Vaknade vid femsnåret och läste lite i "Brobyggarna" av Guillou någon timme innan jag gick upp och duschade. Vid halvsju kom Maggie tassande. Vi åt frukost utan hets och stod snart på perrongen i den 4°C-gradiga morgontemperaturen.

Öresundståget avgick 07:45 prick   -  Ölen på Kastrup satt fint   -   Planet var en Airbus 321, Turkish Airlines

Klockan 10 hade vi ckeckat in, gått igenom säkerhetskontrollen och handlat den traditionella gammeldansken och whiskyn. Det blev Famous Grouse denna gång. Vi satte oss att vänta på att gate-numret skulle komma upp på tavlan med varsin öl. Jag hade mackor med mig, som slank ner med lätthet.

Vid gate 26 blev det till att vänta. Boardingen, som skulle varit kl. 11, blev till 11:30, men fem minuter senare satt jag på plats 23E på styrbordssidan. Vi lyfte c:a en timme försenade i soligt väder över Kögebukten.

Efter 135 minuters flygning ville vi ha kaffe på maten innan vi skulle gå ner, men flygvärdinnorna var så dåligt organiserade i sitt arbete, att detta inte hanns med. Det var dåligt, men burgarna, potatisgratängen, bönorna och kakan var gott, liksom vinet.

Vi landade 15:38 lokal tid (14:38 CET). Det blev buss in till terminalen och sedan "följa John" genom fållorna fram till passkontrollen. Detta tog sin rundliga tid. När vi kom ut i hallen såg jag en snubbe som viftade med en skylt på vilken det stod Albatross. Jag fick ögonkontakt med honom och han bad oss gå fram till informationsdisken där vi skulle samlas. Där blev vi stående ett bra tag eftersom guiden väntade på fler resenärer. Han gjorde därefter ett försök att pricka av oss mot en lista, men gav upp när namnen blev för krångliga för honom, eller..? En dam hade dessutom blivit av med en väska och alla fick vänta tålmodigt medan detta utreddes.

Plötsligt höjde guiden sin skylt och vi fick hänga på ut i solgasset upp på en smal refug mitt i taxitrafiken med tutande och visslande chaufförer. Guiden pratade i mobiltelefon hela tiden för att lotsa en buss fram till oss. Allt verkade oorganiserat och amatörmässigt.

16:20 kom äntligen bussen och vi kunde kaosartat ta oss och bagaget ombord. Resan till hotellet tog c:a en timme och sedan kunde vi checka in på THE PEAK HOTEL, rum 5106.

Hotellet och rummet var helt OK, men inte i toppklass. Plus för att det gick att växla valuta i receptionen, men minus för att de inte klarade att boka bord i Galata tornets restaurang på söndagen. Det var riktigt dåligt!

Visa större karta

Vi var mycket missnöjda med Albatrossguidens loja inställning. Han hade inte prickat av oss en enda gång och talade dålig norska. Vi var ju utlovade en svensktalande guide! Någon presentation av sig själv eller ett ordentligt välkomnande saknades också. Den ovidkommande information han lämnade på bussen bara tröttade och ändringarna/tilläggen i programmet kunde man inte ta till sig där man satt.

Vacker solnedgång i kvällsdiset   -   Den mixade kötthuvudrätten var god   -   Härlig atmosfär med vackra lamparmaturer

När klockan närmade sig halvåtta, så samlades vi i lobbyn och guiden kom och hämtade oss. Vi vandrade i utspridd tropp längs gatorna till en restaurang som hette LIPSOS RESTAURANT på BALIK PAZARI, NEVIZADE KEMERIYE NO 8. Den låg 750 m norr om vårt hotell. Vi fick mycket god mat där. Först åt vi meze (smårätter), sedan två förrätter. En var en paj och den andre bestod av bläckfisk. Jag och Maggie tog den mixade köttvarianten till huvudrätt. Vi drack genomgående rött vin till. Vi satt bredvid Christer och Ragnhild Malmros från Karlshamn och hade det mycket trevligt.

Återvägen företogs i spridda grupper. Jag och Maggie följde guiden tillbaka och vi satte oss i hotellbarens utedel och socialiserade oss med några andra av Albatrossresenärerna medan en pilsner fick fukta våra strupar. Därefter fanns inte så mycket mer att tillägga, utan vi tog hissen upp till vårt rum och knoppade in för natten.

Det är ingen juldekoration som hänger över gatan, utan en liggande tulpan av lampor. Symbolen för stadens kandidatur till OS 2020.

