Ticket-komponerad resa till Windhoek, Namibia, Afrika
Klicka på kartan för att få den större.
Huvudstad: Windhoek.
Statsskick: republik
Area: Totalt 824 292 km²
Befolkning: 2015 års uppskattning 2 212 307
Befolkningstäthet: 2,68 inv./km²
Tidszon: UTC+1
Den 21 mars 1990 blev Namibia formellt självständigt från Sydafrika och därpå följde demokratiska val. SWAPO:s partiledare Sam Nujoma blev i mars 1990 Namibias första president.
Tyska Sydvästafrika var mellan 1884 och 1920 en tysk koloni där tyskarna upptäckt diamanter. Den motsvarade dagens Namibia. Den tyska koloniseringen av Namibia började då Adolf Lüderitz gav i uppdrag att köpa upp bukten Angra Pequena, dagens Lüderitzbucht från namahövdingen Josef Frederick för kostnaden av 100 engelska pund och 200 gevär. 1884 ställdes området under det Tyska rikets beskydd. Den första officiella flagghissningen ägde rum 7 augusti 1884.
Den 12 januari 1904 reste hererofolket, under ledning av Samuel Maharero, sig i uppror mot det tyska kolonialstyret. I augusti lyckades den tyska generalen Lothar von Trotha slutgiltigt besegra dem i slaget vid Waterberg, varefter han lät driva ut dem i Omahekeöknen, där de flesta dog av törst. I oktober samma år reste sig även Namaquafolket mot tyskarna, och behandlades på samma sätt. Sammanlagt dog 65 000 (80 procent av hela folkgruppen) Herero och 10 000 Namaqua (50 procent av hela folkgruppen). Svältdöd och förgiftande av brunnar var karaktäristiskt för folkmordet.
Sydafrika ockuperade den tyska kolonin Tyska Sydvästafrika under första världskriget. Vid Versaillesfreden 1919 beslutades det att Tyskland omedelbart skulle fråntas alla sina kolonier, och då fredsavtalet trädde i kraft den 10 januari 1920 ställdes området under sydafrikansk förvaltning som ett NF-mandat och fick namnet Sydvästafrika. Efter andra världskriget annekterades territoriet av Sydafrika. Annektionen mötte inte internationellt erkännande.
© https://sv.wikipedia.org/wiki/Namibia#Historia
Torsdag 23 september
Det hade under en längre tid varit min mors önskan och dröm att få besöka sin kusin Ulla i Afrika. Torsdagen den 23 september 2004 skulle det bli verklighet. Jag hämtade Sonja med bilen strax innan ett. Min son Andreas kom och tog adjö av oss på perrongen i Ängelholmoch tog hand om bilen. Jag och Sonja steg på tåget till Kastrup, med byte i Helsingborg och Malmö.
Vi checkade in och tog varsin macka + öl. Jag blev stoppad i säkerhetskontrollen. De hittade en schweizisk armékniv i ett av facken på min kabinväska. Det var bara att dumpa den.
Det var ett ganska litet flygplan som tog oss till Zürich kl 18. Där fick vi vänta ett par timmar på flight LX 288 till Johannesburg. Vi drack ett par öl och njöt av den stilrena flygplatsbyggnaden.
Mina skosulor gjorde utslag i säkerhetskontrollen och Sonja skrattade åt mig. Vi satt 8 personer i bredd och ganska bekvämt i den stora jumbojeten, som lyfte 22:20. Vi försökte att sova, men det var inte lätt.
Fredag 24 september
Vi landade i Johannesburg på fredagsmorgonen vid kvart i nio. Det var c:a 15°C i skuggan. Vi checkade in våra väskor
för vidarefärd med ett mindre flyg till Windhoek. Vi satte oss på flygplatsens "New Café" och tog varsin öl medan vi väntade.
-Här är det många utlänningar, sade Sonja och jag skrattade gott.
Planet var en halvtimme försenat. Vi anlände trötta och skitiga till Windhoek. Där krävde gränspolisen att vi skulle presentera den gatuadress på vilken vi skulle bo. Den hade vi inte, så efter mycket trugande lät de mig gå ut i ankomsthallen för att träffa Ulla. Papperna blev därefter ifyllda och bagaget uthämtat.
Pusskalaset tog vid och bilfärden var c:a 40 km till Jan Junkers Road 108.
Dusch och rakning kändes underbar efter det och inte blev det sämre av en whisky i Ullas fantastiskt fina trädgård.
Det första intrycket av landskapet var annars inte imponerande. Sandstensklippor, grus och torra buskar så långt ögat kunde se. Efter middag på lasagne och sallad var vi ganska trötta och knoppade in redan vid 21:00
Lördag 25 september
Vaknade vid halvåtta – utsövd och pigg. Efter frukosten kom Ullas goda vänner, Cecilia och Peter, inom en stund och hälsade. Senare på förmiddagen åkte vi med Ulla i hennes VW Jetta till centrum, där vi handlade vykort och frimärken och kollade det vimlande folklivet. Mycket verkade nybyggt, men det fanns hus kvar sedan tysktiden. Vädret var behagligt med c:a 20°C i skuggan. Sonja och jag besökte en souvenirbutik och köpte lite småsaker där.
