SemestermöteHan slog sig ned på bänkplatsen närmast gaten och tog upp Expressen ur kabinväskan. Bläddrade förstrött i den medan blicken fick fladdra över
medresenärerna. Till höger om honom vid en pelare, stod en kvinna och pratade i sin mobiltelefon. Hon var blond, hade vacker hållning och var propert klädd.
Åldern var svårare att urskilja. Någonstans mellan trettio och fyrtio kanske; för ung för mig! tänkte han. Väktarna kom med de handikappade i rullstolarna.
De skulle checkas in först och en liten kö började bildas. Han reste sig och ställde sig sist iden. Högtalaren förkunnade att boarding nu började för
flight DK353, platserna 32-220 först. Han hade plats 5 och kände sig plötsligt felplacerad i kön. Just när han skulle bryta sig ur den, för att avvakta
läget, såg han att den unga kvinnan stod alldeles bakom honom. Deras blickar möttes och han kunde se in i ett par nötbruna, vackra ögon, som speglade ett allvar, kanske sorgsenhet. Detta förstärktes av anletsdragen i övrigt, men någon osäkerhet eller nervositet fanns där inte. Han log mot henne och fick ett försiktigt leende tillbaka, sedan var det hans tur och det var dags att gå ombord. Uppe vid kabindörren steg han åt sidan och lät henne gå före ombord, eftersom hon skulle sitta längre bak i planet. Hon tackade och ansiktet sprack upp i ett ljuvligt leende som fyllde honom med värme. Han bugade sig lätt och log tillbaka. Inget mer blev sagt. När flygvärdinnorna plockat undan efter lunchen och shoppingrundorna, rådde ett relativt lugn i kabinen. Han tog ner sin väska och plockade fram penna, anteckningsblock och ett visitkort. Han kunde inte glömma den intensiva blicken och det bländande leendet han hade utsatts för tidigare. Han fällde ner bordet och skrev en lapp: ”Du reser tydligen också ensam. Om du vill ha sällskap någon dag vid stranden, vid någon lunch eller middag, så kan du väl slå en signal. Jag åker ospecificerat och vet inte på vilken ort eller vilket hotell jag hamnar.” Han hade stärkt sig med ett par drinkar och nu reste han sig och gick sakta bakåt i planet. Vid två tillfällen fick han trängas med folk som skulle
på toaletten i fören, men snart stod han vid rad 28. Hon satt längst in på babordssidan och tittade ut genom fönstret med tom blick. Hon hörde först
inte att någon tilltalade henne och överraskades av att denne någon sträckte fram ett papper. Han spanade efter henne vid väskutlämningen i ankomsthallen, men kunde inte finna henne. Inte heller i kön till resebyråns kontor. Inte på bussparkeringen eller i transferbussen. Hon var som uppslukad av vulkanöns inre. Nästa dag kände han sig rastlös och gav sig ut på en långpromenad utan mål. Han styrde stegen mot havet och fortsatte längs strandpromenaden mot väster. Blicken utforskade varje café, restaurang och butik på högra sidan samt stranden på vänstersidan. Tusentals människor blev föremål för hans flackande ögon, och han insåg snart det omöjliga i att leta efter nålen i höstacken. Efter två timmars strosande slog han sig ned på en av uteserveringarna och läskade sig med en stor öl. Han funderade över den vackra kvinnans melankoliska framtoning och började spekulera om hennes sista mobilsamtal och motiv för resan. Hade hon gjort slut med pojkvännen i julhelgen och flytt från honom genom en ”sista minuten resa”, eller hade en nära anhörig dött så hon behövde bearbeta sorgen långt från allt som påminde henne om detta? Kanske var hon flygvärdinna, hennes kommentar på flygplatsen tydde på det, som bara skulle ner och avlösa en kollega? Hon hade lite den looken. Ganska lik modellen Emma Sjöberg faktiskt. Skulle hon jobba som