morgnarna innan vi åt frukost skulle vårt logement knalla ut på Stumholmen och städa stridssjukvårdstjänsterummen på övningsanläggningen "Eldtunga". Det var inte roligt!
Då var det roligare att gå till "Finmäss" ölschapp på kvällarna, när vi lärt oss göra honnör och stå i givakt mm. Jag tror att stället låg på Södra Kungsgatan. Det var populärt bland oss flottister. Hit kom även de erfarna, råbarkade sällarna från båtarna i hamnen, som kallade oss "naftisar" och uppträdde hotfullt. Vi fick hålla en låg profil för att undvika stryk av de som var över oss i hierarkin, "Atom" (60 dagar kvar, en uppknäppt knapp på uniformsmanschetten), "Flagg" (30 dagar kvar, två uppknäppta knapper) och "CVA" (10 dagar kvar, tredje knappen uppknäppt, uppvikt bussarongärm och stukad rundmössa).
Den sistnämnda benämningen skall utläsas "Civilaspirant" och då var det nära till MUCK! De flesta befäl såg mellan fingrarna med detta trots reglementsvidrigheten. Hade man privata röda eller vita strumpor, så var dock gränsen passerad och reprimand samt byte till de hemska blå av konstfibermaterial fick göras.
Det gick att köpa fika om man hade en krona över på "markan". Där hängde vi ofta efter lunch och middag för att spela spel mm. Jag är osäker på om vi också kunde köpa mellanöl där. Vi hade även gymnastik och simmade nakna i bataljonens eget badhus. Regementsläkaren undersökte oss och körde upp en bomullstops i urinröret för att kolla om vi hade gonorré.
Vid ett tillfälle marscherade hela bataljonen iväg längs Drottninggatan ner till Amiralitetskyrkan Ulrica Pia, så att det rungade mellan väggarna av våra fotsteg. Det var mäktigt. Soldaterinran med korum är en ceremoni där nyinryckta soldater och sjömän dels blir välkomnade till Försvarsmakten och dels blir erinrade, eller påminda om det förtroende de har fått liksom de förpliktelser som det medför att tillhöra Försvarsmakten.
Med en bärgad bronsmedalj i skytte och grönstället inlämnat på Stumholmen tog jag plats i bussen som skulle köra oss till Berga söder om Årsta havsbad. Det var svinkallt den dagen och fönsterrutorna isade igen. Vi kom fram mitt i natten och blev anvisade till en träbarack på området som kallades Oden, eller något ditåt. Den var inredd med små trånga bås för 4 rekryter. Under- och överslaf med ett bord emellan. Klädförvaring i skåp vid fotändorna.
Vi som bodde där gick på artilleriskolan. I sex veckor skulle vi utbildas i lätt och medelsvårt artilleri. Teori om ammunitionskunskap, ballistik och fartygsidentifiering varvades med övningar i riktdomen. Där spelade lärarna upp filmer på väggarna med anfallande flygplan som vi skulle "skjuta" ner med ljusstrålar. De propellerdrivna planen var ganska lätt att eliminera med gaffeleld, men J35 Draken och framförallt J37 Viggen var riktigt svåra att hinna med. Alla utom Dalebo förstås, som var bäst av oss och fick något pris, vill jag minnas.
En av veckorna fick vi tillbringa på en ö längst ute i skärgården. Vi flögs ut med helikopter HKP 4, Boeing Vertol (BV 107) från 1.hkpdiv i Berga. Det var läskigt att flyga så lågt över trädtopparna. Vi satt direkt på durken i full fältmundering. Plåtarnas nitar skallrade, motor och roterblad förde ett fasansfullt oväsen så att allt samtal var uteslutet. Vi landade med nöd och näppe på en nerisad klipphäll och vi fick nästan hoppa av, medan piloten hovrade.
Vi blev inkvarterade i några baracker och kunde "boa in" oss. Det fanns också en utspisningsbarack därute. Dagarna fylldes annars av skjutövningar med 10 cm-artilleripjäs för oss på medelsvårt, medan de lätta killarna sköt med Bofors luftvärnskanon, 40 mm Lvakan m/48.
Längre österut på Klangtavleskär var våra mål uppställda. Vi fick lära oss att ladda, rikta och avfyra pjäserna om och om igen. Först var det väldigt spännande och det hände väl att vi träffade tavlorna också, men en av lätt-killarna tröttnade uppenbarligen på vardagsrutinen. När en räv kom traskande över isen, tog han sikte och förvandlade det stackars djuret till köttslamsor. Gissa om det tog skruv i helvete! Befälen råskällde i timmar, men log i mjugg över bedriften, som vi på medelsvårt fick återberättad tills vi hade sår i öronen.
Jag minns tiden på Berga som ganska angenäm, framförallt den goda maten som gjorde att vikten började att elevera, även om vi fick gå upp tidigt om morgnarna och städa tjänsterummen på artilleriskolan. Visserligen uppstod mindre dispyter mellan testosteronstinna ungdomar, som längtade efter flickvännerna, men trots insmugglade alkoholdrycker var sämjan relativt god.
Vid några tillfällen tog vi bussen in till Medborgarplatsen och diskot där. Men först besökte vi systembolaget på Söder. Det fanns en park utanför där alkoholisterna brukade hålla till. Där fick jag lära mig att blanda grogg direkt i munhålan med Explorer och Loranga. Effektivt men inte så gott.
