Semestermöte
Los Christianos

Han slog sig ned på bänkplatsen närmast gaten och tog upp Expressen ur kabinväskan. Bläddrade förstrött i den medan blicken fick fladdra över medresenärerna. Till höger om honom vid en pelare, stod en kvinna och pratade i sin mobiltelefon. Hon var blond, hade vacker hållning och var propert klädd. Åldern var svårare att urskilja. Någonstans mellan trettio och fyrtio kanske; för ung för mig! tänkte han. Väktarna kom med de handikappade i rullstolarna. De skulle checkas in först och en liten kö började bildas. Han reste sig och ställde sig sist iden. Högtalaren förkunnade att boarding nu började för flight DK353, platserna 32-220 först. Han hade plats 5 och kände sig plötsligt felplacerad i kön. Just när han skulle bryta sig ur den, för att avvakta läget, såg han att den unga kvinnan stod alldeles bakom honom.
- Sa hon inte platserna 32-220, frågade han henne.
- Jo, men bry dig inte om det. Det går säkert bra ändå. De brukar vara vänligheten själv här, sa hon och visade att hennes plats var 28.

Deras blickar möttes och han kunde se in i ett par nötbruna, vackra ögon, som speglade ett allvar, kanske sorgsenhet. Detta förstärktes av anletsdragen i övrigt, men någon osäkerhet eller nervositet fanns där inte. Han log mot henne och fick ett försiktigt leende tillbaka, sedan var det hans tur och det var dags att gå ombord.

Uppe vid kabindörren steg han åt sidan och lät henne gå före ombord, eftersom hon skulle sitta längre bak i planet. Hon tackade och ansiktet sprack upp i ett ljuvligt leende som fyllde honom med värme. Han bugade sig lätt och log tillbaka. Inget mer blev sagt. När flygvärdinnorna plockat undan efter lunchen och shoppingrundorna, rådde ett relativt lugn i kabinen. Han tog ner sin väska och plockade fram penna, anteckningsblock och ett visitkort. Han kunde inte glömma den intensiva blicken och det bländande leendet han hade utsatts för tidigare. Han fällde ner bordet och skrev en lapp: ”Du reser tydligen också ensam. Om du vill ha sällskap någon dag vid stranden, vid någon lunch eller middag, så kan du väl slå en signal. Jag åker ospecificerat och vet inte på vilken ort eller vilket hotell jag hamnar.”

Han hade stärkt sig med ett par drinkar och nu reste han sig och gick sakta bakåt i planet. Vid två tillfällen fick han trängas med folk som skulle på toaletten i fören, men snart stod han vid rad 28. Hon satt längst in på babordssidan och tittade ut genom fönstret med tom blick. Hon hörde först inte att någon tilltalade henne och överraskades av att denne någon sträckte fram ett papper.
- Jag glömde ju att ge dig det här, sa han och vände på klacken för att gå tillbaka till sin plats. Hon tog emot det, men hann inte fråga vad det var. Hennes stolsgrannar log i mjugg och hon skyndade sig att stoppa undan det. Demonstrativt vände hon dem sidan och fortsatte stirra ut genom fönstret i tomma intet.

