Lokalbuss linje 2 plockade upp mig utanför huset fem över halv nio. En resväska och en ryggsäck också. Jag var framme vid järnvägsstationen vid nio och satte mig på en av träbänkarna utanför. Den härliga vårsolen värmde mig, men det blåste lite från norr. Jag väntade på Maggie. När hon kom gick vi och köpte duo-biljett direkt till Kastrup. På perrongen träffade vi några från Vejbystrand. De skulle till sitt hus i Spanien. Tåget avgick som det skulle och resan gick utan mankemang. När vi kom fram träffade vi ytterligare ett par från Vejbystrand, som också skulle till Spanien. Tjugo i tolv var vi på plats i terminal 2 på Kastrup och väntade på att vår check-in information skulle komma upp på skärmarna.

Maggie köpte kaffe åt oss och vi mumsade på de medhavda mackorna. När vi checkat in väskorna och gått igenom säkerhetskontrollen kunde vi sätta oss med varsin öl och invänta boardingen från gate A18. Jag köpte en Gammeldansk i taxfreeshopen, som vi fick med oss i förseglad plastpåse. Strax efter halv tre hade jag intagit min plats nr 16A i TP-A319 flight 505. Vi var nästan först ombord.

Kvart över tre lyfte planet från Kastrup och vi var på väg. Det var nästan fullt. Efter en stund serverades det lammragu med klyftpotatis och morötter. Till det fick vi vin, vatten och kaffe. Jag avstod lätt den sockerkaksaktiga efterrätten. Vi ställde tillbaka klockorna en timme. 17:30 lokal tid landade vi efter att ha fått vänta kanske 10 min. i luften på grund av ett tekniskt fel på Lissabons flygplats.Det regnade och var molnigt, så instrumentflygning behövdes.

Portugals huvudstad, Lisboa, har c:a 2,8 miljoner invånare i storstadsområdet.

Allt gick bra och vi fick snabbt ut vårt bagage. Vi förundrade oss över att det var en uniformerad polis som skötte taxikön. Han vinkade fram en bil och Maggie skötte ruljansen. Chauffören pratade dålig engelska, men fick i alla fall fram att han hade Benfica som favoritlag. Han bedyrade att det skulle bli vackert väder påföljande dag. Resan till hotell Dom Manuel kostade €19. Vi blev väl mottagna på hotellet och fick hjälp med bagaget upp till 4:e våningen där vårt rum 406 var beläget.

Efter att ha bekantat oss med rummet och hotellet, promenerade vi först fram till gathörnet vid Gulbenkianparken. Det pågick ett större gatuarbete för Metron alldeles till vänster utanför hotellet, så det var inte helt lätt att ta sig fram. Det småregnade och var ganska svalt, men vi promenerade därefter österut till den av receptionisten föreslagna restaurangen Colina på Rua Filipe Folque 46. Vi åt Bacalhau Lagareiro/Codfish (kabeljo, stor torsk) med potatis och böner och drack vitt vin därtill för €33,20. Ganska billigt för oss båda, faktiskt. Smaksensationen var väl sådär, men de 7-8 servitörerna desto intressantare i sitt flitiga värv. Tillbaka på hotellet besökte vi den lilla baren på plan 1 och loungen på entréplanet. Där tittade vi på fotboll på TV:n en stund, men snart var det dags att avsluta den första dagen på resan.

Vi gick upp vid åtta och åkte efter morgontoaletten ner till frukostmatsalen i källaren. Den, liksom buffén, blev en positiv överraskning. En fräsch lokal med något klumpiga möbler, en tjänstvillig uniformerad personal och en riklig buffé där det mesta fanns att välja på.