Vid ett tillfälle råkade jag somna på diskotekets toalett och Åke hittade inte mig. Det gjorde dock vakterna och vi kunde ledas ut genom bakdörren långt efter stängningsdags. Sista bussen mot Nynäshamn hade gått, så vi liftade till Västerhaninge. Stal en cykel där och fortsatte Vitsåvägen mot Berga. Åke trampade och jag hejade på, sittande på pakethållaren. Färden gick nog mer i diket än på vägen, skulle jag tro. Cykeln parkerades i skogen innan vakten och vi sträckte upp oss och gjorde honnör när vi passerade grindarna. Stöttande varandra tog vi oss ner till kasernen och ramlade in till vårt bås. Alla vaknade förstås och skällde ut oss innan lugnet lägrade sig samtidigt som snarkningarna tilltog.
Vi skrev brev till våra älskade. Det vill säga: Jag dikterade på begäran vad killarna i mitt bås skulle skriva. För egen del hjälpte det föga, eftersom min flickvän Eva inte orkade vänta tills jag fick permission, utan blev tillsammans med en annan. Synd va? Ja, hon var verkligen en läcker tjej, men tjänsten för kungariket Sverige gick före. Sanningen var att jag inte hade råd att resa hem på permissionen. Jag tror att vi fick betalt tre (3) kronor om dagen. Istället träffade jag min kompis Jan 'Jonne' Johansson i Viggbyholm. Han jobbade i Stockholm då. Jag följde med honom hem efter en festkväll i storstaden och övernattade.
Jag gick ut som kurstvåa och skulle få bli höjdriktare i en "tolva" på en jagare. Förmodligen på J19 Småland, trodde våra lärare. Så blev det också för de flesta, men jag och min kompis Åke Johansson fick fylla två hastigt uppkomna vakanser på J16 Öland. Vi skulle tjänstgöra som höjd- och sidriktare i det aktra dubbeltornet med 12 cm kanoner M/44.
Efter avslutad utbildning på Berga Örlogsskolor kunde jag resa hem på permission och fira min tjugoårsdag den 28 mars. Det blev en ganska enkel tillställning i mor och fars kök med de närmaste vännerna. Det var härligt att återse kompisarna efter tre månader och glädjen stod högt i tak.
Jag och Åke transporterades tillsammans med några andra sjösoldater till Karlskrona i början av april. Vi mönstrade på Öland i örlogshamnen och fick stifta bekantskap med befäl och killar som redan var långt komna i sin utbildning till sjöss. Inte en helt lätt situation, kan jag intyga. Vi utsattes för skämt och de provocerade oss, men vi lyckades undgå stryk. Kanske beroende på vår storlek och "ödmjuka" (läs kaxiga) attityd.
Jag skrevs in i andra kvarteret/babords vakt och Åke i fjärde kvarteret/babords vakt. Mina närmsta "bingegrannar" blev Bergström (under mig) och Ralf från Klippan (över mig). Jag blev snart vänner med alla i mitt kvarter, även om Reidar var en riktig retsticka. Han försatte inte en sekund för att spexa med den som inte tänkte lika snabbt som han. Det gick till överdrift ibland och smockan hängde i luften åtskilliga gånger.
Hans specialitet var att smörja in telefonluren
i mässen med svart skokräm och sedan, eftersom han ofta skötte telefonväxeln ombord, ringde upp. Kumpanen Bergström störtade fram och tog luren, väl
medveten om skokrämen, och svarade.
"Jasså...är det Ölands fjälla som ringer...hur är det med dig? Är du lite sugen, va? Jag kan...?"
Längre kom han inte förrän "Öland" slet luren ifrån honom och tryckte den mot örat.
"Hallå...hallå...är det du lilla hjärtat?"
Reidar förställde sin röst på ett fantastiskt sätt och spelade sin roll väl från växelhytten.
"Ja...det är jag min lille bamse. Jag längtar såå efter dig!"
Öland fattade efter ett tag att Reidar drev med honom och störtade iväg för att ta hämnd. Alla skrattade åt den svarta ring han hade runt örat. The practical
joke was completed och växelhytten låst från insidan. Kruxet var att "Öland"
varit svensk juniormästare i boxning och därför farlig att skoja med, även om han ofta var på örat. Han försågs nämligen med öl av underofficerarna för att han
städade deras hytter med mera.
Vid ett annat tillfälle lurade Reidar skjortan av mig. Jag skulle läras upp att sköta växeln och han blev min lärare. Vi ankrade upp efter en övning i Östersjön utanför Karlskrona och förbindelse skulle etableras via en telefonboj, sa han. Därefter ringde han från olika ställen på fartyget och låtsas att han var officerare som beställde samtal och när jag försökte koppla som Reidar lärt mig, så kunde han svara i någon annan anknytning och låtsas vara den uppringde. Du milde vad de måste haft roligt nere i min mäss. Till slut kunde jag avslöja bluffen, men då var jag fullständigt tillintetgjord. Efter detta var jag fullvärdig medlem av "den inre kretsen" ombord och hade inga vidare problem.