modell, eller nå’t? Tankarna malde på och han tummade förstrött på mobilen i fickan. Skulle hon våga ta kontakt? Varför skulle hon göra det förresten? Han såg ju inte ut som en filmstjärna precis och var säkert mer än tio år äldre än hon. Ändå hade det funnits något mellan dem där i några minuter. Han fortsatte bort till stranden där han tillbringat lyckliga dagar med familjen för ett antal år sedan. Minnena poppade upp och han kunde se för sitt inre, hur ungarna badade och lekte i solgasset. Det var en härlig tid då han fortfarande älskade sin fru och levde i idyllens plastkupa. Tre timmar senare var han tillbaka på hotellrummet. Duschen och drinken kändes underbar efter den svettiga vandringen. Han kontrollerade mobilen och hjärtat hoppade till. Det fanns ett obesvarat samtal registrerat i displayen. Det missade samtalet var från hans bror hemma i Sverige. Besviken ringde han upp från balkongen, medan blicken kunde vila över poolerna och de bleka finskorna som hällt ut sig på solstolarna. Förbindelsen var bra och de pratade lite om hur bl.a. resan varit. Jannike kom hem till hotellrummet efter en heldagsshoppingrunda. Hon hade inte hittat någonting. Hon visste inte ens var hon varit eller letat efter. Smärtan från uppbrottet med Tobbe förtog all den glädje hon brukade finna med att strosa omkring i klädesbutikerna. Hon hade gått vilse ett par gånger. Kartan hade blivit kvar på hotellet. Trött och öm i fötterna slog hon sig ner på balkongen med ett glas vin och en Benson & Hedges. Medan röken ringlade över räcket, rann tårarna utför kinderna och hon blev tvungen att leta fram pappersnäsdukarna i bagen. Det låg en hopvikt lapp på botten av den. Hon tog upp den och ur föll ett visitkort till golvet. Hon snöt sig först och läste sedan kortet. ”Erik Ledén, projektledare vvs.” En företagslogo som liknade en rörtång och de vanliga adress- och telefonuppgifterna stod i trendigt pyttelitet typsnitt. Jannike blev stående med kortet i ena handen och lappen i den andra. Hon vek upp och läste den. Så stirrade hon på kortet igen och föll i skratt vid hågkomsten av den artige gubben på flygplanet. Han var faktiskt ganska gullig på något vis, tänkte hon. Lång och bred med lite pondus kring midjan och snyggt klädd i kavaj, mindes hon. Långt ifrån hennes långhårige, bohemiske fd. pojkvän. Hon lät lapp och kort bli liggande på byrån och återvände till balkongen och vinet. Hon kände sig plötsligt mycket bättre till mods och passade på att utnyttja de sista av eftermiddagens solstrålar. Dagen efter blev riktigt vacker med klarblå himmel och Erik bestämde sig för att uppsöka stranden för att bli solbränd och för att njuta av alla de vackra kvinnorna där. Han packade sin ryggsäck och tog även med kameran. Mobilen fick han absolut inte glömma! Han vaknade av att någon sparkade på solstolen och han såg en lång biffig strandvakt vid fotändan av den. Han ville ha betalt. Det fick han och Erik passade på att kolla mobilen när han ändå rotade i ryggan. Det fanns ett litet kuvert i displayen som indikerade att han hade ett oläst SMS i inkorgen. Pulsen steg omedelbart. ”Du svarade aldrig på mitt förslag att träffas….Var det så dåligt?? Kram L” Erik blev avbruten i sina tankar av att någon tilltalade honom på engelska. Sångerskan stod framför honom och hade tydligen frågat om han hade eld,
för hon höll en otänd cigarett i nypan. Han hade inte märkt att musiken tystnat. Fullt upptagen med idén om hur han nästa dag skulle kontakta resebyrån,
för att om möjligt få reda på vem kvinnan på plats 28A i flygplanet var, hade hans externa varseblivning fått ge plats åt inre kontemplation.