Strax före tio gick vi på vår första rundtur i staden. Det var 16° i luften och en frisk vind rådde. Man fick ha tröjan på med andra ord. Vi tog av västerut längs Av. Duque D’Avila. Jag hade kartan från receptionen i handen, men det var svårt att navigera sig fram bland de stora gatuarbetena i området. Vi tog oss upp till stormarknaden El Corte Inglés på Av. Antonio Augusto de Aguiar för att leta efter nedgången till tunnelbanestationen San Sebastiao. Vi hittade inte den, så Maggie frågade några killar som förklarade att den inte var öppen än, utan man fick ta sig ner via en annan entré på en sidogata längre söderut. Efter att ha studerat kartan noga knegade vi uppför backen längs Aguiar mot Parque Eduardo VII. Där stannade vi till på tunnelbanestationen Parque och försökte orientera oss om linjer, biljettpriser mm. Vi blev inte så mycket klokare. Portugisiska är svårt!

Ett motionslopp hade startat och kom emot oss. Edvard VII står staty på Marques Pombal.

Vi fortsatte istället, nu nedför gatan, till den korsande Av. Fontes Pereira de Melo. Vi tog till höger, västerut, och plötsligt fick vi se hur en massa människor kom löpande på den avspärrade gatan. Det pågick tydligen något motionsgatulopp. Vi var snart framme vid Marquès de Pombal, där själve Eduardo VII står staty och vi tog till vänster, söderut, in på Av. Da Liberdade. En mäktig paradgata, som också den var stängd för allmän trafik denna dag på grund av pågående stadslopp. Det stod poliser vid varje korsande gata.

Vi kunde njuta av de lummiga promenadstråken mitt på avenyn, utan att andas avgaser, och bländas av den imponerande fasaden till hotell Orion Eden Teatro, som fram till 1989 var en gigantisk biograf. Vi kom därefter fram till torget Restauradores, där Johan IV står staty. I bakgrunden kunde vi se den karaktäristiska stålhissen Elevador de Santa Justa från början av 1900-talet.

Vi följde Liberdade och löparna fram till torget Praca del Pedro IV eller Praca do Rossio, som platsen även kallas. Här var det målgång och förfriskningar för löparna. Vi letade oss fram till Praca Martim Moniz längre österut, där vi fick syn på en liten skylt som angav vägen upp för en massa trappor mot Castelo de Sao Jorge.

Vi påbörjade den tunga klättringen upp mot slottet. Det var inte helt givet hur man skulle gå, mer än uppåt. Vänliga människor visade gärna vägen. När vi kom upp till entrén för slottsområdet, tvekade vi först till att gå in, men efter en stunds rekognosering löste vi inträde (5€/pers). En tavla utanför spärrgrindarna upplyste oss om att slottsområdet rustats upp med bidrag från EU. Närmare 100 000 € tror jag att det var.

Det var en fantastisk vy som mötte oss vid murkrönet mot sydväst. I förgrunden stadsdelen Baixa, som byggdes upp i strikta rektanglar efter jordbävningen 1755 och i fonden kunde vi blicka ut över floden Tejo med bron ”Ponte 25 de Abril” och Jesusstatyn på andra sidan.

Åt nordväst kunde vi se ”Praca da Figueira” och ”Praca Rossio” i förgrunden, medan paradgatan Liberdade bildade ett grönt stråk upp till höger. Rakt framför oss hade vi den botaniska trädgården på motstående kulle.

Vi gick in i den medeltida slottsruinen där en nästan andlig stillhet rådde. En trubadur satt och spelade gitarr medan en kvinna tecknade av honom. Vi strosade runt en stund och insöp atmosfären av platsens tusenåriga historia. Där kunde vi avnjuta varsin öl med påfåglarna som vittne bakom ryggen. Därefter kände vi oss styrkta inför nedfärden genom stadsdelen Alfama.