Vi övade mycket i det aktra dubbeltornet. Det hade två synkroniserade Boforskanoner, m/44, med delad ammunition. Dubbelhissar för krutkadus och granat på båda sidor. Ekonomibiträdena tjänstgjorde under skjutövningar som ammunitionslastare längst ner i förrådet. En menig placerade kadusen med plastlock längst bak i en vagga och en annan menig placerade granaten framför den. Sedan vickade de med gemensamma krafter in laddvaggan med ett handtag varpå en anföringsstång automatiskt lösgjordes och sköt in patronen i eldröret. Bakkanten på kadusen förde undan hållare för bakstycket, som automatiskt stängdes och det var klart för skott. Under "klart skepp", vilket var den högsta beredskapsgraden, var vi alla iklädda flamsäkra huvor och handskar i bomull. Självfallet påsnörade damasker!
Det fanns tre olika sätt att rikta eldrören. Vilken metod som skulle användas valde vårt befäl - en högbåtsman, som satt på en nedfällbar sits från bakre tornväggen, där han kunde kika ut genom små gluggar i en upphöjd kupol.
1. Helt manuellt med vev.
2. Hydrauliskt med en spak.
3. Elektriskt med hjälp av fotpedaler.
4. Fjärrstyrt från eldledningscentralen under aktra byggnaden.
Jag och Åke kämpade åtskilliga timmar med hörlurarna (tångruskan) på och ansiktet tryckt mot våra kikarsikten. Vid ett tillfälle råkade Åke svänga tornet ut över styrbordssidan när eldrören var i bottenläge, med påföljd att relingens stålrör och vajrar mejades ner på ett par meter. Verkligen inte populärt hos befälet. Jag minns inte vilken reprimand han fick, men säkert någon.
Efter varje fullföljd övning skulle eldrören rengöras och infettas, vilket var ett styvt jobb. Vi hade en lång stång med en träcylinder i ändan om vilken man först virade fotogendränkta blånor, som drogs genom eldrören manuellt av 3 till 4 man tills de blänkte invändigt. Därefter samma procedur med ett par burkar vapenfett, som garanterade att eldrörsfodret inte rostade. Vi var ganska varma, för att inte säga svettiga, efter detta arbete.
Svett i pälsan blev jag också en gång, då jag höll på att rengöra torntaket med levang och "massor med Tepol", som en flaggartilleriunderofficeraren brukade säga. Vi var en bra bit utanför tremilsgränsen och "fri klädsel" gällde. Jag hade bara ett par blå gympaskor och blå bomullsshorts på mig, men båtmössa förstås!
Vad jag missat var att skjutövning skulle företas med den aktra 16:e luftvärnskanonen. Jag noterade att dess riktare, min bingegranne Ralf, körde runt med sin kanon och eleverade/sänkte eldröret åtskilliga gånger, men trodde att det pågick rktningsövningar. Plötsligt small det till av en salva på 2 x 4 skott rakt ut över och aktern. Hinken med vatten, dunken med Tepol, levangen och jag dansade i takt med "dunk, dunk, dunk, dunk - dunk, dunk, dunk, dunk" uppe på torntaket. Det ringde i öronen när jag kom till sans, fastklamrad med vitnande knogar vid stegens övre del.
Hade jag fallit ner från 3,5 m höjd, så kunde jag dött eller brutit benen av mig. Oskadd men blöt kunde jag istället ta mig ner på darrande ben och samla ihop prylarna. Jag hade mig själv att skylla, som missat informationen, "blåsningen", i högtalarna. Trumhinnorna höll, så jag sade inget om saken till någon, utan låtsades som det hade regnat.
Då var det angenämare att gå inomskärs och stå på bryggan med optisk-signals kraftfulla kikare och spana på badbrudarna som solade på klipphällarna utanför Norrköping, i Blekinge eller i Bohuslän, dit vi gjorde ett besök under sommaren.
I början av juni gav vi oss iväg för flottbesök i Amsterdam tillsammans med Älvsnabben och några torpedbåtar, två typ Plejad och en typ Spica. Kanske var det fler örlogsfartyg med. När vi närmade oss den Västtyska nationsgränsen blev vi uppvaktade av en route Lockheed Starfighters F-104 med det typiska järnkorset på vingarna. Piloterna vickade med sina farkoster och hälsade på sätt oss välkomna in i Kielfjorden. Vi gick igenom Kielkanalen och ut via Elbes mynning till Nordsjön. Där fick vi ankra upp utanför IJmuiden i väntan på vår tur slussas in i Amsterdamkanalen.
Jag fick sitta i telefonväxeln när vårt kvarter fångade vakten och det var inte det lättaste att uppfatta holländarnas idiom, även om dialogen för det mesta fördes på engelska. Ledigheten tillbringades i uniform, så några passdokument behövdes inte. Däremot den holländska valutan Gulden. De kunde vi växla till oss på Väbelns kansli, varifrån också vår lön utbetalades. Vi letade reda på ett lämpligt ölschapp och avnjöt goda Heineken och/eller Amstel beer. För vissa, min bingegranne Ralf, räckte inte detta. Han skulle tvunget handla hasch och ville ha med sig mig som tolk och skydd. Det blev affär i någon gränd med ett par killar som tillhandahöll svart hasch med opium i. Alla var "tvungna" att ta några bloss för att försegla affären. Fy för den lede! När vi dansade in på nästa ställe, så höll vi på att bli utkastade direkt, när Ralf tände sin holk. Vi andra fick ta ut honom och bedyra att ingen skulle röka på inne på stället, eftersom han annars riskerade att bli av med sitt utskänkningstillstånd.