Han spanade efter henne vid väskutlämningen i ankomsthallen, men kunde inte finna henne. Inte heller i kön till resebyråns kontor. Inte på bussparkeringen eller i transferbussen. Hon var som uppslukad av vulkanöns inre. Nästa dag kände han sig rastlös och gav sig ut på en långpromenad utan mål. Han styrde stegen mot havet och fortsatte längs strandpromenaden mot väster. Blicken utforskade varje café, restaurang och butik på högra sidan samt stranden på vänstersidan. Tusentals människor blev föremål för hans flackande ögon, och han insåg snart det omöjliga i att leta efter nålen i höstacken. Efter två timmars strosande slog han sig ned på en av uteserveringarna och läskade sig med en stor öl. Han funderade över den vackra kvinnans melankoliska framtoning och började spekulera om hennes sista mobilsamtal och motiv för resan. Hade hon gjort slut med pojkvännen i julhelgen och flytt från honom genom en ”sista minuten resa”, eller hade en nära anhörig dött så hon behövde bearbeta sorgen långt från allt som påminde henne om detta? Kanske var hon flygvärdinna, hennes kommentar på flygplatsen tydde på det, som bara skulle ner och avlösa en kollega? Hon hade lite den looken. Ganska lik modellen Emma Sjöberg faktiskt. Skulle hon jobba som modell, eller nå’t? Tankarna malde på och han tummade förstrött på mobilen i fickan. Skulle hon våga ta kontakt? Varför skulle hon göra det förresten? Han såg ju inte ut som en filmstjärna precis och var säkert mer än tio år äldre än hon. Ändå hade det funnits något mellan dem där i några minuter.

Strandpromenad

Han fortsatte bort till stranden där han tillbringat lyckliga dagar med familjen för ett antal år sedan. Minnena poppade upp och han kunde se för sitt inre, hur ungarna badade och lekte i solgasset. Det var en härlig tid då han fortfarande älskade sin fru och levde i idyllens plastkupa. Tre timmar senare var han tillbaka på hotellrummet. Duschen och drinken kändes underbar efter den svettiga vandringen. Han kontrollerade mobilen och hjärtat hoppade till. Det fanns ett obesvarat samtal registrerat i displayen. Det missade samtalet var från hans bror hemma i Sverige. Besviken ringde han upp från balkongen, medan blicken kunde vila över poolerna och de bleka finskorna som hällt ut sig på solstolarna. Förbindelsen var bra och de pratade lite om hur bl.a. resan varit.

Jannike kom hem till hotellrummet efter en heldagsshoppingrunda. Hon hade inte hittat någonting. Hon visste inte ens var hon varit eller letat efter. Smärtan från uppbrottet med Tobbe förtog all den glädje hon brukade finna med att strosa omkring i klädesbutikerna. Hon hade gått vilse ett par gånger. Kartan hade blivit kvar på hotellet. Trött och öm i fötterna slog hon sig ner på balkongen med ett glas vin och en Benson & Hedges. Medan röken ringlade över räcket, rann tårarna utför kinderna och hon blev tvungen att leta fram pappersnäsdukarna i bagen. Det låg en hopvikt lapp på botten av den. Hon tog upp den och ur föll ett visitkort till golvet.

Hon snöt sig först och läste sedan kortet. ”Erik Ledén, projektledare vvs.” En företagslogo som liknade en rörtång och de vanliga adress- och telefonuppgifterna stod i trendigt pyttelitet typsnitt. Jannike blev stående med kortet i ena handen och lappen i den andra. Hon vek upp och läste den. Så stirrade hon på kortet igen och föll i skratt vid hågkomsten av den artige gubben på flygplanet. Han var faktiskt ganska gullig på något vis, tänkte hon. Lång och bred med lite pondus kring midjan och snyggt klädd i kavaj, mindes hon. Långt ifrån hennes långhårige, bohemiske fd. pojkvän. Hon lät lapp och kort bli liggande på byrån och återvände till balkongen och vinet. Hon kände sig plötsligt mycket bättre till mods och passade på att utnyttja de sista av eftermiddagens solstrålar.

Dagen efter blev riktigt vacker med klarblå himmel och Erik bestämde sig för att uppsöka stranden för att bli solbränd och för att njuta av alla de vackra kvinnorna där. Han packade sin ryggsäck och tog även med kameran. Mobilen fick han absolut inte glömma! Han vaknade av att någon sparkade på solstolen och han såg en lång biffig strandvakt vid fotändan av den. Han ville ha betalt. Det fick han och Erik passade på att kolla mobilen när han ändå rotade i ryggan. Det fanns ett litet kuvert i displayen som indikerade att han hade ett oläst SMS i inkorgen. Pulsen steg omedelbart.