Vi kunde ha tagit spårvagn 12, men då hade vi missat bl.a. de charmiga uteserveringarna, där gästerna ibland underhölls med sång. Maggie kämpade med sitt onda knä och jag försökte stötta henne så gott det gick på de knaggliga, sluttande gatorna. Otaliga var de hus som stretat emot både bergssluttning och jordbävning. Jag fick intrycket att detta var Lissabons fattigkvarter. Alla verkade ha tvättdag att döma av det som hängde på torklinorna från nästan varje hus. Många av dem var klädda med färgglada kakelplattor. Våra något trötta ben och snustorra strupar fick sin lindring på ett café, lägligt placerat på återvägen till entrén. Vi irrade bland gränderna i Alfama och fick se både det ena och det andra.

På torget vid Fado museet intogs lunchen på ett litet trevligt ställe som hette ”Restaurante Flqr dos Arcos”. Klockan hade nästan hunnit bli halvtvå och magarna kurrade. Bröd, soppa, sallad och öl fick det bli. Summa €17.60. Vi lyckades därefter hitta fram till katedralen ”Sé de Lisboa”. Vi gick in och lät oss bedåras av den sakrala rymden i den romanska arkitekturen. Vi fortsatte nedåt mot Tejo och såg uteserveringar av alla slag längs och på gatorna.

Maggie ville visa mig fasaden på ”Casa dos Bicos”, men denna byggnad var helt insvept i byggplast och ställningar. Polisen som blev tillfrågad kunde peka ut byggnaden 20m bort.

Istället styrde vi kosan västerut och fick se lite annat. Vi hamnade på torget ”Praca do Comércio”, som höll på att byggas om. I en av de långa arkaderna, som omgärdade torget, kunde vi titta på allt krimskrams som försäljarna dukat upp där på sina bord.

Vi var framme i stadsdelen Baixa. Efter en snabbkoll på ”Rua Augusta” tog vi ”Rua Aurea” norrut. Mitt för metrostationen ”Baixa-Chiado” slog vi oss ner på caféet ”Brown’s”. Där avnjöt vi varsin god kopp kaffe med bretsel och en liten chokladbit, väl uppmjukad. Det vackra vädret stod oss bi hela dagen. Vi beslutade att ta Metron tillbaka till hotellet för att skona våra ben och fötter denna första upptäckardag. På stationen köpte vi biljett i en automat. Jag trodde att den gällde för två personer, men det var två resor, så Maggie kom inte förbi spärrgrinden. Hon fick emellertid snart hjälp av en vakt för en ny biljett. Varje land/stad har sitt system. Man lär sig av misstagen! Sedan gick allt smidigt och vi kunde strosa ”hem” till hotellet från ”San Sebastiáo”.

Vid niotiden på kvällen knallade vi upp till restaurang Colina och passerade en byggnad med två K-pist beväpnade poliser, som spärrat av vägen utanför. Förmodligen var det en ambassad eller konsulat. Det vimlade av dignitärer och poliser i staden. Jag åt pepparstek med pommes efter en grönsakssoppa. Rött vin. Kaffe och cognac. €53.50.

Både Maggie och jag sov dåligt på grund av snarkningar och brummande kylaggregat, men några timmars sömn fick vi väl ändå. Jag steg upp och duschade kl. 8. Vid nio var vi i frukostmatsalen och strax efter tio tog vi oss upp till metrostationen. Tunnelbanan förde oss till Baixa-Chiado.

Efter att ha strosat lite längs Augusta och windowshoppat, åkte vi med hissen ”Elvador de Santa Justa” upp till ”Igreja do Carmo”.

På torget utanför satte vi oss och tog en öl, medan vi studerade hur höga politiker eller militärer kom och gick till byggnaden vid sidan om kyrkan.

Det var ett vackert, lummigt litet torg som välkomnade oss till stadsdelen ”Bairro Alto”.

Stadsdelen visade sig vara mycket charmig med många affärer och små restauranger/barer. Vi promenerade runt enligt guidebokens rutt innan vi åkte ner igen med hissen.