En av dagarna tog vi metron ut till Zandvoort för att bada och supa. Det var söndag förmiddag då vi kom fram och alla affärer var stängda. Vid förfrågan fick vi reda på att damen som innehade spritbutiken var i kyrkan, men snart skulle återvända därifrån. Vi satte oss på trappan och väntade tills hon kom och bjöd in oss samt bjöd på genever. Vi provianterade och gick ner till stranden. Det var bara Åke som badade. Han skrämde upp badvakterna i sin onykterhet, men vi blev snart kompisar med dem.
Jag vill minnas att det pågick ett amerikanskt flottbesök samtidigt med vårt. 4000 man från ett hangarfartyg ute på Nordsjön invaderade Amsterdam någon av dagarna som vi var där.
Något kulturellt nedslag gjordes förmodligen inte, utan den rådande kommentaren var:
"Where's the bar man, please show me to the bar!"
På hemvägen försökte vi så gott det gick att fånga in TV-signalerna från BBC, så att vi kunde se semifinalerna i fotbolls-VM från Mexico den 17 juni. Franz Beckenbauer bröt nyckelbenet i matchen mot Italien, men fullföljde med armen i mitella. Det tyckte vi var häftigt av "Der Kaiser", som kom att bli min stora idol. Västtyskland förlorade dock och Italien gick till final mot Brasilien. De suveräna brassarna vann den med 4-1 med Pelé i spetsen, som fick sin stora revansch för fiaskot i England. Gerd Müller vann dock skytteligan med 10 mål.
Hemma i Vejbystrand knatade VIF på i division 5. Leif Svensson övertog ordförandeklubban från Birger Svensson efter vårsäsongen. Bengt Olsson var sekreterare och Gösta Svensson kassör. Övriga i styrelsen var Per "Sotarn" Nilsson, Jan-Olof Johansson och Hans Nilsson. Karl-Erik Isaksson skötte seniorträningen. Laget slutade tredje sist i serien efter hösten. Nyförvärvet Thomas Nilsson från Östra Ljungby visade framfötterna och fick högt betyg i flera matcher, liksom Lennart Karlsson. Jag kunde ju inte vara aktiv i föreningen på grund av militärtjänsten, men följde med vad som hände så gott jag kunde.
Vi var tillbaka i Karlskrona innan midsommar och jag skulle ha vakten över helgen. På midsommarafton var jag dock ledig och följde några andra till ett hyrrum som en kille som kallades "Sayda" ordnat hos en gammal tant i staden. Först besöktes emellertid systembolaget, som vid den tiden låg vid Amiralitetsparken, och förfestandet kunde börja. När tillräckliga mängder billigt rödvin inmundigats, för min del det sura "Vin Rouge d'Algerie", begav vi oss till ett diskotek/pub vid Stortorget, där dansandet och festandet fortsatte. Dock ej längre än 01.00 vill jag minnas. Då skulle vi vara åter på båten och göra honnör mot (den halade) fanan i aktern utan att svaja för mycket.
Under en helg i juli, då jag hade fått permission från militärtjänsten, följde jag med mina polare från Vejby då de skulle till Malens havsbad och dansa på diskoteket, som anordnats i den gamla byggnaden som en gång var en dansrestaurang. Jag åkte med Claes-Göran Weidrup i hans grupp-3-trimmade Volvo 544, trots att han körde "som en galning". Bilen pysslades oftast om av kompisen Bertil Carlsson från Magnarp.
Vi hade riktigt roligt den kvällen, men när det var dags att åka hem, fanns ingen från Vejby kvar på stället, allra minst Weidrup. Eftersom möjligheterna att kommunicera var begränsade eller obefintliga, var det bara för mig att anta plan B - det vill säga att sova på en bänk i den vackra parken mitt emot. Efter att jag tömt maginnehållet i en rabatt och legat och begrundat mitt öde, kom jag att tänka på att min syster Ulla-Karin sommarjobbade som "piga" på Malens pensionat och bodde i en personalbarack på området. Jag tog mig samman och försökte skaka av mig det värsta alkoholtöcknet och gav mig av på spaning.
Hur jag lyckades hitta rätt barack vet jag inte, men syrran blev mäkta förvånad när hon kom och öppnade, efter att jag bankad på deras dörr. Hon bodde tillsammans med två andra tjejer, som hon kände sedan tidigare från textilutbildningen i Helsingborg. De spärrade upp ögonen när jag stapplade in och dråsade ihop på golvet. Där fick jag sova ruset av mig.
På morgonen skulle flickorna upp tidigt och börja jobba, så jag fick naturligtvis också pallra mig upp och försöka släta till den grårutiga kavajen med axelklaffar så gott det gick. Munnen kändes torr och dammig som en öken, andedräkten fruktansvärd och huvudet dunkade i ojämn takt, men på något sätt lyckades jag kontakta Sonja och Ecke, så att de kom och hämtade mig med bilen senare på förmiddagen. Gud vad jag skämdes! Kanske var lillebror John-Erik också med och hämtade mig, vilket inte gjorde saken bättre. Det är vid sådana tillfällen man lovar sig själv att "aldrig dricka mer".
I mitten av augusti sammanträffade vi med jagarna Småland och Hälsingland utanför Kullens fyr. Då hade vi innan på dagen rundat Skåne och passerat Ven på öns ostsida.
"Genomförde evolutioner med Öland och Hälsingland under förflyttning nordvart." skrev vår flottiljchef Per Insulander senare i sin krönkia.