”Du svarade aldrig på mitt förslag att träffas….Var det så dåligt?? Kram L”
Det tog en stund innan Erik kunde placera avsändaren, men sedan log han för sig själv och svarade: ”Sorry babe. Nej det vill jag gärna. Ge förslag. Erik.”
Han vände sig på mage och väntade på det lilla pipet från mobben. Den förblev dock tyst resten av eftermiddagen och kvällen. Han tröstade sig med god mat och gott vin. På scenen stod en förtjusande kvinna i rätt ålder. Kanske skulle han…

Charlies

Erik blev avbruten i sina tankar av att någon tilltalade honom på engelska. Sångerskan stod framför honom och hade tydligen frågat om han hade eld, för hon höll en otänd cigarett i nypan. Han hade inte märkt att musiken tystnat. Fullt upptagen med idén om hur han nästa dag skulle kontakta resebyrån, för att om möjligt få reda på vem kvinnan på plats 28A i flygplanet var, hade hans externa varseblivning fått ge plats åt inre kontemplation. Nu aktiverades sinnena till 100% av verkligheten. Han tog tändaren på bardisken och tände åt henne.
- You’re singing lovely, sa han och gav henne sitt breda leende.
- Thanks! Are you here on vacation, or where were you, there for a minute?
- Sorry, I was just thinking about tomorrow. I’m planning a trip up north, ljög han och studerade henne lite närmare.
- Where do you come from? You’re not brittish I suppose.
- No, I’m from Sweden. Are you singing here every night?
- Yes, no I’m off duty Sunday and Monday. Nice seeing you. Now I must go back. Bye, bye.
Hon vinkade lite med fingrarna över axeln och var snart tillbaka på scenen.

De andra männen på restaurangen tittade avundsjukt på honom och han undrade själv över varför hon tagit kontakt. Kanske var det hans uppskattande applåder eller att han sjöng med i refrängerna. Kanske var det för att han såg snäll och trygg ut – who knows?

Jannike var mån om sin kropp; rökningen till trots. Ända sedan tonåren, då hon spelade volleyboll med skollaget, hade hon tränat regelbundet. Naturen hade dessutom försett henne med lagom stor byst och en silkeslen hud som inte vållade henne några bekymmer. Det enda som störde bilden var ett fult ärr över magen efter en bukoperation. Hon fingrade omedvetet på det och hade flera gånger funderat på att få det åtgärdat, men sådant var dyrt och lönen som polisman räckte inte långt.

Plötsligt blev hon medveten om att någon stirrade på henne. Hon kisade mot den neråtgående solen och kunde urskilja siluetten av en lång yngling som flinande hängde sig över muren till hennes balkong. Han tilltalade henne tydligen, men hon förstod inte vad han sa. Det lät som isländska eller möjligen norska. Hon slöt ögonen och nonchalerade honom. Hans svada fortsatte och nu uppfattade hon två röster. Jannike blev tvungen att kika igen. Solen skymdes för ett ögonblick bakom en stor parabolantenn och nu såg hon de två killarna bättre. De verkade festat en hel del och flabbade mest medan de kommenterade hennes behag. Hon slet åt sig handduken på stolen bredvid och gick därefter in och drog för den tunga jalusidörren.

Efter en snabb dusch lagade hon till en sallad och åt bröd och tonfisk till den. Hon läppjade på rödvinet och hoppades att ungtupparna skulle ge sig ut på stan, så hon kunde sitta och läsa på balkongen, men musiken dunkade fortfarande genom väggen från deras rum. Medan hon irriterat väntade på lite lugn och ro, hon var på väg att kontakta receptionen flera gånger men insåg att klockan inte var så mycket än, så diskade hon och städade upp lite. På byrån låg en lapp och ett visitkort. Hon satte sig i fåtöljen och funderade. Skulle hon bryta sin föresats att bara ta det lugnt och vara för sig själv? Bara koppla av och njuta av det härliga klimatet. Läsa en god bok och låta smärtan i hjärtat förklinga.