Det blev en lunch på Augustas italienska restaurang, där en ”large beer” visade sig vara ”really large”. Vi åt tagliatelle med kyckling i tomatsås. Gott, men relativt dyrt. €31.10. Styrkta av detta gick vi vidare ner till Parca do Comercio och letade oss runt den stora byggarbetsplatsen till marmortrapporna, som går ner i Tejo. Temperaturen nådde 22C° på eftermiddagen. Vi var ganska överraskade av det stora antal poliser som var stationerade utanför guldsmeder, urmakare och vissa andra byggnader.

Återfärden gjordes från stationen ”Terreiro do Parco” efter att vi kollat färjestationen där. Metron tog oss tillbaka till S Sebastiao och därefter vilade vi lite på hotellrummet.

Vid åttatiden gick vi ut igen och hamnade efter en stunds flanerande på en kinarestaurang nere på ”Av. Conde de Valbone”. Vi åt Chop Suey, Maggie på anka och jag på griskött. Det var mycket gott med vitt ris till och rött vin ”JP” till det. €15.75. Vi var tillbaka på Dom Manuel-hotellet strax innan 22 och vi var ganska möra till både kropp och själ efter dagens utflykt. Ännu en härlig dag i Lissabon var avverkad.

Morgontoalett halvnio och frukost nio. Vi började känna igen vissa hotellgäster och deras frukostvanor. Vädret var strålande redan då vi gav oss iväg från hotellet strax efter tio. Först en promenad upp till Sebastiao-stationen. Maggie kände sig något yr efter nattens dåliga sömn.

På metrostationen fick vi hjälp av serviceminded trafikvärdinna, som såg till att vi löste 24-tim biljetter för två personer. Nu kunde vi åka valfritt med metron, bussarna eller spårvagnarna över hela staden. Först åkte vi ned till Terreiro do Paco och gick de underjordiska gångarna till Praca do Comercio. Där försökte jag förstå anvisningarna för spårvagnslinje 15, men det blev fel, så vi fick gå hela vägen västerut till ”Cais do Sodré”.

Där fick vi vänta c:a 20 min. på spårvagnen som skulle ta oss till stadsdelen ”Belém” i väster. Vi trängde oss in i en fullpackad vagn och fick stå hela vägen. Jag kom inte ens åt att aktivera min biljett på läsaren. Jag var klädd i t-shirt och shorts, men svettades ändå i trängseln. Det bekom inte en äldre herre som steg på några stationer längre fram. Han var klädd i full kostym med slips, halsduk, överrock och hatt. Inte en droppe svett kunde skönjas på hans bronsfärgade panna. Portugiserna var överlag bra påpälsade, trots försommarvärmen.

Dagens etapp företogs västerut med spårvagn 15 till stadsdelen Belèm.

Vi hoppade av vid ”Mosteiro dos Jerónimos”. Ett fantastiskt klosterbygge från början av 1500-talet med katedralen ”Santa Maria”. Vi väntade emellertid med att besöka detta och gick istället genom parken ner mot upptäckarmonumentet ”Padrào dos Descobrimentos” vid flodkanten.

Katedralen och parken var underbart vackra, men området längs floden Tejo kändes något torftigt.

Det var imponerande, men annars tyckte vi nog att området längs med Tejo var otillgängligt, torftigt och kunde utnyttjats betydligt bättre. Hotellet ”Altis Belém” vid marinan, var i sin nyfunktionalistiska stil helt malplacerat t.ex. Vi nöjde oss med att blicka västerut mot monumentet ”Torre de Belém” från 1500-talet. En symbol för landets storhetstid som upptäckare och kolonisatör. Ett vackert exempel på Manuel-stilen.

Vi gick tillbaka mot katedralen och kunde se ”Praca do Imperio” med sin fontän. Framme vid Jeronimos gick vi in i skeppet och kunde bl.a. se Vasco da Gamas grav, de åttakantiga pelarna och luftiga valvbågarna. Utvändigt tog vi en flyktig titt på den Södra Porten med sina utsmyckningar.