Efter lunchen tog vi lite siesta, men sedan blev det ett dopp för Sonja och mig i poolens 18-gradiga vatten. Vi skrev vykort och läste.
Gårdskarlen "Lennart", Ullas allt-i-allo, tog vykorten med sig och postade dem.
Middag: stek av något slag. Kanske antilop? CNN-nyheter, sängfösare och nattning kl. 22.
Sonja och hennes kusin Ulla i Windhoek.
Parliament Gardens i Windhoek.
Supreme Court i Windhoek.
Souvenirbutiken på Independence.
Independence Ave. i Windhoek.
Muren kring Jan Jonker 108 med likströmstrådar på toppen.
Poolen i Ullas trädgård var härlig!
Söndag 26 september
Efter frukost blev det korsordslösning vid poolen medan Ulla rullade upp håret på Sonja och Leonard sopade upp blommorna från jacaranda-trädet.
Bilturen därefter gick backe upp och backe ner, förbi den ena lyxvillan efter den andra genom diplomatkvarteren. De är förskansrade med höga murar och elledningar på krönen. Någon enstaka svart man satt i något gathörn.
Ulla visade oss några av fastigheterna hon ägde. Vi passade på att handla på en Supermarket. Speciellt var att det gick att köpa mjölk i lös vikt ur en kyld rostfri tunna vid kassorna.
Cecilia och Peter kom förbi efter lunch och hämtade sin Audi. De hade med sig en kille från Angola som säkert var portugisättling. Vi läste och löste korsord innan middagen, som på grund av kylan intogs inomhus. Sänggående kl. 21:45.
Man fick hjälp att packa varorna vid kassorna.
Ulla ägde flera stora fastigheter i Windhoek och Kapstaden.
Måndag 27 september
Jag tog en morgonpromenad efter frukosten och filmade lite. Var ute i över en timme. Det pågick mycket byggnation i området. Mycket gjordes för hand av svarta arbetare. Allting murades och taken försågs med plåt.
Tillbaka vid poolen väntade vi på Cecilia som kom kvart i tolv och började grilla Springbook och Oryx gaseller. Ulla hjälpte till med potatissallad, rostad paprika och kokta rödbetor. Peter kom och åt med oss, men han var tvungen att återvända till jobbet. Det smakade delikat!
Eftermiddagen blev dåsig i trädgården. En leverans av salt till poolen bröt av. Två 50-kilos säckar dumpades direkt i vattnet. När saltet smält flöt säckarna upp.
Leonard städade, pysslade och vattnade som vanligt. Ulla hade inte klarat sig utan honom. Peter kom förbi och hämtade inbetalningsavier för skatten.
TV-nyheterna fick avsluta dagen vid 22-snåret.
Tisdag 28 september
Det var ständigt tidiga morgnar. Antingen var damerna uppe på toa eller så skällde några hundar i grannskapet, för att inte tala om trafiken på gatan utanför.
Vi åkte med Ulla in till centrum vid 10-tiden. Hon skulle ha möte med bokklubben. Sonja och jag försökte följa en karta som vi hade fått. Jag växlade till mig fler Namibian dollars på First National Bank. Jag fick 800 för 130 USD.
Vi satte oss på ett café med varsin öl i hörnet Independence Ave. och Post Mall St. Sonja skrev färdigt några vykort. När vi skulle posta dem, insåg vi att det inte fanns några postlådor, utan jag fick leta upp postkontoret för att lägga på dem. Sonja vilade i skuggan så länge. Det var ganska jobbigt för henne att gå.
Vi köpte myggstift och plåster på ett apotek och var sin hatt på Holtz i det stora shoppingcentrat Kalahari Sands.
Ulla hämtade oss 12:30 och väl hemma blev vi bjudna på omelett till lunch. Efter siestan tog Sonja ett dopp i den svala poolen. Det var 25°C i luften. Jag började packa bagen för fyradagarsturen till nationalparken Etosha i norra delen av landet.
Vi skulle bli hämtade tidigt nästa dag, så vi gick tidigt till sängs.
Onsdag 29 september
Väckning kl. 05:00. Frukost 06:00 och avfärd 08:00.
En vit minibuss kom och hämtade oss utanför huset. Chauffören var fransman och hette Philippe. Han var fem-språkig och väldigt trevlig. Vi hämtade först upp Ursula och hennes pappa Horst från München. Därefter holländskorna Ellen och Jonda, som var i 40-årsåldern.