Erik vaknade fast besluten att möta upp resebyråns representant i hotellfoajén och efterfråga om det var möjligt att spåra kvinnan på flygplanet. Han kände sig full av tillförsikt och hade inget att förlora, intalade han sig. Han satte på vattenkokaren och förberedde en liten frukost på balkongen. Han kollade mobilen och hade ett meddelande i inkorgen. Det var från L och löd:
”Kan du komma till baren på hotell Berlin i Hamburg? Jag sitter där nu!” Tydligen avsänt kvällen innan. Han log för sig själv och kunde inte låta bli att svara: ”Jag kommer om du kan avhjälpa min sexabstinens.” Det dröjde någon timme innan L skrev: ”Tyvärr, det kan jag inte hjälpa dig med. Men jag är säker på att vi kan ha det trevligt ändå. Hälsar L från Hamburg.” Hon är för go den, tänkte han och skrattade medan han svarade: ”Självklart! Jag får väl hjälpa mig själv. Kramen.”

Just som han var klar att gå ned till foajén, pep det till från mobilen igen. ”Lunch?” stod det i displayen. Inget mer, hur han än knappade. Avsändarnumret var okänt. Han fattade först ingenting, utan bara stirrade på det ensamma ordet med ett frågetecken efter. Han satte sig ner och höll mobilen framför sig med båda händerna. De darrade lite och han svettades i handflatorna och armhålorna. Det blev nog lite för mycket dricka igår, tänkte han och kollade armbandsuret. Glädjen bubblade i bröstet när Erik insåg vem som hade skickat messet och ville ivrigt svara, men han besinnade sig och tänkte noga igenom vad han skulle skriva.

Jannike hade inte sovit en blund på natten. Visserligen hade dunket från rummet intill tystnat vid tiotiden, men bara för att sätta ny fart vid halvtre på morgonen, ackompanjerat av skratt och sorl från grannbalkongen. Hon kunde höra ljusare flickröster därifrån också och insåg att efterfesten var i full gång. Först tänkte hon be dem hålla käften, men insåg att det bara kunde förvärra situationen. Hon gick upp och stängde skjutdörren; lade sig med kudden över huvudet, men inte förrän vid fem-halvsex blev det tyst. Inte en natt till! tänkte hon och var fast besluten att lämna in sitt klagomål till hotelldirektionen. Hennes huvud kändes som en dunkande, bomullsfylld ballong. Efter toalettbesök, ett par värktabletter och ett glas vatten, kunde hon slumra till ytterligare någon timma.

Jannike låg och drog sig i halvvaket tillstånd. Hon funderade på vad hon skulle göra på dagen. Om det blev fint väder, så var stranden självklar, men först en dusch och lite frukost för att kunna känna sig någorlunda normal igen. Jävla slynglar! Hon öppnade upp till balkongen och kisade mot morgonhimlen. Inte ett moln. Det varslade gott. När bagen var packad och hon var redo att gå, tog hon beslutet att skicka ett SMS till…var det Erik han hette?

Hon hann ända ner till stranden och hann fundera mer än en gång över varför han inte svarade. Jävla gubbe! tänkte hon när det gått mer än en timme. Humöret var på nollpunkten och solstolen fortfarande hård och kall, när mobilen förkunnade att ett SMS-meddelande mottagits. ”Var och när?” löd det. Jannike kände att hon blev glad, trots att hon inte gjorde sig några större förväntningar. Han kunde ju vara hur gubbigt tråkig som helst. Hon funderade en stund och föreslog sedan en restaurang ungefär mitt emellan de två stora turistorterna rakt nedanför Casinot, kl. 13:00.
Han svarade genast: ”Jag kommer att vara där då. Vi ses.”