Nu aktiverades sinnena till 100% av verkligheten. Han tog tändaren på bardisken och tände åt henne. De andra männen på restaurangen tittade avundsjukt på honom och han undrade själv över varför hon tagit kontakt. Kanske var det hans uppskattande applåder eller att han sjöng med i refrängerna. Kanske var det för att han såg snäll och trygg ut – who knows? Jannike var mån om sin kropp; rökningen till trots. Ända sedan tonåren, då hon spelade volleyboll med skollaget, hade hon tränat regelbundet. Naturen hade dessutom försett henne med lagom stor byst och en silkeslen hud som inte vållade henne några bekymmer. Det enda som störde bilden var ett fult ärr över magen efter en bukoperation. Hon fingrade omedvetet på det och hade flera gånger funderat på att få det åtgärdat, men sådant var dyrt och lönen som polisman räckte inte långt. Plötsligt blev hon medveten om att någon stirrade på henne. Hon kisade mot den neråtgående solen och kunde urskilja siluetten av en lång yngling som flinande hängde sig över muren till hennes balkong. Han tilltalade henne tydligen, men hon förstod inte vad han sa. Det lät som isländska eller möjligen norska. Hon slöt ögonen och nonchalerade honom. Hans svada fortsatte och nu uppfattade hon två röster. Jannike blev tvungen att kika igen. Solen skymdes för ett ögonblick bakom en stor parabolantenn och nu såg hon de två killarna bättre. De verkade festat en hel del och flabbade mest medan de kommenterade hennes behag. Hon slet åt sig handduken på stolen bredvid och gick därefter in och drog för den tunga jalusidörren. Efter en snabb dusch lagade hon till en sallad och åt bröd och tonfisk till den. Hon läppjade på rödvinet och hoppades att ungtupparna skulle ge sig ut på stan, så hon kunde sitta och läsa på balkongen, men musiken dunkade fortfarande genom väggen från deras rum. Medan hon irriterat väntade på lite lugn och ro, hon var på väg att kontakta receptionen flera gånger men insåg att klockan inte var så mycket än, så diskade hon och städade upp lite. På byrån låg en lapp och ett visitkort. Hon satte sig i fåtöljen och funderade. Skulle hon bryta sin föresats att bara ta det lugnt och vara för sig själv? Bara koppla av och njuta av det härliga klimatet. Läsa en god bok och låta smärtan i hjärtat förklinga. Erik vaknade fast besluten att möta upp resebyråns representant i hotellfoajén och efterfråga om det var möjligt att spåra kvinnan på flygplanet.
Han kände sig full av tillförsikt och hade inget att förlora, intalade han sig. Han satte på vattenkokaren och förberedde en liten frukost på balkongen.
Han kollade mobilen och hade ett meddelande i inkorgen. Det var från L och löd: Just som han var klar att gå ned till foajén, pep det till från mobilen igen. ”Lunch?” stod det i displayen. Inget mer, hur han än knappade. Avsändarnumret var okänt. Han fattade först ingenting, utan bara stirrade på det ensamma ordet med ett frågetecken efter. Han satte sig ner och höll mobilen framför sig med båda händerna. De darrade lite och han svettades i handflatorna och armhålorna. Det blev nog lite för mycket dricka igår, tänkte han och kollade armbandsuret. Glädjen bubblade i bröstet när Erik insåg vem som hade skickat messet och ville ivrigt svara, men han besinnade sig och tänkte noga igenom vad han skulle skriva. Jannike hade inte sovit en blund på natten. Visserligen hade dunket från rummet intill tystnat vid tiotiden, men bara för att sätta ny fart vid halvtre på morgonen, ackompanjerat av skratt och sorl från grannbalkongen. Hon kunde höra ljusare flickröster därifrån också och insåg att efterfesten var i full gång. Först tänkte hon be dem hålla käften, men insåg att det bara kunde förvärra situationen. Hon gick upp och stängde skjutdörren; lade sig med kudden över huvudet, men inte förrän vid fem-halvsex blev det tyst. Inte en natt till! tänkte hon och var fast besluten att lämna in sitt klagomål till hotelldirektionen. Hennes huvud kändes som en dunkande, bomullsfylld ballong. Efter toalettbesök, ett par värktabletter och ett glas vatten, kunde hon slumra till ytterligare någon timma. Jannike låg och drog sig i halvvaket tillstånd. Hon funderade på vad hon skulle göra på dagen. Om det blev fint väder, så var stranden självklar, men först en dusch och lite frukost för att kunna känna sig någorlunda normal igen. Jävla slynglar! Hon öppnade upp till balkongen och kisade mot morgonhimlen. Inte ett moln. Det varslade gott. När bagen var packad och hon var redo att gå, tog hon beslutet att skicka ett SMS till…var det Erik han hette? Hon hann ända ner till stranden och hann fundera mer än en gång över varför han inte svarade. Jävla gubbe! tänkte hon när det gått mer än en timme.