Efter 8-9 timmar nådde vi nationalparken och fick se massor av djur. Mestadels zebror och springbook, men också oryx, gnu, giraffer, apor och en noshörning. Det var tydligen stort och berättades för varje bilsällskap vi mötte.
Vi lämnade Etoscha kl. 18 och kom till lodgen vid 19. Rummen var stora och dusch/toan fräsch och fin. Middagen serverades kl. 20 på antilop med morötter, potatis och rödbetor.
Jag tog en drink med holländskorna efter maten i baren. Det var trevligt att samspråka, men kl. 23 bröt de strömmen, så det var bara att famla sig tillbaka till stugorna.
- Har ni sett noshörning, lejon eller leopard? var de stående frågorna guiderna emellan.
Torsdag 30 september
Mobiltelefonens alarm gick igång 05:30. Jag låg kvar i sängen medan Sonja stökade runt. Strömmen kom inte förrän 06:30. Då gick jag upp.
Efter en ordinär frukost bar det av. Skakandet på grusvägarna tog vid och vi var vid många vattenhål och såg massor av djur.
Nytt för dagen var elefant, lejon, schakal och hyena, men ingen leopard.
Lunchen blev en salladsbuffé på ett ställe där vi köpte en bra broschyr över parken. Landskapet var ganska enahanda emellanåt och att skumpa runt med bussen inte så kul, men Mokuti lodge höll hög klass.
Dit återvände vi vid 19-tiden och kl. 20:00 serverades stor buffé i matsalen. Jag åt köttgryta med ris efter en förrätt på olika sallader. Det blev drink i baren med holländskorna i väntan på att de skulle växla till sig ND.
Myggnätet fixades till över sängen 22:30. Sedan var det dags att sova.
Vi fick se massor med vilda djur på vår safari.
Fredag 1 oktober
Frukosten serverades 06:30 och vi kom iväg med Philippe vid halvåtta. Denna dag körde vi norrut på den östra sidan av den uttorkade sjön "The Pan". En fantastisk plats som kändes väldigt främmande. Som att vara på en annan planet.
Temperaturen gick upp till 35°C på eftermiddagen, så man var tacksam för att det fanns airconditioning i bussen och att Philippe hade laddat upp med kylda drycker i boxen mellan framsätena.
Vi pratade inte så mycket med varandra utan spanade mest efter leopard och gepard i fotojakten. Det blev ingenting av det, men alla de andra djuren dög gott!
Vid 16-tiden var vi tillbaka på Motuki och kunde ta det lite lugnt. Jag gick omkring och filmade lite och tog ett dopp i poolen medan Sonja vilade. På tillbakavägen, barfota på gångplattorna, väntade jag bara på att skorpionerna skulle anfalla mig.
Sonja och jag tog en drink i poolbaren innan middagen som intogs tillsammans med de andra fem resenärerna med "Springbook Atlas". Att konversera på engelska med fyra olika brytningar var inte det lättaste, men man gjorde sig förstådd ändå.
Sonja och jag sjöng snapsvisor för holländskorna i baren, vilket de och bartendern tyckte var väldigt exotiskt. Vi knoppade in vid 22:30.
Etosha Pan är en uttorkad sjö i norra Namibia.
Toalettbesök fick göras på inhägnade områden.
Lördag 2 oktober
Frukostbuffén var superb. Där fanns allt att välja på. Vi checkade ut och betalade vår nota på 29 ND.
Första stoppet blev vid "Lake Otjikoto", som egentligen var en kollapsad grotta. Tyskarna dumpade krigsmaterial där 1915 vid sin kapitulation, för att de inte skulle falla i britternas händer. Legenden säger att det även skall finnas ett förslutet kassaskåp innehållande 6 miljoner Mark i sjön.
Nästa anhalt var staden "Tsumed". Den anlades av tyskarna 1905. Där besökte vi ett museum som grundades av Ilse Schatz 1975.
Byggnaden var tidigare den tyska privatskolan, som byggdes 1915. Huvudattraktionen är den varierande förekomsten av kanoner och ammunitionslådor som bärgats ur Otjikotosjön.
Marken här är rik på bly, koppar, silver, kadmium och germanium. En smalspårig järnväg byggdes 1903-1906 från hamnstaden Swakopmund till Tsumeb – "Otavi railway" – för att forsla malmen.
Utanför på gatan och i en liten park var det livat värre med marknad, cykellopp och talangjaktstävling. Folklivet var enormt!
Färden gick vidare via "Otavi" och "Otjiwarongo" ner till "Okahandja" längs väg B1.
Vi gjorde ett lunchstopp på "Camel Inn", där maten var billig men inte så god.
Vi stannade och besökte träsnidarna i Okahandja. De var billiga, men påstridiga, så vi köpte inget i ren protest. Dessutom fanns det importerade souvenirer tillverkade i Taiwan bland sortimentet.