Erik kände väl till var den föreslagna restaurangen låg. Det var bara fem minuters promenad från hans hotell längs strandpromenaden. Han hade gott om tid att duscha, raka sig och fundera. Han tog en gin och tonic på balkongen och avnjöt en cigarill. Det kändes allt lite pirrigt inför mötet med den yngre kvinnan. Han hade i alla fall bestämt sig för att inte vara så påflugen, utan låta samtalet flyta på som det kom sig. Inte föreslå något speciellt. Bara glädja sig åt sällskapet och maten.

Tio i ett gav han sig iväg för att vara i god tid. Det var härligt väder och många låg på stranden, men det började också fylla på kring restaurangborden, kunde han se. Han lyckades få ett bord för två med parasoll och slog sig förväntansfullt ned. Undrar vilket håll hon kommer ifrån, tänkte han när en servitör frågade om han ville ha menyn.
- Not yet. I’m waiting for my company. A lovely woman, you know.
- Oh, I see. Anything else?
- Yes! I’ll have a large beer, please. ‘Una cerveza grande, por favor’ gjorde han sig till.

Kvart över ett började han fundera på om hon inte hittade. Halv två var han säker på att hon bara retats med honom och han kände sig blåst. Servitören hade varit framme mer än en gång och undrat. Erik kollade klockan ännu en gång och reste sig. Mitt i rörelsen kom han på att han glömt ställa tillbaka den. Först kände han sig urdum, men sedan skrattade han gott åt sig själv och sjönk tillbaka i stolen. Folk runtomkring vände sig och stirrade, men det brydde han sig inte om. Fan, vad dråpligt, tänkte han och vinkade till sig servitören. Han förklarade sitt dilemma så gott det gick och frågade var toaletten fanns. Erik fräschade upp sig med lite kallt vatten i ansiktet och gick ut och satte sig på den låga muren mittemot restaurangen för att vänta.

Jannike kom österifrån. i mörka solglasögon och en strandklänning. Erik lät henne kontakta servitören, som fattade sammanhanget och pekade mot honom. Han reste sig upp och gick dem lugnt till mötes. Han fyrade av sitt leende mot henne utan respons. De tog i hand och presenterade sig för varandra.
- Vill du sitta i solen eller skuggan, sa Erik.
- Jag sitter gärna i skuggan nu, för det har varit stranden hela förmiddagen, fick han till svar.
De fick in menyerna och beställde vatten att dricka.

Erik studerade henne lite i smyg och kunde se att det där allvarliga, melankoliska fanns kvar. Annars såg hon fantastisk ut, tyckte han. De kommenterade maträtterna, men sade inte annars så mycket mer.
- Har du väntat länge? Frågade hon och nickade mot muren på andra sidan promenadstråket.
- Ja, alldeles för länge. Jag hade inte ställt om klockan…
Han kom inte längre förrän hon föll i hejdlöst skratt. Isen var bruten och de pratade osammanhängande om sommar/vintertid kontra olika tidszoner.
- Ja, du är inte den förste som lät dig luras, sa hon och torkade skrattårarna ur ögonen med servetten.

Erik åt mixed sallad med vitlöksbröd och drack öl, medan Jannike fortsatte med vattnet till sin fisk och kokta potatis.
- Jag äter riktigt bara en gång om dagen, sade hon som förklaring till alla och ingen.
Samtalet flöt lättsamt om vad de gjorde där, vilka de var, vad de jobbade med osv. Kaffet kom in och de rökte under tiden.
- Vad gör vi nu, sa Jannike och spanade in honom lite noggrannare. Han såg yngre ut i sina shorts och t-shirt än hon kunde komma ihåg från flygplanet. Någonstans mellan fyrtiofem och femtio kanske, tänkte hon. Det spelar ingen roll, bara han är trevlig!
- Det vet jag inte. Vad tycker du? Ska vi strosa lite längs stråket ett slag, så kanske vi kommer på nå’t?
- Ja, det kan vi göra. Jag försökte shoppa lite häromdagen, men var så okoncentrerad att jag mest irrade runt.