Det blev ett besök i bland annat Varberg därefter. Fjärde kvarteret var ledigt den första eftermiddagen/kvällen och vi fick löfte om att få klä om till permissionsuniform innan vi förtöjde, så att vi skulle hinna till Systemet innan det stängde. Nu föll det sig inte bättre än att jag fick vajerögat, som slog upp under rullen, på min underläpp, som sprack. Med blodet droppande och svordomarna mumlande, tog jag mig föröver och ner till sjukvårdshytten, där furiren plåstrade om mig så gott det gick utan att sy. Han klämde ihop och sprayade nägot som stelnade och höll tätt/samman.
Hur som helst kom jag av båten och med de andra för proviantering och därefter promenad till vallarna vid Varbergs fästning, där vi drack öl. Det var inte det lättaste med de två första burkarna, men sedan hade jag inga problem med läppen.
Dagen efter satt jag vakt i växelhytten. Jag hade dörren öppen på babordssidan i den ljumma natten och plötsligt får jag syn på en figur som klättrar på högarna av props (trästöttor för gruvgångar). Han bar på något och plötsligt startade han en motorsåg. Jag reagerade direkt och kallade på vaktbefälet, en högbåtsman tror jag. Denne uppfattade situationen direkt och gick ner till vår landgångspost på kajen. De båda försökte påkalla sågarens uppmärksamhet, men det var omöjligt med flisorna rök omkring honom. Högbåtsmannen drog sitt handeldvapen och ropade åt motorsågaren att sluta, men han kom istället närmare. Då fick jag order att ringa polisen och landgångsposten drog säkringsluckan på sin K-pist. Läget var minst sagt skarpt!
Den förvirrade "motorsågsmarodören" insåg sin underlägsenhet och lade ner sågen samt lät sig stillsamt gripas i avvaktan på polisen, som snart var på plats. En spännande berättelse kunde berättas vid vaktbytet på morgontimmarna.
Vi besökte även Göteborg och var uppe i Bohuslän, där vi övade navigering genom de smala passagerna vid Smögen och Lysekil. Det blev även ubåtsjaktövningar i Kattegatt på vägen hem.
Den 31 augusti deltog vi under kvällen i en artilleriskjutningstävling med Hälsingland och Småland. HM Konungens pris vanns av Småland. Deras 12:or och eldledningscentral var ju några år yngre.
I början av september var det så dags för MUCK. Kommendörkapten Per Insulander, FC på Småland, skriver:
"Chefen för kustflottan, konteramiral Arvas, håller slutgenomgång med jagarbesättningarna i Vitsåhallen den 8 september. Jagarflottiljen splittras därefter för
förbandsvis övningar med inkallade besättningar, enbart Småland och två torpedbåtar fortsätter med ursprunglig besättning."
Åke och jag tog farväl av våra kamrater på Öland och flyttade över till Småland. Vi hade ju några månader kvar att tjänstgöra.
Åke fick fortsätta som sidriktare på den aktra tolvan, men jag blev tilldelad tjänsten som tubställsriktare på torpedavdelningen med nummer 78. Killarna där tog emot mig med öppna armar och jag trivdes direkt. Inte minst med torpedhantverkare Pretorius fantastiska kaffegökar. Han slangade torpedbränsle, som var 97%-ig sprit med kräkmedel i, och blandade det i en kastrull med Löfbergs Lila och vatten. Efter en stunds kokande kunde han skumma av kräkmedlet och göken blev fullt drickbar. Tillsammans med skorpor eller kakor från byssan intill, där skäldervikenkillen Rolf Bengtsson jobbade som kock, hade vi toppenfika nästan varje dag. Flaggtorpedmästaren Hallernäs fick smaka och nickade belåtet. Till och med torpedofficeren, löjtnant Dahl, kom till torpedarverkstaden i något påhittat ärende för att bli bjuden på kaffe:"Hmm...ja, jo, det här var verkligen ett starkt och gott kaffe! Är det Pretorius Lila det här, he, he!"
På min arbetskavaj hade jag vapenavdelningens yrkesbeteckning, ett ankare, fastsytt vid ärmslutet. Ovanför detta sydde jag fast torpedavdelningens beteckning - en torpednyckel. Detta väckte naturligtvis ont blod hos vissa befäl ombord, men av någon anledning fick det passera och jag kunde bräcka med dubbla yrkesbeteckningar. Sådant kostar emellertid, varför jag fick genomgå elddopet - att SMYGA EN TUB. Efter varje torpedskjutning skulle tuberna rengöras och infettas. För detta ändamål fanns en skålformad kärra som kunde rulla på gejdrar inne i tuben. Denna var bara 53 cm i diameter. Det gick till så att två man hjälptes åt. En som drog kärran i ett rep och en som låg på framstupa på den. Först tvättades den åtta meter långa tuben med fotogen, så att all krutrök försvann, sedan flera burkar vapenfett med en bred elementpensel. Båtmössan blänkte då man var klar!
Själva riktandet var en baggis jämfört med artilleriet. Jag satt med tångruskan på och lyssnade på torpedofficerens order om att svänga ut över babord eller styrbord och låsa läget vid den eller den bäringen. Gäsp! Tekniken kring det hela var dock intressant och fascinerande. En krutpatron antändes och gaserna förde ut torpeden precis förbi relingen. Så dunsade den ner i vattnet och en liten lucka på dess undersida stängdes av den hårda kontakten med havet . Detta innebar att den niocylindriga stjärnmotorn, som gått på tomgång, gick upp i högvarv och torpeden var snart uppe i mer än 40 knop. Den kunde sedan trådstyras mot målet under 11-12 minuter. Kablarna hasplade av från en rulle som satt uppe på torpedstället.