Vi var tillbaka i Windhoek kl. 19:30 och det kändes jätteskönt att vara hemma hos Ulla igen. Hon väntade oss med middag på springbookstek, kokt potatis och rödkål – delikat!
Inte långt därefter stupade vi i säng vid tiotiden efter en händelserik fyradagarstur med Springbook Atlas.
Söndag 3 oktober
Vi var uppe vid sju trots att vi hade mycket sömn att ta igen. Frukost på uteplatsen med kaffe och macka.
Jag läste en stund i boken och gick därefter ner för backen till ett stort mässområde. Entrén kostade 15 ND, men det var det värt. Där fanns "allt" att titta på. Efter en och en halv timme var det dags att promenera tillbaka i solgasset. Det var tur att jag hade hatten på mig.
Tonfisk med couscous, majs, paprika, ärtor och sallad till lunch, varpå siestan intogs. Vid 15-snåret blev det ett dopp i poolen. Det dröjde inte förrän Sonja gjorde mig sällskap.
Leonard hade två av sina barn och två andra flickor på besök. De badade med oss i poolen. När jag skulle gå upp, trampade jag sönder stegen. Jag fick hjälpa Sonja att komma upp, men inte bättre än att hon fick ett sår på benet. Som tur var bara en skråma.
Eftermiddagen flöt på med korsord och samspråk mellan Ulla och Sonja om gamla barndomsminnen.
Ulla serverade äkta gnocchi med köttfärssås och permesanost till middag. Gnocchin var gjord på potatisdeg istället för pasta. Ett rött vin därtill, 20 år gammalt, smakade bra.
Jag dukade undan och sköljde upp. Ulla berättade lite om hennes och Wilmos år i Botswana innan det var dags att säga god natt vid 22-tiden.
Måndag 4 oktober
Min fars födelsedag. Han skulle blivit 82 år denna dag. Frukost på uteplatsen. Lite läsning vid poolen, sedan var det dags att åka in till sta'n och handla.
Först köpte vi nya steg och bultar till poolstegen. Därefter fortsatte vi till ett ställe som motsvarade vårt Lantmännens. Där handlade vi kvastar och andra förnödenheter, så att Leonard skulle klara sig medan Ulla övervintrade i Kapstaden.
I samma byggnad låg en mycket välsorterad Supermarket med hög kvalitet på varorna och vi handlade matvaror där.
På "Art and Craft Center" i city, vilket motsvarade en konsthantverks utställning hemma, köpte vi halsband, sarong, elefant i trä och en kaftan till min svägerska.
Vid hemkomsten satte jag igång att reparera poolstegen. Leonard kom och hjälpte till och snart kunde vi sätta den på plats igen. Det var inte det lättaste att skruva med enbart kombinationstänger, men det gick. Hål till bultarna fick vi själva borra.
Efter lunchen på sparris med skinka och hollandaisesauce, var det skönt att vila middag. Jag sov till kl. 15 och tog därefter ett dopp i poolens 22-gradiga vatten. Sonja och Ulla badade också.
Ulla berättade att hon beställt en resa åt oss till Swakopmund vid Atlantkusten. Det skulle bli tåg på ditvägen och flyg tillbaka. 3000 ND/person med en natt på hotell fick vi upp med.
Resten av eftermiddagen tillbringades på uteplatsen. Det var 30°C i skuggan. Ulla serverade grillad Kingklip-fisk med spenatstuvning, potatis och sallad till middag.
Vi satt ute till 21-tiden, då det var alldeles mörkt och dags att krypa till sängs. Men det var svårt att somna på grund av värmen och de skällande grannhundarna. De hade jag gärna kunnat skjuta eller förgifta.
Det blev aldrig mer än några timmars ostörd sömn, men som tur var kunde man sova lite på eftermiddagarna.
Tisdag 5 oktober
Det blev Rooibos-the vid 7-tiden. "Röd buske" på Afrikaan. Frukosten därefter med kokta ägg, kaffe och mackor på uteplatsen.
Jag gav mig ut på en förmiddags-promenad längs Jan Jonker Road, Stain Strasse, Sam Nujoma street, Robert Mugabe Avenue och tillbaka på Jan Jonker.
Ett par hundar hade gärna velat slita mig i stycken, men jag spände ögonen i dem genom stängslet så att de retirerade in på gården. Det var jobbigt att gå upp och ner för backarna i värmen. Jag blev genomsvett och läskade mig med en öl vid återkomsten.
En dusch och rakning kändes skönt på det. Jag hann läsa och städa av uteplatsen innan lunchen serverades. Det blev korv, bacon, stekta tomater, svamp och bröd.
Därefter en och en halvtimme i bingen, varpå vi hoppade i poolen. Vi levde verkligen lyxliv medan Leonard rensade rabatterna och sopade upp blombladen från jacarandaträdet, vilket är ett "evighetsarbete".
Ullas lilla hund, som hette Piccolo, hade besök av en annan liten ulltott vid namn Loka. De for runt i trädgården och lekte med varandra, vilket stundom kunde roa även mig.