Erik tog notan och de lämnade österut. Han gick ett halvt steg bakom henne och försökte hänga med i det raska tempot. Efter ett par butiker var han uttråkad, men sa inget. Efter ytterligare fem tyckte han att de kunde ta en paus för en öl.
- Visst! Det kan vi väl. Jag vet ett trevligt ställe lite längre fram där de gör ett jättegott isthe. Isthe! Finns det alkohol i en så’n? Fruntimmersdricka! tänkte han.
- Ja, det låter svalkande och gott, sa han. För säkerhets skull beställde han öl till sig. De fortsatte att berätta om sina liv för varandra och Erik förstod snart vilket komplicerat förhållande hon hade bakom sig. När de berörde det ämnet, fick hon tillbaka det melankoliska draget och för att muntra upp henne igen, så kastade Erik fram förslaget att de skulle gå och dansa någon kväll.
- Inte ikväll bara. Jag har bokat tid med hotelldirektören kl. 18:00 för att framföra mina klagomål mot grabbarnas vilda framfart i rummet intill mitt. Det tänker jag inte missa. Sedan behöver jag sova, för av den varan blev det inte mycket föregående natt.
- Det är OK. Ska vi bryta för idag då? Klockan är faktiskt halvfem – lokal tid, skrattade han.

De skiljdes med en kram utan att bestämma något konkret.
- Vi ses imorgon, sa de i mun på varandra.
- Hej då!

Han vaknade tidigt, alldeles torr i munnen, och tog sig upp på toa. Gårdagskvällen hade visserligen inte blivit så sen, men han sov alltid dåligt efter större intag av de alkoholhaltiga dryckerna. Två värktabletter och ett stort glas vatten, sedan lade han sig igen. Tankarna irrade mellan mötet med Jannike och den trevliga kvällen tillsammans med rumsgrannen på restaurangen med den tjusiga brittiska sångerskan. Till slut somnade Erik om, bara för att vakna badande i svett. Solen flödade genom sovrumsfönstret, som han glömt att dra för. Det var bara att hoppa upp och in i duschen.

Efter frukosten packade han ryggsäcken och gav sig ner till stranden. Att det skulle bli en fin dag varslade den klarblå himlen om. Molnen höll sig uppe bland bergen och kunde gott stanna där tyckte han. Erik försökte bena ut sina känslor för Jannike. Var det faderskänslor, eller kanske kärlekskänslor? Han smakade på ordet en stund och visste inte riktigt när han känt dem senast. Det var så längesedan att han blev förskräckt. Kvinnorna han träffat efter skilsmässan hade skänkt honom njutning, men kärlekskänslor? Nej, det var nog dåligt med det, även om några varit i närheten av hans inre.

Hur ska jag tackla det här, tänkte han och sänkte boken för en stund. Ska jag bara ligga här och vänta på att hon hör av sig? Spela cool och låta henne regissera? Ja, det måste nog vara det rätta med tanke på hennes känslomässiga läkningsprocess, fortsatte han att spekulera och försökte koncentrera sig på texten igen.
Vid lunchtid ringde det i Eriks mobil. Han hade slumrat till och ryckte till av signalerna. Fumlade fram apparaten och tryckte på ”Yes”.
- Erik på stranden, svarade han.
- Hej, det är Jannike. Jag är på väg bort mot dig och jag har lunch med mig.
- Vad härligt! Hittar du då?
- Ja, ja. Det är ju rakt nedanför där vi satt igår. Jag har gått längs havet och är snart där. Inga prob…
Han hörde ett skrik och sedan skramlade det till innan allt blev tyst.

Han ställde sig upp och tittade först fånigt på telefonen och sedan mot det håll där han förväntade sig henne komma. Vad hade hänt? Han blev med ens kall och satte fart mot det steniga parti som avgränsade stränderna åt. Intuitionen sa honom att det måste vara här hon snubblat, halkat, fallit och tappat mobilen.