Jag kunde somna om efter att jag varit uppe och ställt om klockan i mobilen, så att den inte skulle larma för tidigt, men det blev en orolig sömn.

Halvåtta plingade den och vi gick upp och gjorde oss iordning. Frukost därpå, men det var så fullt i matsalen att vi fick äta i barserveringen. Ingen nackdel dock - allt var väldigt fräscht och gott.

Vid nio var det samling i lobbyn och vi följde guiden till bussen, som tog oss hela vägen över ATATÜRK BRON till EMINÖNU HALIC HAMNEN, där vi embarkerade en sightseeingbåt efter den obligatoriska säkerhetskontrollen. Vi satt på babordssidan och fick en massa fina bilder av staden från vattnet. Vilken vacker stad det är!

Vi passerade under GALATA BRON och var därmed ute ur GOLDEN HORN och inne i BOSPOREN. Båten gick först nordostvart längs den europeiska sidan, för att vända vid SULTAN MEHMET BRON och följa den asiatiska sidan sydvästvart. Dessförinnan hade vi passerat under BOSPOREN BRON, på vilken endast personbilar och bussar får köra, medan lastbilarna får hålla till på Sultan Mehmet. Båda är hängbroar och ganska lika varandra.

Vädret var underbart vänligt mot oss. Guiden berättade en massa på sin forcerade norska och vi hörde inte så mycket, men att fastighetspriserna låg i mångmiljonklassen, det uppfattade jag och förstod.

På denna holme fick Sultanens vackra dotter sitta isolerad i Leandertornet eftersom det förutspåtts att hon skulle bli biten av en giftorm och dö. Trots alla försiktighetsåtgärder hände detta på hennes 18-årsdag då sultanen uppvaktade henne med en fruktkorg, vari ormen gömt sig.

När vi kom tillbaka tog bussen oss upp sydostvart mot HAGHIA SOPHIA MUSEET, där vi släpptes av och gick med guiden i samlad tropp in. Vi var redan trötta på hans malande från båtturen, så när han började med att prata vid en rad planscher var måttet rågat. Jag och Maggie hoppade av sällskapet när de andra skulle upp för trapporna till ett galleri. Guiden kunde förresten tagit Haghia Sophia först och båtturen därefter, vilket varit smartare med tanke på lufttemperatur, köande och trängsel.

Den heliga visdomens kyrka, invigd år 537. Ombyggd till moské efter 1453. Museum sedan 1934.

Dopfunten var väl tilltagen. Kupolen är 32 m i diameter och höjer sig 56 m över golvet. De kalligrafiska medaljongerna, mihrab och minbar visar på de islamiska inslagen.

Vi hittade ett trevligt litet ställe nära museet, där vi avnjöt en god lunch med öl att dricka. Det hette A.DAR.HH.CAFERIYE eller nå't.

Vi gjorde TOPKAPI PALATSET på egen hand, innan vi stannade till på ett litet fik, GÜLHANE SUR, där man bl.a. rökte vattenpipor. 50-tals popen strömmade ur högtalarna, som för övrigt gömts under borden.

Vi följde sedan spårvagnsrälsen hela vägen norrut över Galata bron fram till stationen för bergbanan, som vi tog upp till BEYOGLU.

Eftersom gatunamnen är sparsamt skyltade, irrade vi rundor ett slag innan vi kunde knata upp till vårt hotell. Väl där fick vi skäll av guiden, som påstod att han letat efter oss, men vi hade ju inget gemensamt program på eftermiddagen. Nåväl, duschen kändes underbar och en liten whiskypinne gjorde inte heller ont tillsammans med de nyinköpta jordnötterna.

Vid sjutiden gick vi ut igen och tog oss upp till den stora shoppinggatan ISTIKAL CADDESI. Vi promenerade i den ljumma aftonen åt nordväst någon kilometer innan vi vände och mötte två demonstrationståg på vägen samt en polistrupp med skottsäkra västar och automatvapen.

Efter alla synintryck och fönstershoppande, blev vi hungriga och började leta efter mer än ett snabbmatställe. Till slut valde vi THE HOUSE CAFÉ, vilket visade sig vara en stor fullsortimentsrestaurang. Vi tog båda deras rekommenderade kycklingrätt och drack Tuborg öl till samt avslutade med kaffe och dessert. Chokladkaka för mig medan Maggie mumsade i sig en baklava. Kalaset gick loss på 139.50 TL (537 SEK) och Maggie lämnade dessutom 5 € i dricks. Så tog vi en liten lov till och när klockan blivit drygt 22, var vi åter på hotellrummet. Endast nattrutinerna återstod.