Vi hade åtta tuber i två ställ med torped 61. Tre i det aktra stället och fem i det förliga. Vi sköt alltid med det förliga. Någon robot fick vi inte skjuta det året. Pengarna räckte inte. En avfyrning sades kosta miljonen! Däremot sköt vi med den dubbelpipiga 57:an i tornet framför bryggan. Luftvärnsatomatkanon M/50 var en Boforstillverkad sjöartilleripjäs. Den bestod av ett gemensamt torn för två eldrör och var helautomatisk, d.v.s. laddning sköttes helt maskinellt, vilket medgav hög eldhastighet. Ammunitionen bestod av enhetspatroner, d.v.s. granat och patron med krutladdning satt ihop. Pjästornet innehöll magasin som matade kanonen. Dessa fylldes på manuellt med hissar från underliggande rum.
Det hände att jag och torpedhanverkarna vaskade av däcket och smygrökte i någon undanskymd hörna då artilleriövningar pågick. Verkligen dumdristigt, eftersom ljudet höll på att göra oss döva och tryckvågen från salvorna kändes i hela kroppen. Jag höll vid ett tillfälle på att blåsas ut över relingen när 204 Almgren avfyrade den förliga tolvan. Som tur var fångade vajrarna upp mig och jag föll omkull, kämpande med att få tillbaka den tappade andan.
Den första övningen med Småland, som jag och Åke var med om, skedde de 22 september. Det var en IKFN-övning, det vill säga åtgärder mot fartyg som bryter mot bestämmelserna för tillträde till svenskt territorialvatten. Vi övar mot smugglare, ubåt och torpedbåt. Jag var med en grupp, som beväpnad med k-pistar, använde jagarens motorbåt Mb1 och gick en av dem till mötes utanför Gotland. Vi visiterade samtliga ombord och letade igenom deras båt efter vapen, flyktingar eller smuggelgods. De kunde inte svenska och var inte särskilt samarbetsvilliga. Vår officer använde lexikon och gjorde klart att vi måste kontrollera deras förehavande på svenskt vatten och sedan avvisa dem. Övningen var mycket realistisk och stämningen absolut verklig. Jag tyckte att samtliga spelade sina roller väl.
Den förste oktober tog den nytillträdde chefen för kustflottan, konteramiral Kierkegaard, emot och den gamle flottiljchefen, kommendör Rudberg tog farväl. Dagen efter tillträdde den nye flottiljchefen, kommendör Blom. Därefter styrde vi ut från Karlskrona i Hanöbuktens gungande böljor och tävlade om Boforspokalen i artilleriskjutning och prinsens pokal i torpedskjutning. Vi möte jagarna Hälsingland, Södermanland och Öland. Vi vann artilleripokalen medan Öland tog hem torpedpokalen. Efter tävlingen gick vi till Ystad.
Det blåste full storm och det spändes rep, så att vi som bodde i de aktra mässarna under helikopterplattan, hade någonting att hålla oss i när vi skulle ta oss till den aktra överbyggnaden och vidare föröver. En av killarna blev så sjösjuk att vi fick surra honom ute på däck. Han spydde tills bara galla kom upp. Flagsjukmästare Pettersson tittade till honom emellanåt. I Ystad fick jag besök av mor och far, Ulla-Karin och John-Erik på "Familjens dag". Det var inte utan viss stolthet som jag kunde visa runt på det imponerande fartyget.
När vi styrde ut ur hamnen påfoljande dag, så stod jag vid rodret. Det var en mäktig känsla att "ratta" den 121 m långa farkosten. Självfallet under överinseende av ManO, löjtnant Lindström, som ropade order till maskin genom talröret och till mig: "175 grader - stötta - bra så - håll kursen dikt an." Och när vi kommit ut ur hamnen och skulle delta i MarÖ 70, marinens krigsövning, så satte vi full fart ostvart, för att under fem dagar i ömsom blekingska farvatten och ömsom gotländska farvatten "leka krig". Det blev mycket gång och lite sömn de dygnen.
Senare i oktober gjorde vi besök i Gävle och när vi återvände därifrån och skulle till Vitså, så hade 4:e kvarteret vakten. Jag gick frälsarkranspost i aktern med "vargpälsoverall", vintermössa och påtagen flytväst när vi passerade utanför Dalarö. Det var hårt väder och flera båtar hade ankrat upp för att inte riskera något i de trånga gatten mellan skären. Jag tyckte att vi gick väl nära klipphällarna vid Aspöskär och satte mig på huk, samtidigt som jag greppade det låga avbärarräcket runt aktra tolvan. 'Shit! Nu går vi på grund!' hann jag tänka innan det small.
Vi kasade över klipphällarna så att styrbords propelleraxel och propeller fick ordentliga skador. Killarna i de aktra mässarna kom uppfarande på däck i bara kalsingarna. Skräcken lyste i deras ögon. Den tuffaste sjöbusen var skakad! Min kompis gick rorgängarpost då det inträffade, men friades helt från skuld vid den följande utredningen. Det visade sig vara något befäl som inte klarade gränsen för alkoholintag, när blodprov togs. Han arresterades av Väbeln direkt.
Vi låg kvar över natten med länspumparna och skeppshantverkarna i full verksamhet. Berget hade rivit upp en 2-3 cm bred reva i pansarplåten och vattnet forsade in så att en smärre slagsida uppstod. Dagen efter bogserades vi med flera bogserbåtar till marinbasen i Muskö.