Den ena dagen började bli den andra lik. Vi löste korsord och läste tills jag kom på att fråga Ulla efter en kortlek. Det hade hon och Sonja och jag började spela vändåtta bl.a.
Ulla lagade middag. Det blev Coq au vin, ris och broccoli. Chokladkaka med nötter och russin till dessert. Vi satt ute till c:a 21, då vi flyttade in och tittade på CNN- och SKY-nyheterna.
Vädret hemma i Sverige var inte så nådigt med regn och blåst – 15°C, medan vi hade i snitt 25°C i skuggan.
Onsdag 6 oktober
Jag fick inte många timmars sömn denna natt på grund av de skällande grannhundarna och trafiken på morgontimmarna. Värmen gjorde att vi hade haft fönstret öppet.
När jag drack mitt the och rökte knakade det plötsligt till och Leonard kunde konstatera att de fällde ett träd hos grannen. Det föll rakt över Ullas mur och el-stängsel så att torkställningen för tvätt rasade.
Det blev ett väldigt "kackelorium" innan den italienske byggmästaren, som hade uppdraget, kom och kontrollerade samt åtgärdade skadorna. Jag hälsade honom "buona mattina" och han blev mäkta förvånad.
Jag hade börjat läsa boken som jag fick av Ulla – "Memories of several years in South Western Africa 1866-71", skriven av Thure Gustav Een och översatt av Jalmar och Iona Rudner till engelska. Iona hade signerat den. Hon var god vän till Ulla.
Vi åkte in till city och betalade våra biljetter för resan till Swakopmund på Air Namibia. Det tog lång tid för Alma att skriva ut allting och ta betalt. Hon fick 6124:- ND av oss.
Därefter gick Sonja och jag och tog oss varsin öl medan Ulla var på sin syjunta. Vi gick nedför Post Mall och tittade på handarbetena. Lite inköp blev det av souvenirerna efter att vi växlat till oss mer av den lokala valutan.
Ulla hämtade upp oss på parkeringen, som låg motsatt Kalahari Sands och vi åkte hem och lunchade. Sedan blev det siesta som vanligt, ett dopp i poolen och lättsam samvaro på uteplatsen i trädgården tills det var dags för middagen.
Panerad lövbiff med blomkål och friterad klyftpotatis. Grönsallad och rött vin. Värsta restaurang- tillvaron.
Det var något svalare igen, så vi flyttade in och tittade på nyheterna innan vi sade god natt till varandra vid halvtiotiden.
Torsdag 7 oktober
Upp som vanligt vid sju. En mugg the och en cigg på uteplatsen. Det var lite svalare, precis som sagts.
Förmiddagen tillbringades i trädgården. Strax efter tolv skjutsade Ulla oss till mässan medan hon själv fortsatte till en väninna för lunch.
Sonja och jag strosade runt bland alla montrarna och jag letade efter en restaurang för lunchen. Vi köpte några souvenirer och jag hittade en svart bomullsskjorta.
Det var varmt och Sonja blev ganska trött innan Ulla hämtade oss utanför entrén kl. 15.
Vid hemkomsten badade vi i poolen och solade en stund. Jag hann också med att vila i sängen en stund innan det var middagsdags.
På menyn stod kyckling, potatismos och gröna ärtor. Vi satt faktiskt inomhus på grund av kylan.
På kvällen såg vi filmen "Captain Corrientes Mandoline" med Nicolas Cage bl.a. En riktig kärlekssnyftare, men en realistisk skildring av Grekland under det 2:a Världskriget.
Vi kom i säng vid halvelvatiden och sov ganska hyfsat.
Fredag 8 oktober
Det var bara 11°C i luften då jag intog mitt morgonte på uteplatsen. Vi åt frukost i köket. Förmiddagen ägnades åt att packa. Ulla fixade till en omelett med paprika, skinka och svamp till lunch. Sedan var det bara att vänta på avfärden till järnvägsstationen strax innan halvtre.
Sonja och jag checkade in på Desert Express och fick sedan gå på den röda mattan till Kokerboom- vagnen, där vi installerade oss i kupé nr. 3. Vi vinkade farväl till Ulla på perrongen då tåget rullade norrut mot Okahandja 15:30.
Vi kände igen landskapet från turen till Etosha. Vid halvfem stannade vi och gjorde en exkursion med en öppen buss till Camp Lodge Okapuka, där vi fick se lejon på nära håll i en inhägnad. Därefter kunde vi avnjuta en drink i lodgens bekväma fotöljer och se fåglar, struts och antiloper på nära håll i trädgården.
Åter på tåget vilade vi nästan en timme på våra bekväma sängar i kupén innan vi tog en drink före middagen i den lyxiga loungen. Allt var superflott och man kände sig som en kung!