Sedan följde vi guidebokens förslag upp mot ”Jardim Agricola Tropical”, men vi gick inte in i trädgården. Via ett par trånga gränder tog vi oss istället ner till ”Rua Vicira Portuense”. Där gjorde hungern sig påmind bland alla restaurangernas uteserveringar, men vi stålsatte oss mot dessa turistfällor, strosade genom ”Praca Alfonso de Albuquerque” och hamnade därefter på en liten sylta mitt i en gatukorsning vid ”Museu Nacional dos Coches”. Ett par öl och mackor inmundigades innan vi fångade spårvagn 15 igen och åkte österut.

Efter ett misslyckat försök att nå ”Doca de Santo Amaro” vid bron, fångade vi nästa spårvagn och hoppade av på Praca do Comercio. Via Augusta och Conceicao tog vi oss fram till torget ”Largo Chiado”.

Stadsdelen Baixa-Chiado blev vårt favorit-tillhåll.

Vi drack vårt eftermiddagskaffe på ”Café Brasileira” och kunde samtidigt lyssna till afrikansk musikunderhållning av ett par ungdomar och en kille som spelade jazz på tenorsax. Vi tillbringade resten av eftermiddagen där, blev bjudna på glass på ett nyöppnat ställe och tog Metron därefter till Sebastiao.

Jag köpte en sexpack öl på varuhuset ”El Corte Inglés” innan vi gick till hotellet och kunde läska en något torr strupe medan jag duschade och rakade mig. Maggie passade på att luta sig under tiden.

På kvällen åkte vi tillbaka till Baixa-Chiado och kämpade oss uppför ”Rua das Gaveas” till ”Restaurante a Servera”, där vi åt fisk och drack Vino Verde medan vi lyssnade till Fadosångarna och musikanterna.

Genom tunnelbanevagnarna vandrade en märklig man med lång käpp i ena handen och ett spik och en plåtburk i andra. Han framförda ett rytmiskt nummer genom att stöta käppen i golvet och trumma med övriga attiraljer medan han utförde någon slags ”mouthpercussion” och vi förundrades över hans ihärdighet och syfte med det hela. Tigga pengar? Vid midnatt var vi åter på hotellet och jag somnade direkt.

Vi åt frukost vid nio och vid tiosnåret tog vi tunnelbanan till station Restauradores. Vi gick upp på torget och jobbade oss uppför Ave. Liberdade till ”Marques de Pombal” och vidare i i parken ”Eduardo VII”.

Den imponerande parken "Eduardo VII" till den engelske kungens ära, för att han hjälpte portugiserna att bli fria från Spanien.

Vi gick den västra sidan norrut och uppför till utsiktsplatsen på ”Alameda Cardeal Cerejeira”. Därifrån hade man en fantastisk utsikt över staden ner mot floden. Vi tog några foton tillsammans med de andra turisterna. Vi slog oss ner på en taverna i östra delen av parken och tog oss en öl samt lapade lite sol. Vädret var nämligen underbart. Som en svensk högsommardag med en lätt bris.

Därefter tog vi oss längre upp mot ”Rua Marques Fronteira” och hamnade på en lunchservering som hette ”Linha D’Aqua” vid en grund vattenbassäng. Där kunde vi få oss lite till livs. Jag åt en baguette och Maggie tog en paj med sallad. Vi satt på terrassen, men man fick hålla duvorna borta med schasande. De var riktigt påträngande.

Gulbenkianparken visade sig vara en underbar oas för både djur och människor.

Sakta i middagshettan släntrade vi ner till Gulbenkianparken. Upplevelsen där blev överrumplande. Växtligheten hade arrangerats i olika vackra rum och vattendrag med dammar hade koordinerats med byggnaderna som fanns i parken. Vi uppehöll oss där ganska länge och bara njöt av omgivningarna och vädret, liksom alla de studenter som tagit sin tillflykt dit.