Jannike låg i en oformlig hög mellan två stora stenar och jämrade sig. Smärtan från höger fot var intensiv och den satt fast. Varje försök att få loss den, förstärkte smärtan och fast hon var van vid att uthärda den, kunde hon inte kväva att ett jämrande, kvidande läte kom över hennes läppar. Hon försökte andas lugnt och bemästra paniken. Bagen med bl.a. öl och baguetter låg upp och ner en bit bort. Mobilen var spårlöst försvunnen. Det fanns inte en människa i närheten att söka hjälp av. Skulle de som låg på Eriks strand höra om hon skrek?

Erik fick nyttja all sin styrka för att lätta en av de stora stenarna, så att Jannike kunde dra foten till sig. Den var redan svullen och han förstod att det var fråga om en allvarlig stukning eller ett avslitet ledband. Det var akutläge för tryckförband. Han lyfte upp henne på ryggen med brandmannagreppet och tog sig försiktigt upp på strandpromenaden, där han lade henne på rygg med foten på muren i höjdläge. Han rusade in på restaurangen mittemot och fick tag på en duk som han slet i trasor. Servitörerna gastade, men insåg snart att något allvarligt hänt och pratade upphetsat med varandra. Halva duken fick bli huvudkudde och med resten kunde Erik få till ett provisoriskt tryckförband. Han gav sig därefter tillbaka ner och hämtade bagen och sina egna grejor på stranden. När han kom tillbaka hade en scooterburen polis stannat och stod och pratade med Jannike, som tydligen talade spanska flytande. Servitörerna hade återgått till kommersen och flanörerna, som nyfiket stannat upp, fortsatte som innan.

- Vad säger han? undrade Erik.
- Han frågar om jag behöver ambulans till sjukhuset.
- Vill du det då? Jag kan undersöka dig först om du vill. Jag har sjukvårdsgrejor med mig i väskan på rummet och jag tror nog att takterna sitter i sedan tiden som massör i klubben.
- OK! Bara jag kommer härifrån. Det är hårt att ligga så här!

Med strandgrejorna i handen och halvt bärande Jannike, tog sig ekipaget den relativt korta sträckan till Eriks hotell och han kunde undersöka henne bättre. Tvättade såren och lade på sårsalva. Lindade om gasbinda och klippte därefter till en pelott med hål för ankeln och lindade till slut om elastisk binda så hårt att Jannike kved. Ett par filtar fick duga för att hålla benet högt.
- Se här! Ta de här värktabletterna. Du får stå ut en stund. Jag ska ta reda på var närmaste sjukstuga ligger så länge, fall i fall.

Erik försvann ner till foajén och Jannike kände sig dåsig trots molvärken i foten. Hon kunde känna hans doft i sängkläderna och tänkte:
Gud, vad omtänksam han är!

Det luktade nybryggt kaffe. Jannike kände att någon rörde vid hennes högra ben, trots att det var avdomnat från knäet och nedåt. Hon slog upp ögonen och kunde konstatera att Erik var tillbaka. Han stod vid kortändan av sängen och höll hennes fot i ena handen medan han försiktigt masserade vaden. Han såg hennes frågande blick och log.
- Det gäller att få igång blodcirkulationen så att slaggprodukter kan forslas bort. Tryckförbandet gjorde susen. Vi fick nog stopp på blödningen. Svullnaden har redan gått ner en aning. Erik nickade mot stolen vid sidan av sängen.
- Jag tog med mig ny lunch till dig. Kaffe och ett par mackor med ost och skinka. Du måste vara utsvulten!
Jannike kände plötsligt hur hungrig hon var och gjorde ett tafatt försök att komma lite längre upp.
- Vänta! Jag hjälper dig. Jag har ett par extra kuddar här.
Han puffade upp dem och fick ner dem vid Jannikes huvudgärd och hjälpte henne upp i halvsittande ställning. Hennes hår kittlade honom i näsan och det luktade underbart.