Det var verkligen ingen expressfart som ökenexpressen for fram med. Uppskattningsvis 40 km/tim. Middagen serverades kl. 19. Sonja åt fisk och jag kyckling. Glass till efterrätt. Kortleken hämtades och vi slog oss ned i loungen och spelade en stund tills det var dags att dra sig tillbaka vid 22-tiden.
Lördag 9 oktober
Mobillarmet gick 06:30, men Sonja var redan uppe. Vi tvättade av oss så gott det gick på den trånga toalett-duschen.
Frukosten serverades kl. 7. Det var en hyfsad buffé. Vi tog kaffe och åt ägg till mackorna. Vi satt en stund i Spitzkoppe-loungen innan vi återvände till kupén.
Det var öken utanför fönstren. Sand och sten så långt ögat nådde. Ibland tornade dynerna upp sig majestätiskt. Fascinerande så klart, men samtidigt skrämmande.
Tåget stannade mitt ute i denna öken. Sonja blev kvar ombord medan de flesta av oss gick c:a en kilometer till jättesanddynerna. Vi klättrade upp på toppen av den högsta och kunde se Atlanten i fjärran.
Ansträngningen var stor. Man fick stanna flera gånger på vägen upp och hämta andan. Vi åkte på hälarna nedför och gjorde långa revor i sanden.
När vi kom tillbaka till tåget, var det bara att tömma skor och strumpor. Ölen därefter i baren smakade gott efter denna utflykt och snart rullade vi in på Swakopmunds station.
Därifrån fick vi åka minibuss till hotellet, som var fyrstjärnigt och inrymt i den gamla ombyggda järnvägs stationen. Foajén var flott och hade dator med Internet uppkoppling ISDN, som jag genast nyttjade. Vi checkade in och tog oss därefter upp till rum 220 och gjorde oss hemmastadda.
Jag tog en rekogni seringsrunda medan Sonja skrev brev och sedan lunchade vi på restaurangens uteplats. Där kunde vi lättje fullt följa händelserna på innergården och vid poolen.
Vi bokade bord för middagen på restaurang "Platform One" och bestämde oss för en rundtur kl. 15:30 med namnet "Historisches Swakopmund 1 Std." som kostade N$ 150/person.
Hans Heuschneider kom och hämtade oss i sin Land Rover. En trevlig gubbe f-34, som var infödd tyskättling och talade engelska med kraftig brytning, liksom alla andra i Namibia. Vi åkte runt i staden och besökte olika platser. Speciellt de som hans far varit en del av. Planteringar med 60 år gamla palmer och engelsmannens stolpahus på flodbädden var några av dessa.
Vid återkomsten till hotellet läskade vi oss med varsin drink i foajébaren, varpå vi gick upp på rummet och fräschade upp oss. Jag tittade på fotbollsmatchen mellan England och Wales på TV:n och fick halvtids resultatet i matchen Sverige-Ungern (1-0).
Vid 19-snåret intog vi våra platser i restaurangen. Vi tog buffén och en flaska rödvin. Vid desserten råkade Sonja spilla grädde på golvet och på mina byxor, vilket satte fart på personalen, som genast torkade upp. Vi avslutade med kaffe och var tillbaka på hotellrummet kvart över nio.
Sonja lade patiens och jag läste lite innan vi tog god natt efter en händelserik dag.
Swakopmund var ingen mysig badort precis. En kallvattenström från Antarktis stryker upp längs kusten och
hålet i atmosfärens ozonskikt medför risk för brännskador vid exponering av naken hud längre än 30 minuter.
Stränderna låg följdaktningen också öde.
Söndag 10 oktober
Fast sängarna var helt OK, så fick jag inte många timmars sömn. Jag låg bl.a. och funderade på en affärsidé om att guida internationella turister runt i Skåne.
Det var kyligt på morgonen, så vi fick ha jackorna på oss när vi gick till restaurangen för frukost. Det var en riklig och god buffé som var uppdukad och vi lät oss väl smaka.
Sonja gick tillbaka till rummet, medan jag satte mig framför datorn i foajén ett slag. Kunde glädjande konstatera att Sverige slog Ungern med 3-0.
Utsikten från hotellbalkongen mot gatan "Mandume Ya Ndenufayo" var ganska trist på söndagsförmiddagen.
En förvånande detalj var avsaknaden av insekter och spindlar. Kanske var det för torrt. Endast någon enstaka husfluga dök upp ibland.
Kvart i elva checkade vi ut från hotellet och betalade. Nästan en timme senare blev vi upphämtade av en kvinna i vanlig personbil. Hon var sydafrikan (boer), men bodde i Swakopmund.
Det var fantastiskt att åka längs havet och ha de stora sanddynorna alldeles intill på vänster hand. Många stod och fiskade med spö från stranden och ute på Atlanten kunde vi se de stora, ryska skeppen som utgjorde fiskfabriker.