Humöret var på nollpunkten och solstolen fortfarande hård och kall, när mobilen förkunnade att ett SMS-meddelande mottagits. ”Var och när?” löd det.
Jannike kände att hon blev glad, trots att hon inte gjorde sig några större förväntningar. Han kunde ju vara hur gubbigt tråkig som helst.
Hon funderade en stund och föreslog sedan en restaurang ungefär mitt emellan de två stora turistorterna rakt nedanför Casinot, kl. 13:00. Erik kände väl till var den föreslagna restaurangen låg. Det var bara fem minuters promenad från hans hotell längs strandpromenaden. Han hade gott om tid att duscha, raka sig och fundera. Han tog en gin och tonic på balkongen och avnjöt en cigarill. Det kändes allt lite pirrigt inför mötet med den yngre kvinnan. Han hade i alla fall bestämt sig för att inte vara så påflugen, utan låta samtalet flyta på som det kom sig. Inte föreslå något speciellt. Bara glädja sig åt sällskapet och maten. Tio i ett gav han sig iväg för att vara i god tid. Det var härligt väder och många låg på stranden, men det började också fylla på kring
restaurangborden, kunde han se. Han lyckades få ett bord för två med parasoll och slog sig förväntansfullt ned. Undrar vilket håll hon kommer ifrån,
tänkte han när en servitör frågade om han ville ha menyn. Kvart över ett började han fundera på om hon inte hittade. Halv två var han säker på att hon bara retats med honom och han kände sig blåst. Servitören hade varit framme mer än en gång och undrat. Erik kollade klockan ännu en gång och reste sig. Mitt i rörelsen kom han på att han glömt ställa tillbaka den. Först kände han sig urdum, men sedan skrattade han gott åt sig själv och sjönk tillbaka i stolen. Folk runtomkring vände sig och stirrade, men det brydde han sig inte om. Fan, vad dråpligt, tänkte han och vinkade till sig servitören. Han förklarade sitt dilemma så gott det gick och frågade var toaletten fanns. Erik fräschade upp sig med lite kallt vatten i ansiktet och gick ut och satte sig på den låga muren mittemot restaurangen för att vänta. Jannike kom österifrån. i mörka solglasögon och en strandklänning. Erik lät henne kontakta servitören, som fattade sammanhanget och pekade mot honom.
Han reste sig upp och gick dem lugnt till mötes. Han fyrade av sitt leende mot henne utan respons. De tog i hand och presenterade sig för varandra. Erik studerade henne lite i smyg och kunde se att det där allvarliga, melankoliska fanns kvar.