Där blev vi liggande i fyra veckor i en bergtunnel.
"Vistelsen påbörjades och avslutades med ammunitionslangning från och till de förvånansvärt rymliga durkarna i förskeppet", skrev Insulander. Vi fick en långtråkig tid där
med underhållsarbeten och utbildning, men ljuspunkter fanns.
Bland annat fick vi flja med Tmä Hallernäs till basens torpedverkstad, där det hemligaste av det hemligaste fanns. Vi blev identitetskontrollerade av den militära underrättelsethänsten MUST. Den elektriska torpeden m/45 för framförallt ubåtsjakt.
Bergtunnlarna var minutiöst bevakade. För att komma in var man tvungen att gå genom en sluss med fingertrycksavläsning, ansiktscanning och övervakningskameror. Slussen var byggd i vinkel och bevakade dygnet runt. Vid sidan av personentrén var det en jättestor port för lastbils- och busstransport ner i bergets innandöme.
När man väl kommit in, fick man traska en bra bit ner till dockan där Småland låg torrlagd för reparation. Det var läskigt mitt i natten. När man tittade in i sidogångarna - man fick absolut inte gå mer än på huvudvägen - så kunde man se schäferhundar med munkavle som patrullerade utan koppel. Det var inte utan att James Bond - filmerna kändes verkliga!
Verkligt var också den insmugglade spriten och smygsupandet en av helgerna. Det var nästan befälet kom på oss, men jag undrar om de inte såg mellan fingrarna och smuttade lite extra själva på de destillerade eller jästa dryckerna, som de hade i sina mässar.
Efter övningar i flottilj under förflyttning mot Härnösand, gjorde vi ett besök i staden den 20-22 november. Jag kommer inte ihåg så mycket av staden, men vill minnas att den var småstadstrevlig.
I slutet av november gjorde vi ett besök i Stockholm, där vi ankrade upp utanför Skeppsholmen. Vi fick åka med en motorbåt in till Slussen vid permission.
Det blev lite för mycket festande en av kvällarna och jag hamnade i en lägenhet tillsammans med några andra flottister hos en bög, som bjöd oss på groggar och ville hångla med oss. Då blev jag förbannad och klippte till, varpå jag rymde ut på gatan och tog mig ner mot Slussen. Jag föll i en av trapporna ner till kajen och tappade rundmössan. Jag blev liggande - utslagen på mer än ett sätt.
När jag så småningom kom till sans och vaknade med huvudvärk av bakfylla och stenkontakt, kunde jag få tillbaka rundmössan av ett gäng fiskargubbar, som höll på att lossa sin fångst från natten i lådor på kajen. Jag skämdes som en hund och tackade så mycket. Så tog jag mig bort till platsen för embarkering av motorbåten och kunde återvända till Småland. Jag minns inte om något straff utmättes, men var nog inte med på "Skeppsafton på Örlogshemmet" den 30:e. Där var det gemensam middag och dans.
När vi lämnar Stockholm står fartygschefen längst bak på halvdäck och summerar besöket, då han plötsligt ropar "Klart skepp - skeppshantverkare!" Ingen fattar först vad han yrar om, men snart går det upp för alla att svart brandrök väller ut från stridsledningscentralen i fören.
Det blir oordning i leden och alla beordras förfånga sina poster och försvinna från däck. Jag tog mig upp till torpedverkstadem tillsammans med hantverkarna och där blev vi så småningom informerade om att brand utbrutit i ett av maskinrummen och att ett befäl skadats då han gjort en hjältemodig insats med en handsläckare för att rädda maskinkillarna som befann sig i tjänst där. En slang till en av oljebrännarna hade brustit och olja sprutat ut på den heta pannan. Ångorna antändes och maskinrummet hade snart varit ett eldhav. Maskinarna hade dock tagit sig ner till pannrummet under och återfanns skakade, men oskadda av skeppshantverkarna/brandmännen efter släckningen. En helikopter kom emellertid och hämtade samtliga inklusive befälet och flög dem till sjukhus för kontroll och vård.
Vi andra kunde fortsätta som vanligt, eftersom det "bara" var att starta upp maskin- och pannrum nummer två. Resterande artilleri- torped- och ubåtsjakt- övningarna skulle ju genomföras. Alla vapen prövas i en "grand final" den 15 december.
TU, flaggtorpedmästare Hallernäs bjöd på middag när vi gick sydvart till Muskö för reparation. Jag vill minnas att permissionsuniform var anbefalld och vi tog plats i uoff-mässen, där huvudrätten blev rådjurssadel och vi drack rött vin därtill. Underofficerarna hade de bästa kockarna och vi njöt av den ovanliga men välkomna menyn. Vi fick också motta varsitt certifikat, undertecknat av TO, löjtnant Dahl och Hallernäs själv.
Två dagar senare var det MUCK. Inför denna hade några grabbar införskaffat burkar med surströmming, som öppnades och skickades in i ventilationskanalerna till de aktra mässarna. Vi var nervösa att vi skulle bli avslöjade av lukten när vi stod uppställda för sista gången på halvdäck, men ingen upptäckte något. Vi kunde embarkera bussarna för färden Berga. Stackars besättning som skulle komma efter oss! Jag rapporterade till min kompis Göran via brev senare:
"Det var kallt den morgonen - skönt! Vi stod och väntade med säckarna i kylan flera timmar - skönt! Vi sjöng och spelade och drack och var civilklädda och glada. Allting var underbart. Detta hände på Berga örologsskolor den 17 december 1970.