Det fanns en uthyrningsfirma för trehjuliga motorcyklar halvvägs till Walvis Bay. Det var ganska många som körde uppe i sanddynorna. Det såg kul ut! Vår chaufför berättade att järnvägen till staden ibland fick plogas från sand, när det stormat.
Vi kom aldrig in till Walvis Bay, utan vi svängde av strax innan mot flygplatsen, som låg en bit inåt landet. Där fick vi vänta en stund innan vi fick gå ombord på "Beech 1900D Aircraft" från Air Namibia.
Vi var kanske tjugo passagerare, vilket betydde fullsatt, som skulle flyga till Windhoek 13:20. En resa på dryga halvtimmen. Innan vi embarkerade fick vi varsin påse innehållande en macka och någon dryck. Själva flygningen var odramatisk, även om en av piloterna satt och läste en pocketdeckare under tiden. Landningen blev dock ganska skakig då vi skulle gå ned mellan bergen till Windhoeks flygplats. En minnesvärd erfarenhet.
Ulla kom och hämtade oss på flygplatsen i sin bil och snart satt vi på uteplatsen i hennes trädgård igen. Vi kokade kaffe och bredde några mackor. Det var mycket att berätta för Ulla och fråga henne om.
Det blev lite kortspel och en drink före att middagen serverades på uteplatsen. Denna bestod av ärtsoppa med fläsklägg. Ett gott gratinerat bröd med ost-majonnässmörja på fick vi till liksom rött vin. Vi satt ute och pratade tills filmen "Chicago" skulle börja på TV:n. Det var andra gången jag såg den och tyckte nu att den var ännu bättre än 2003. Därefter fanns inte mycken kraft kvar och vi önskade varandra god natt vid 22-snåret.
Måndag 11 oktober
Jag var uppe vid sjutiden och startade med Roobois-te på uteplatsen. Det var bara 15°C och lite blåsigt. Leonard var uppe som vanligt och höll på med disken. "Morning San", sa han och visade mig sina vita tänder.
Efter frukosten gav vi oss av på en biltur söderut genom bergen på vägen mot Kapstaden. Ulla körde c.a 25 km innan vi vände. Det var ett magnifikt landskap vi for igenom.. Vägen var i toppskick och vi kunde riktigt njuta av utflykten.
Därefter släppte hon av oss nere i city, så att vi kunde gå och handla matvaror. Sonja och jag hade tänkt bjuda henne på en svensk middag som avslutning på tisdagen. Vi planerade kålpudding med sallad och potatis till huvudrätt. En grov macka med ägg, sardiner, crème fraiche och dill till förrätt.
Först gick jag emellertid och tog ut 1000 N$ på Windhoek Bank. Vi handlade på Checkers, men fick inte tag i allt, så det blev ett besök i den tyska butiken också.
Jag köpte spelkort, whisky och vodka. I varuhusentrén köpte vi Herero-dockor, varpå vi traskade till caféet i hörnet av Independance och Post Mall. Där satte vi oss och tog varsin öl samt studerade folklivet.
De flesta svarta är unga, vackra och välklädda. De har god hållning på kroppen och verkar vara vältränade.
Jag gav mig av neråt Post Mall och köpte en korg med lock till Sonja och en papperskniv i trä till mig av gatuförsäljarna.
Vid tolvsnåret gick vi mot parkeringsplatsen där Ulla skulle hämta upp oss. Sonja tog några bilder på mig där. Ulla tog oss med till ett mysigt lunchställe i en handelsträdgård med servering. Vi åt sallad och kyckling, bacon och ost. Det var min tur att bjuda, tyckte jag.
När vi kom hem så packade vi upp alla varorna och satte dem i kylen. Även brödet, annars möglar det för fort.
Efter en tupplur blev det kaffe på uteplatsen och vi löste korsord och Sonja lade patiens. Jag läste ut boken "Där du hör hemma" av Barbara Taylor Bradford.
Shoppingrunda på Independence Avenue.
Ulla bjöd på oxfilet, svampstuvning, ugnsstekt paprikakompott med lök och potatis. Helt superbt tillsammans med rödvinet!
Vi kunde sitta ute ganska länge och konversera, men vid 21-draget gick vi in och såg CNN- och SKY-nyheterna. Nobelpriserna började nomineras, men annars var det som vanligt, det vill säga dödande i Mellanöstern och kommande presidentval i USA.
Vi längtade hem på riktigt.
Tisdag 12 oktober
Efter dålig sömn på efternatten gick jag upp vid sju. Satte på mig träningsoverallen och lagade te, varpå detta avnjöts medan jag rökte på uteplatsen och Leonard diskade.
Jag kokade ägg och ordnade för frukosten, vilket blev uppskattat av damerna, som bara hade att sätta sig till bords. Efteråt plockade jag undan tillsammans med Leonard.