Vaknade konstigt nog inte av böneutroparen, utan kunde faktiskt sova till fem i alla fall. Halv åtte gick vi upp och företog våra morgonrutiner. Frukostmatsalen var redan full, så det blev att gå in i lobbybaren istället, men inte oss emot. Där var det betydligt lugnare. Bra service och och god mat gjorde inte saken sämre.

Klockan nio var det samling i hotellfoajén och därefter embarkering på bussen, som tog oss först över Atatürk bron till MISIR CARSISI (Spice Market) i gamla staden. Strax efter att vi kommit in, såg jag hur några bekanta närmade sig från ingången. Det var Tommy och Irèn Åkesson samt Alf Jansson och hans hustru. Jag ställde mig mitt i gången och hälsade dem välkomna till basaren. Gissa om de blev överraskade. Det är väl konstigt att man träffar på någon hemifrån Bjäre så långt bort. Vi skojade lite om det och önskade varandra fortsatt trevlig vistelse i staden, varpå vi skiljdes och jag och Maggie strosade omkring en stund. Jag köpte en Galatasaray-dress till lille Nils och Maggie köpte te till oss. Jag mådde dock illa av alla sliskigheter efter en stund och gick ut och satte mig på en bänk tills de andra kom ut.

Därefter tog bussen oss vidare till den BLÅ MOSKÉN och vi köade för att komma in. Vi fick ta av oss skorna och lägga dem i en plastkasse. Kvinnorna fick hjälp att skyla håret med schalar och benen med långa tygstycken. Maggie hade pantalonger under sin kjol, men det hjälpte inte. Hon tyckte det var löjligt. Väl inne kunde vi imponeras av den fantastiska arkitekturen och de tusentals kakelplattorna som dekorerade dess inre.

Men det var osmart planering igen! Vi skulle tagit moskén före kryddmarknaden eftersom köerna hunnit ringla sig långa efter morgontimmarna. Jag kunde dock prata bort det mesta av tiden med den långe helsingborgaren Jörgen.

När vi var klara med den blå moskén gick färden till GRAND BASAR. En marknadsplats inomhus, byggd på 1400-talet för kontrollerad handel. Det är världens största marknad idag med 4000-5000 butiker. Helt galet!! Stället har 22 entréer och gator i ett virrvarr. Vi fick en liten introduktion av reseledaren, men ingen karta, så det var upplagt för att gå vilse.

Maggie och jag lunchade på ett ställe där inne som hette CARSI KEBAP för 36 TL, men höll sedan aldrig på att hitta ut genom den port vid vilken vi skulle återsamlas. Det lyckades dock efter att ha frågat efter vägen och utanför på gatan hittade jag en läderkeps för 15 TL. Den satt som en smäck :-)

Nåväl detta hände i god tid före återsamlingen kl. 13:45, så vi satte oss på ett ställe utanför Gate 1 och tog en stilla kopp kaffe. De som sedan skulle med till läder- och skinngrossisten, gick på bussen igen och vi for åter runt Topkapi palatset söderut.

Hos KAPADOKVA HAN KUYUMCULUK fick vi först se en show, en modeuppvisning med unga modeller som poserade på catwalken. Därefter fick vi information om plaggen i deras showroom. Hela fjolårskollektionen var nedsatt till 300 €/plagg, så jag köpte en svart skinnkavaj som kostat c:a 800 €. Jag var väldigt nöjd med det, även om skräddaren fick sy om knapparna.

Vid tresnåret rullade bussen norrut över GOLDEN HORNE igen och upp till hotellet. Maggie och jag gick först och kollade på ett café med god utsikt, men de kunde inte erbjuda vare sig öl eller mat, så vi hamnade i hotellbaren med de andra Albatrosresenärerna. Där konsumerades ett par öl under trevlig samvaro, innan vi tog oss upp på rummet för relaxing innan kvällens äventyr.

Vi hade avtalat träff med två andra par i foajén kl. 19:00. Det var Bernt och Irene samt Wilbur och Birgit. I samlad tropp gick vi upp till gågatan Isaklal Caddesi och letade oss fram till CICEK PASAJI, blomstergallerian, på vilken vi åt sjötunga med chips och grönsaker. Stället levde inte upp till sitt rykte, men vi hade det trevligt ändå.