Annars såg hon fantastisk ut, tyckte han. De kommenterade maträtterna, men sade inte annars så mycket mer. Erik åt mixed sallad med vitlöksbröd och drack öl, medan Jannike fortsatte med vattnet till sin fisk och kokta potatis. Erik tog notan och de lämnade österut. Han gick ett halvt steg bakom henne och försökte hänga med i det raska tempot. Efter ett par butiker var
han uttråkad, men sa inget. Efter ytterligare fem tyckte han att de kunde ta en paus för en öl. De skiljdes med en kram utan att bestämma något konkret. Han vaknade tidigt, alldeles torr i munnen, och tog sig upp på toa. Gårdagskvällen hade visserligen inte blivit så sen, men han sov alltid dåligt efter större intag av de alkoholhaltiga dryckerna. Två värktabletter och ett stort glas vatten, sedan lade han sig igen. Tankarna irrade mellan mötet med Jannike och den trevliga kvällen tillsammans med rumsgrannen på restaurangen med den tjusiga brittiska sångerskan. Till slut somnade Erik om, bara för att vakna badande i svett. Solen flödade genom sovrumsfönstret, som han glömt att dra för. Det var bara att hoppa upp och in i duschen. Efter frukosten packade han ryggsäcken och gav sig ner till stranden. Att det skulle bli en fin dag varslade den klarblå himlen om. Molnen höll sig uppe bland bergen och kunde gott stanna där tyckte han. Erik försökte bena ut sina känslor för Jannike. Var det faderskänslor, eller kanske kärlekskänslor? Han smakade på ordet en stund och visste inte riktigt när han känt dem senast. Det var så längesedan att han blev förskräckt. Kvinnorna han träffat efter skilsmässan hade skänkt honom njutning, men kärlekskänslor? Nej, det var nog dåligt med det, även om några varit i närheten av hans inre. Hur ska jag tackla det här, tänkte han och sänkte boken för en stund. Ska jag bara ligga här och vänta på att hon hör av sig? Spela cool
och låta henne regissera? Ja, det måste nog vara det rätta med tanke på hennes känslomässiga läkningsprocess, fortsatte han att spekulera och
försökte koncentrera sig på texten igen. Han ställde sig upp och tittade först fånigt på telefonen och sedan mot det håll där han förväntade sig henne komma. Vad hade hänt? Han blev med ens kall och satte fart mot det steniga parti som avgränsade stränderna åt. Intuitionen sa honom att det måste vara här hon snubblat, halkat, fallit och tappat mobilen. Jannike låg i en oformlig hög mellan två stora stenar och jämrade sig. Smärtan från höger fot var intensiv och den satt fast. Varje försök att få loss den, förstärkte smärtan och fast hon var van vid att uthärda den, kunde hon inte kväva att ett jämrande, kvidande läte kom över hennes läppar. Hon försökte andas lugnt och bemästra paniken. Bagen med bl.a. öl och baguetter låg upp och ner en bit bort. Mobilen var spårlöst försvunnen. Det fanns inte en människa i närheten att söka hjälp av. Skulle de som låg på Eriks strand höra om hon skrek? Erik fick nyttja all sin styrka för att lätta en av de stora stenarna, så att Jannike kunde dra foten till sig. Den var redan svullen och han förstod att det var fråga om en allvarlig stukning eller ett avslitet ledband. Det var akutläge för tryckförband. Han lyfte upp henne på ryggen med brandmannagreppet och tog sig försiktigt upp på strandpromenaden, där han lade henne på rygg med foten på muren i höjdläge. Han rusade in på restaurangen mittemot och fick tag på en duk som han slet i trasor. Servitörerna gastade, men insåg snart att något allvarligt hänt och pratade upphetsat med varandra. Halva duken fick bli huvudkudde och med resten kunde Erik få till ett provisoriskt tryckförband. Han gav sig därefter tillbaka ner och hämtade bagen och sina egna grejor på stranden. När han kom tillbaka hade en scooterburen polis stannat och stod och pratade med Jannike, som tydligen talade spanska flytande. Servitörerna hade återgått till kommersen och flanörerna, som nyfiket stannat upp, fortsatte som innan. - Vad säger han? undrade Erik. Med strandgrejorna i handen och halvt bärande Jannike, tog sig ekipaget den relativt korta sträckan till Eriks hotell och han kunde undersöka
henne bättre. Tvättade såren och lade på sårsalva. Lindade om gasbinda och klippte därefter till en pelott med hål för ankeln och lindade till slut
om elastisk binda så hårt att Jannike kved. Ett par filtar fick duga för att hålla benet högt. Erik försvann ner till foajén och Jannike kände sig dåsig trots molvärken i foten. Hon kunde känna hans doft i sängkläderna och tänkte: Det luktade nybryggt kaffe. Jannike kände att någon rörde vid hennes högra ben, trots att det var avdomnat från knäet och nedåt. Hon slog upp
ögonen och kunde konstatera att Erik var tillbaka. Han stod vid kortändan av sängen och höll hennes fot i ena handen medan han försiktigt masserade vaden.