Efter sötebrödsdagarna visade vågen på 104 kg! Det blev lite klädvård med strykning bland annat. Därefter åkte vi till Maeno Shoppingcenter och köpte köpte ugnsvantar/duk. Ett magnifikt ställe – nästan större än nere i city.
Hemma igen lunchade vi på grön sparris och krabbsallad. Det blev en middagslur och därefter kokade vi kaffe, som intogs på uteplatsen tillsammans med korsordslösning och kortspel.
Sonja började laga middag och jag gjorde förrätten och salladen. Vid 18-snåret serverades en Jack Daniels – drink. Inför detta hade jag bytt till kavaj, skjorta och slips, vilket genast fick Ulla att byta till klänning och vi fotograferade varandra.
Öl och OP Andersson till förrätten och snapsvisor förstås. Huvudrätten var kålpudding med kokt potatis till vilken vi drack en fransk Syrah Shiraz. Ulla gav oss fullt godkänt.
Vi klädde upp oss till avskedsmiddagen.
Vi dinerade under två och en halv timme i behaglig temperatur på uteplatsen. En Bolls cognac fick avsluta kvällen framför nyheterna på TV:n och 22:30 tog vi god natt av varandra för vår sista natt i Windhoek.
Onsdag 13 oktober
Dålig sömn på nytt. 16°C på uteplatsen strax efter sju, då teet intogs på uteplatsen.
Vi packade våra resväskor hela morgonen. Ulla lagade en riktig engelsk frukost med bacon, korv, stekta tomater, vita bönor, kaffe, frallor och hennes goda aprikosmarmelad.
Därpå dusch med rakning, varpå även nessesären kunde packas. Det var knappt att den fick plats i väskan tillsammans med souvenirer och kläder.
Jag lämnade 154 N$ till Ulla och Leonard, som lite dricks för god service. Det återstod endast 1,5 timme på 108 Jan Jonker innan avfärden till Windhoek International.
Det hade varit en ovanlig semester för mig på många olika vis. Jag fick lära känna Ulla en smula och min mor riktigt bra.
Vi fick uppleva så mycket av Namibias natur och historia så det kommer att ta lång tid
att smälta.
Tankarna på mitt privat- och yrkesliv kom upp emellanåt och det skulle bli mycket att ta tag i vid
hemkomsten. Inte minst kostvanorna.
Vid 12:30 gav vi oss av med Ullas bil de 37 km till flygplatsen, vilket tog c:a 40 minuter. Kramar och pussar och tack till Ulla för allt hon gjort för oss. Så sorgligt det var att lämna henne, även om hon har Cilla och Peter i sin närhet.
Vi checkade in direkt och fick väskorna bokade non-stop Kastrup, vilket var skönt med tanke på att de nu väger en hel del. Mina skosulor gav utslag i säkerhetskontrollen som vanligt. Sonja skrattade.
Boardingen började 14:35 och BA 6374 till Johannesburg lyfte prick 15:00. Det var en Boeing 737-200 med dubbla treor. Lunchen bestod av en tjock macka med skinka, ost och sallad till vilken ett gott Amstel öl dracks.
I Johannesburg fick vi vänta ganska länge på incheckningen med Swiss Air till Zürich. Det var inte helt lätt att orientera sig på den jättestora flygplatsen.
Vi handlade sprit och cigaretter i taxfree-shopen och 18:50 var det boarding för flight LX 289. Det var massor av folk i rörelse på onsdagskvällen. Caféerna och de olika korridorerna sjöd av liv och olika tungomål blandades i etern.
Vi kom ombord på Airbus 340 som vi skulle, men lyfte något försenade. Natten i flygstolen var ingen höjdare, men gick väl an. Jag såg en film med bl.a. Dazel Washington och Christoffer Reeve som handlade om kidnapping i Mexico.
Torsdag 14 oktober
Vi landade i Zürich nästan prick kl. 6. Då hade vi fått frukost i flygande fläng först.
Flygplatsen där är verkligen något extra. Man känner sig liten i alla hallar och när man åker tunnelbanetåg till huvudbyggnaden. Vi fick ändå gå en bra bit till vänthallen för gate A01-10. Flight LX 1270 till Kastrup hade gate A06.
Jag drack en kopp kaffe och tog en cigarett i rökhörnan av caféet i väntan på boardingen. Vi kom inte på flygplanet förrän 09:40 och det lyfte 10:05.
Själva flygningen gick som smort och när vi landat fick vi ut våra väskor ganska snabbt. Därefter gick vi och köpte tågbiljetter till Ängelholm och kontaktade min svägerska om tid för hämtning på järnvägsstationen i Ängelholm.
Öresundståget mot Göteborg avgick från Kastrup 12:33. Vi var rejält hungriga, eftersom senast vi åt var halv sex på morgonen.
14:15 var vi framme i Ängelholm och vi fick skjuts till Vejbystrand. Hungriga och trötta tyckte vi att det var skönt att vara hemma igen.