Vi, min polare och Åke och jag, åkte ner till Göteborg på eftermiddagen och kvällen. Den 18:e söp vi till ordentligt och åkte sedan till Fredrikshavn i Danmark och vidare till Aalborg.
Vi låg på turisthotellet. I våningen ovanför vpr bodde 12 jugoslaviska brudar. Åke nappade direkt, men pappa tog det lite lugnare. Jag ville inte komma hem till jul snorig om 'kran'.
Men kul hade vi med dem, det kan du ge dig fan på.
Fulla som ägg på tillbakaresan på söndagseftermiddagen, men lyckades ändå passa tåget till Vejby på kvällen. Fick förstås gå en mil från Varalöv till Ängelholm på måndagsmorgonen. Synnerligen onimmt. Glömde nämligen stiga av i Ängelholm och fick således följa med till Åstorp. Liftade med en gubbe kl. 04.00 till Varalöv."
Jag tog bussen hem till Vejbystrand och kunde trött hälsa övriga i familjen, innan jag kröp till kojs i källarrummet. Det blev till att ta det lugnt i några dagar, men enligt dagboksanteckningarna i ett brev till Göran, var det snart dags för kompishäng och fest igen:
Onsdag 23. Jag tog det lite lugnt och knallade ner till Olle Pålsson på Sanatorievägen. Vi diggade Hank Snow, rökte våra pipor och snackade. Sedan drog vi upp till motellet på Hallandsåsen och fikade med "nattamad". Det var härligt att få köra hans Lotus Elan S2 igen. Jag berättade vad vi hade hittat på i Aalborg, Olle och Bosse, som också dykt upp, skrattade.
Torsdag 24. Julafton. Inget särskilt hände. Jag var hemma hela kvällen tillsammans med familjen enligt vår tradition.
Fredag 25. Juldagen. Gänget, bestående av Tomka, Herrlin, Dan, Kerstin, Ullis, Olsson, Ove, Lars, John och jag, gjorde oss iordning för diskotek "Esther" i Ängelholm. Vi hade ganska kul.
Lördag 26. Annandag jul. Jag körde med rörfirmans Transit till Göteborg för att ordna ett flyttlass åt Bo Elgstrand. Fläktremmen gick av
på återvägen, men jag tog mig hem ändå. Klockan var halvåtta och gänget väntade på mig för att åka till Helsingborg och "tura" direkt.
Det blev en fin resa med vodka/lime i 1:a klass baren. Därefter stövlade vi upp till "Michelle" och nästan rev stället innan vi var
färdiga. John blev störig som vanligt vid alkoholintag och slog sönder fat och blommor om vart annat. Lundberg var också med.
Han var verkligeni ordning och ville ha grogg på akvavit i baren på båten. Det gick förstås inte. Jag var själv inte så påverkad,
men tillräckligt för att trimma den engelske diskjockeyn till vansinne. Olsson och jag nästan tvingade honom att spela Jimi Hendrix i en halvtimme.
Ullis hånglade med Herrlin. Det verkade varanågot dem emellan. Tendensen finns, vi får avvakta och se.
Söndag 27. Alla var och kollade på bio i Ängelholm. Ullis, Kerstin, Lottie och jag såg J.P. Belmondo i "En man för mig", medan resten av gänget tittade på "Kanonerna vid Navarone".
Måndag 28. Hela gänget var nere hos Lars och söp och sjöng. Allt spelades in på band och kan avlyssnas när som helst. Trycket var enormt!
Ove: "Stack sen ut till Lars där det var vilt tryck. Satan det gick en 37:a Bacardi, men det gjorde inget då jag fick en hel del givande samtal och kamningar med Lottie. Vissa svårigheter att vara hos Lars längre då hans föräldrar vaknar stup i ett av att en bil startades eller anlände."
Olsson: "...vi var hos Lars och hade diverse försök till allmänna sånger. Vi började kl. 10 med att åka till Lars Johansson. Efter diverse förberedelser kom vi igång med nationalsången, 'Vi gå över daggstänkta berg', 'Mikael Row', etc. John sjöng och härmade Taube. Se'n kom SILVÅSATIDEN. Alla började kamma varandra. Jag kammade John, men jag höll på att riva av honom örat, så jag fick slut som en 'silvåsare'. Det bör påpekas att vissa magnecyl alkoholer förtärdes. Därav Lotties fylla, ulrikuttalande, vrålande och andra ouppfostrade uppföranden."
Lottie: "Måndagen den 28 satt vi inne hos P-O och hade inget att göra. Då var det någon som kom på att vi skulle åka ner till Lars och ha allmän sång. Vi började med att dricka vin och Smirnoff så vi kom i ordning. Sedan började vi sjunga en massa ur en gammal sångbok. Sedan sjöng vi Mikael Row och en blues som P-O hittade på, där var ganska bra tryck i dessa låtar. Efter ett par timmar började jag bli dålig och gick ut och spydde. Jag tror det var de två extra glasen jag drack för er som jag blev dålig av. I slutet började alla att kamma varandra. Allt detta har vi inspelat på band. Sånger o dyl."
Min rapport till Göran, nedknackad på rörfirmans Facitmaskin, som seglade i Medelhavet på Vingaland med bilar till Haifa.