Vi strosade sakta tillbaka mot hotellet och hamnade i lobbybaren, där vi drack kaffe och jag tog en Jameson-whisky. Klockan hade hunnit bli kvart i elva och det var dags att bryta upp och slagga in.

Vaknade tidigt som vanligt, men låg kvar och halvdrömde. När mobilen larmade kramade jag om Maggie och önskade henne grattis på födelsedagen.

Vi åt frukost tillsammans med Bernt och Irene i "lilla" matsalen. Efter en runda på rummet och packning av ryggsäcken, tog vi oss ner till foajén med en nyckfull hiss, så att vi höll på att bli sena till utflykten till DOLMABAHCE palatset.

Dagen verkade bli alldeles strålande. Framme vid palatset fick vi köa till säkerhetskontrollen innan vi kunde gå vidare i den vackra parken.

Vi fotograferade en hel del utvändigt, för inomhus rådde det fotoförbud. Vi köade naturligtvis för att få komma in efter att ha satt på oss skoskydd av blå plast. Palatset visade sig vara den mest imponerande civila byggnad jag någonsin skådat! Inget hade sparats av överdådet. Guiden, som jag fortfarande inte visste namnet på, var omöjlig att förstå, så jag hade slutat att lyssna på hans babbel. Sultanerna under slutet av 1800-talet måste inte ha varit kloka! Trots att Krimkriget pågick, så byggde de detta monument över sin förträfflighet - helt sjukt! Det måste ha kostat många människoliv under de 16 år som bygget tog.

Därefter återvände vi enskilt till entréporten, gjorde vad vi skulle på ett visst ställe och samlades upp, så lastade vi på bussen igen och påbörjade resan mot den asiatiska delen. Etapp 2 fick företas med färja, eftersom flera vägar och någon bro var avstängda på grund av att det stora internationella cykelgirot "Turkiet runt" skulle avslutas i staden. Vi frågade guiden om han kunde ta reda på var målgången skulle vara, men han bara svamlade bort det hela. Jag tror att han inte visste, eller inte ville veta?

Båtturen blev emellertid alldeles förtjusande i det vänliga vädret. När vi kom iland på den asiatiska sidan, gick vi ett stycke söder från HAYDARPASA, KADIKÖY PIER.

Vi stannade till och bestämde tid och plats för återföreningen och gav oss upp till ett marknadsområde, som hade fisk, grönsaker, frukt i salig blandning med butiker och restauranger. Vi fick efter en stund sällskap av Marie och Jörgen och vi lunchade tillsammans på ett ställe som hette DENIZ YILDIZI CAFE & RESTAURANT. Jag och Maggie åt kycklingbröst-wrapped och drack öl därtill.

Vi fick en spontan dansföreställning av ett gäng grabbar vid återpromenaden och var på mötesplatsen i god tid. Guiden var emellertid redan där, men ingen buss! Han pratade konstant i mobiltelefonen och resultatet blev att vi fick gå en avsevärd sträcka i trafikfarlig miljö; upp och ned för höga trottoarer och ibland ute i körbanan. Takten var ganska hög och guiden verkade inte bry sig om att alla var med. Maggie var vansinnig på honom.

Trots allt och hur som helst, kom vi på den mötande bussen mitt i gatan. Det var bara tur att alla kom med. Chauffören backade och knixade tills han kunde vända och så småningom ta oss ut på motorvägen, för passage över Bosporen bron. Något besök till utsiktsplatsen CAMLICA HILL blev det inte tal om. Guiden helt enkelt förteg detta. Det var viktigare att komma före den norska gruppen till hotellet.

Dit kom vi vid halvfyrasnåret. Efter en runda i hotellobbyn, med bl.a. växling till fler turkiska lira, gav vi oss av till terasserveringen strax intill för att dricka kaffe. Det blev varsin glasscoupe också och vi njöt av den fascinerande utsikten och den värmande eftermiddagssolen.

Nedanför oss på fotbollsarenan startade en match kl. 16. Jag vet tyvärr inte mellan vilka lag. KASIMPASA stadion låg insprängd längs trafikleden REFIK SAYDAM CADDESI och omgärdades i övrigt av bostadshus och kontorsbyggnader. Jag tog mig runt och över trafikleden för att fotografera det hela med den Blå moskén i bakgrunden över Gyllene Hornets vatten. Vi satt kvar på caféet till klockan fem innan vi tog oss tillbaka och upp på rummet för relax och uppfräschning.