Han såg hennes frågande blick och log. - Kan jag fortsätta behandlingen fast att du äter? - Hur kunde du vara så…dum, så att du pratade i mobilen samtidigt som du hoppade på stenarna? Brukar inte ni poliser predika att man inte skall
köra bil och prata i mobilen samtidigt, t.ex.? Jannike fick vända sig på mage, rotera 180 grader på sängen och ta av sig bikiniöverdelen. Erik hade ingen massageolja, men hans hudlotion fick duga. Hans känsliga, starka fingrar började utforska musklerna och deras fästen i nackryggen. Jannike kved av vällust blandad med smärta. Mmm…han verkar kunna sina saker, tänkte hon. Det var främst kappmuskeln, trapezius, han koncentrerade sig på, men tryckte också på skulderbladen för att frigöra spänningar som ofta lagrades här i de många muskelfästena. Jannike stönade när han jobbade på hennes vänstra sida och han tog det försiktigt. Han masserade ryggsidorna, latissimus dorsi, och deltoideus över axlarna. Han kunde känna hur vältränad hon var, överallt. När han var klar med rygg och nacke så täckte han hennes överkropp med en badhandduk. Jannike kände ett välbefinnande som koncentrerades till underlivet och som t.o.m. fick molvärken i foten att förblekna. Sluta inte nu! hann hon tänka innan hon kände hans varma händer på vaderna igen. De vandrade uppåt, kittlade henne i knävecken för att sedan knådande och strykande ta sig an hamstringsmusklerna, biceps femoris och semimembranous, på lårbenets baksida. Ska jag våga? Han sa inget utan tog försiktigt tag i linningen av bikinitrosan och drog den sakta av henne. Hm…hjälpte hon inte till själv lite? Jannike lyfte på höftpartiet och det gick en ilning av vällust genom pelvis. Eriks knytnäve gav sig i kast med hennes välformade gluteus maximus och han var allt annat än opåverkad av stundens intimitet. Plötsligt snurrade Jannike runt på rygg och såg intensivt på Erik med sina nötbruna brunnar till ögon. Det blev tyst för några sekunder.
Erik kunde inte låta bli att fånstirra på den nakna kvinnokroppen och kunde inte dölja att shortsen fått en stor bula fram. De kladdiga händerna
höll han framför sig, liksom beredd för nästa arbetsuppgift. Jag måste se löjlig ut, for det genom hans huvud och situationen kändes pinsam. Har
jag gjort bort mig nu igen? Spänningen släppte och han fick kväva skrattet. Han satte sig på sängkanten och lade båda händerna på Jannikes mage. Han höll dem stilla några sekunder
och strök sedan med handflatorna i stora cirklar. Så lade han ena handen över den andra och masserade i diamantform. Jannike stönade lätt. Han lät
fingrarna glida upp mellan revbenen och sedan ut över midjan. Erik drog upp händerna och strök med handlovarna ner mot blygdbenet. Han vred dem mot
sig och drog dem ned över midjan. Fingrarna fick glida upp mellan revbenen igen. Jannike kunde inte riktigt ligga stilla. Han gick runt till kortsidan
vid Jannikes huvud och lade händerna på övre delen av hennes bröst. De fick glida ner längs mitten för att skiljas i bågar vid midjan och gå tillbaka igen.