Vi gick tillbaka upp till det enorma varuhuset El Corte Inglés, som har sju våningar. Vi avverkade vån 2, 1 och 0 innan Maggie var nöjd och vi kunde knalla hem till hotellet för eftermiddagsvilan. Man blir nästan äcklad över vilket utbud av varor det finns för de som har råd att köpa.

En svalkande dusch och vila i sängen några timmar. Korsordslösning och summering av dagens intryck, innan vi vid åttatiden gav oss iväg för att finna stället för dagens middagsintag. Trots att alternativ inte saknades, slutade vårt sökande i skenet av det kinesiska neonet, där vi tidigare låtit våra gommar prövas. Kvällens maträtter utgjordes av nötkött i olika former. Maggie var något frågande angående vilket som var currybaserat, men jag kunde för en gångs skull avgöra detta med en provsmakning. Förrätten, en ”springroll”, bottnade fint tillsammans med det röda vinet JP Tinto, vino della Casa. Som efterrätt unnade vi oss glass i kaffe, som var väldigt gott. 22:30 var vi på hotellet igen och mogna för sömn.

Vi åt vår sista frukost på hotellet, packade väskorna och klädde oss för sommarvärmen och besöket på Gulbenkianmuséet. Vi lämnade våra resväskor i hotellreceptionistens vård. Maggie betalade entrén och jag fick lämna in ryggsäcken i bagageförvaringen innan vi anträdde salarna. De var 17st, fyllda med vackra föremål. Tavlor, statyer, gobelänger mm. från Egypten, Orienten och Europa. Vi gick runt i två timmar och bara gapade. Det var en omtumlande vacker konstsamling, som den stenrike armeniern en gång i tiden (1955) skänkte till portugisiska staten.

Vi drogs till den fantastiska Gulbenkianparken och dess museum.

Därefter gick vi ut i den underbara parken och slog oss ned på mitt medhavda badlakan. Vi löste korsord bl.a. vid ettiden drog vi oss till lunchrestaurangen och kunde få ett bord utomhus med Maggies förtjänst. Där satt vi väl en knapp timma i solen. Maggie hade velat sitta där längre, men jag var lite rastlös och ville röra på mig.

Vi strosade i parken en stund till innan det var dags att återvända till hotellet. Där löste vi ut våra väskor och bytte vi kläder på den allmänna toaletten. Vi beställde taxi till flygplatsen, som kom inom 5 min., hade ingen skylt på taket, men forslade oss tryggt och säkert till ”Aeroporto de Lisboa”. Resan blev dessutom 3 Euro billigare. €15 denna gång.

Vi var alltså på flygplatsen i god tid och kunde ta det lugnt. Vi fikade på vägen till incheckningsdikarna. Sedan släntrade vi i sakta mak tillbaka mot boardinggrindarna och kunde konstatera att vår ”gate” var ändrad från 10 till 7, men avgångstiden stämde – 17:15.

Väl igenom säkerhetskontrollerna, kunde vi ta en sväng i taxfree-shopen. Jag köpte ett 10-årigt portvin till Maggie, som present där. Flaskan höll jag på att krossa när den föll i marmorgolvet en stund senare, då jag tog av mig ryggsäcken vid gate 7. Den höll emellertid, säkert på grund av den robusta förpackningen, och jag kunde pusta ut!

Flight TP 502 lyfte strax efter utsatt tid och resan i luften gick utan mankemang. Vi landade i Köpenhamn 21:44, fick ut våra väskor från band 3 och skulle rafsa fram varsin tröja. Jag tog längre tid på mig än Maggie, som gick före och plötsligt var jag av med henne. Det visade sig att hon varit smart nog att ställa sig i kö för att köpa tågbiljett i automaten. Hon hittade mig och vi kunde ta oss ner på spår 1, där vi kom med 22:39 till Helsingborg. Vi tog en taxi från Knutpunkten för 500:- till Ängelholm. Kl. 01:00 kunde vi komma till ro. Lissabonresan var till ända!

Till toppen av sidan        © PeO Jansson