Vid sjutiden gav vi oss ut i stadens vimmel på nytt. Vi gick norrut mot restauranggatorna och hamnade till slut på KREPENDEKI IMROZ RESTAURANT i Nevizade-distriktet. Vi började med varsin Yeni Raki som aperitif. Först åt vi meze på obergine, blackeyebönor, vindolmar och tomatröra. Som huvudrätt tog Maggie mixed grill och jag kebab på lammkött. Vi avslutade med turkiskt kaffe och fikon i sirap med valnötter och grädde. En flaska Karma, Cabernet Sauvignon slank lätt ner till det hela. Förvånansvärt nog fick jag endast betala 165 TL (SEK 635:-) för kalaset, vilket måste anses som billigt i en turistfälla.

Efter en stunds irrande fram och tillbaka i restauranggatorna, kunde vi ta oss upp på Istiklal Caddesi och uppleva folklivet där. Vi köpte "Turkish Delight" på ett ställe som hette ÖZSOY GIDA.

Tillbaka vid vårt hotell fick vi höra hur fantastisk utsikten från grannhotellet MARMA:s skybar skulle vara, så vi åkte upp till 18:e våningen och lät oss förstummas! Det var magnifikt att blick ut över den illuminerade staden, vattnet och broarna. Tyvärr blev det inga bilder från denna utsiktsplats.

Vi tog varsin drink tillsammans med paret från Strandbaden i baren, varpå det var dags att landa och återvända till rum 5106 för en god natts sömn. Armbandsuret visade 23:30.

Jag kunde sova lite längre, vilket var skönt. Frukosten avåts för första gången i stora matsalen. Vi satt med Birgit och Wilbur.

Efter att ha packat lite på rummet, gick vi ut på promenad för att nå GALATA TOWER. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Gatorna slingrade sig upp och ner, fram och tillbaka, så att följa kartan tedde sig omöjligt. Vi gjorde ett kort besök i lobbyn på PERA PALACE HOTEL, dit resenärerna på Orientexpressen brukade logera förr i tiden. Det var snyggt värre!

Maggie framför det svenska konsulatet på Istiklal Cad 497 - Monumentet över avrättade vid vänsterupproret 1972 - Vacker byggnad på Istiklal Cad.

Vi kom fram till kvarter med butiker som sålde musikinstrument. Där gav jag upp, men Maggie hade frågat efter vägen och ville fortsätta. Vi kom emellertid fram till att tiden var för knapp för vidare upptäcktsfärd, varför vi vände upp på gågatan Istiklal Caddesi. Där hittade vi som av en händelse det svenska konsulatet. Den ståtliga ambassaden från 1757 återuppbyggdes efter en brand 1870. Strosandes norrut i det härligt varma vädret, nådde vi nästan fram till TAKSIM torget, där vi vände söderut igen.

Tillbaka på hotellrummet fixade vi det sista och åkte ner med väskorna till foajén, där vi överlämnade dem i personalens beskydd, varpå vi satte oss i utebaren med varsin öl. Vi sammanfattade vistelsen tillsammans med paret från Strandbaden och embarkerade bussen strax innan klockan slog tolv. Dessförinnan hade jag tagit farväl av den trevlige servitören med ett fast handslag.

Snart rullade bussen mot ATATÜRK AIRPORT i sydväst. Där var det först en säkerhetskontroll, sedan passkontrollen och därefter ännu en säkerhetskontroll. Jag tog mig bort till Gate 305, medan Maggie ville titta på fler tax-free varor. När hon dök upp, jag jag och köpte varsin kaffe och vi delade på en beagle.

Fem i två började de med boardingen och kön var lång, men jag nådde min plats nr 24F ganska smidigt genom den bakre dörren. Maggie kunde byta till sig 24E av Bernt och några minuter efter tre var vi i luften med Boeing 737:an. Maggie hade Jörgen till vänster om sig och de pratade en hel del. Vi löste bl.a. korsord tillsammans och hade det trevligt.

Vi landade på Kastrup 17:10 CET och allt gick därefter som smort. Vi kunde ta 17:46-tåget mot Göteborg och var hemma i Ängelholm 19:13 exakt. Några minuter senare slutade denna underbara stadsresa framför TV:n i hemmets lugna vrå.

När vi kom ner på perrongen stod ett interrailtåg inne på spåret och vi uppmanades via skyltar att inte gå ombord på det. Därför blev Öresundståget något försenat, som ni ser på väggklockan.

Till toppen av sidan