Vid nästa upprepning lät han spreta med fingrarna när händerna gick ut mot sidorna och han kände mellanrummen mellan revbenen. Han knådade muskelfästena
för pectoralis minor och major uppe vid armhålorna. Fingerborgarna till bröstvårtor var som smultron och inbjöd till beröring. Erik stålsatte sig
dock och lade händerna platt mot övre delen av bröstet igen, med fingrarna mot varandra. Han drog med handlovarna utåt sidorna och tryckte försiktigt
på axlarna. Han förde händerna ut över axlarna och under dem. Fortsatte sedan upp på nacken och ut över huvudet. Jannike blundade och njöt. - Andas in djupt nu och slappna av helt vid utandningen, anvisade han med doktorsröst. När hon gjorde det drog Erik åt sig händerna med böjda fingrar,
upp över hela ryggen till nacken och över hjässan. - Jaha! Då var behandlingen över för idag. Jag skall be min sekreterare boka en ny tid om en vecka. Blir det bra? - Lugna dig lite, jag är strax tillbaka. Erik tassade iväg mot badrummet medan Jannike jämrade sig över sina plågor. - Tack, det var underbart, sa han och rullade över på sidan. - Det ser inte så tokigt ut, faktiskt, men jag får bära dig ut till duschen. Där finns en pall som vi kan sätta i badkaret. Jag skall hjälpa dig. - Nej, nu åker du in duschen vare sig du vill eller ej, sa han och lyfte lätt upp Jannike, som bara log och lät sig omhändertas. Detta är verkligen inte likt mig, tänkte hon. Herregud! Jag har väl aldrig låtit en man styra med mig på detta sätt förut. Jannike hade hela sin uppväxt lekt med killarna i deras vilda framfart. I tonåren kände hon sig mer bekväm med moppen, motorcykeln och senare bilen. Hon visste tidigt vad hon ville bli och valde gymnasieinriktning och hobbies efter det. Förutom volleybollen, simmade hon och tränade judo. När väninnorna gick på disco, så var hon i verkstaden och mekade med mc:n/bilen. Hon hade provat på motorcross, men insett sin begränsning efter störtningen och en sprucken mjälte som följd. - Hur har du fått det här? sa Erik och smekte ärret medan han omsorgsfullt tvättade av henne. Jannike svarade inte med detsamma, utan lekte
lite med honom så att föremålet för hennes intvålning vaknade till liv. Hon log åt detta och tyckte inte det var mer än rätt att betala tillbaka
något av hans tidigare massagebehandling. Hon studerade hans ansikte för att se hur han reagerade på detta uppdiktade scenario, men Erik verkade inte ha hört någonting. Han befann sig
tydligen nära Nirvana. Jannike sköljde med duschen och hjälpte honom sista biten med läppar och gom. Han blundade och höll sig i draperistången
under explosionen. My Good! tänkte han och återvände till medvetande igen. De sköljde av sig och torkade varandra under tystnad. Jannike fick låna en t-shirt XXL av Erik och behövde inte ta på sig den smutsiga strandklänningen för att avnjuta måltiden som framdukats på
balkongens trädgårdsbord. Den elastiska bindan utgjorde nu ett kompressionsförband om foten, som hon hade fått lägga upp på en av stolarna.
Eftermiddagssolen värmde fortfarande skönt och de åt och drack med god aptit. Därefter rökte de sakta och med njutning, medan tankarna virvlade
på olika håll och på olika sätt i deras hjärnor. De hjälptes åt med bestyren och beställde fram en taxi till hotellentrén. Erik följde med henne och såg till att hon hade det bra.
Det var alldeles tyst från rummet intill. Klagomålet hjälpte tydligen, eller så är grabbarna inte hemma, tänkte Jannike. Hon tackade Erik ännu
en gång och lade sig på sängen. Han kysste henne mjukt och kramade om henne innan han var beredd att gå. Erik stängde tyst dörren bakom sig, drog ett djupt andetag och påbörjade promenaden västerut mot den röda skivan, som snart nådde vattenbrynet. © Per-Olof Jansson 2006 Till början av sidan |