- Kan jag fortsätta behandlingen fast att du äter?
Hon bara nickade med munnen full av smörgås. Erik synade ankeln medan han lät plastpåsen med isbitar från frysfacket glida över skadestället. Han lät den utgöra en del av förbandet när han lindade om bindan igen. Jannike grimaserade lite, men mumsade på och sörplade kaffe i god stil. Han fortsatte sin lätta massage av vadmusklerna gastrocnemicus och soleus. Fortsatte med vänster underben och noterade hur stela musklerna var även där.

- Hur kunde du vara så…dum, så att du pratade i mobilen samtidigt som du hoppade på stenarna? Brukar inte ni poliser predika att man inte skall köra bil och prata i mobilen samtidigt, t.ex.?
- Släng dig i väggen! Jo, visst gör vi det. Det var obetänksamt av mig. Vad tror du? Måste jag iväg till sjukhuset?
- Jag tror faktiskt inte det. Du hade tur i oturen. Verkar bara vara en svår stukning. Den fixar vi lika bra här med mina grejor, men har du inte ont någon annan stans?
- Nä…jo vänta! Jag måste ha sträckt mig i ryggen. Det ömmar vid vänster skulderblad åt axeln till.

Jannike fick vända sig på mage, rotera 180 grader på sängen och ta av sig bikiniöverdelen. Erik hade ingen massageolja, men hans hudlotion fick duga. Hans känsliga, starka fingrar började utforska musklerna och deras fästen i nackryggen. Jannike kved av vällust blandad med smärta. Mmm…han verkar kunna sina saker, tänkte hon. Det var främst kappmuskeln, trapezius, han koncentrerade sig på, men tryckte också på skulderbladen för att frigöra spänningar som ofta lagrades här i de många muskelfästena. Jannike stönade när han jobbade på hennes vänstra sida och han tog det försiktigt. Han masserade ryggsidorna, latissimus dorsi, och deltoideus över axlarna. Han kunde känna hur vältränad hon var, överallt.

När han var klar med rygg och nacke så täckte han hennes överkropp med en badhandduk. Jannike kände ett välbefinnande som koncentrerades till underlivet och som t.o.m. fick molvärken i foten att förblekna. Sluta inte nu! hann hon tänka innan hon kände hans varma händer på vaderna igen. De vandrade uppåt, kittlade henne i knävecken för att sedan knådande och strykande ta sig an hamstringsmusklerna, biceps femoris och semimembranous, på lårbenets baksida. Ska jag våga? Han sa inget utan tog försiktigt tag i linningen av bikinitrosan och drog den sakta av henne. Hm…hjälpte hon inte till själv lite? Jannike lyfte på höftpartiet och det gick en ilning av vällust genom pelvis. Eriks knytnäve gav sig i kast med hennes välformade gluteus maximus och han var allt annat än opåverkad av stundens intimitet.

Plötsligt snurrade Jannike runt på rygg och såg intensivt på Erik med sina nötbruna brunnar till ögon. Det blev tyst för några sekunder. Erik kunde inte låta bli att fånstirra på den nakna kvinnokroppen och kunde inte dölja att shortsen fått en stor bula fram. De kladdiga händerna höll han framför sig, liksom beredd för nästa arbetsuppgift. Jag måste se löjlig ut, for det genom hans huvud och situationen kändes pinsam. Har jag gjort bort mig nu igen?
- Jag vet inte vad du sysslar med, men jag mår sämre, sa Jannike allvarligt, strök en slinga av håret ur ansiktet och låtsades skyla sig med handduken.
- Mina bröst känns alldeles svullna. Kolla här! Hon pekade på en av de styvnade bröstvårtorna.
- Och här, hon strök med fingret över venusberget, bultar det så konstigt. Tror massören att det kan vara något allvarligt?
Erik fattade snabbt galoppen och spelade med. Han anlade en bister uppsyn.
- Absolut! Framsidan kräver speciell behandling. Det gäller dock att iaktta försiktighet över mage och bröst. Den stora muskelgruppen quadriceps, på lårets framsida däremot, är ofta spänd och kräver kraftig massage.

Spänningen släppte och han fick kväva skrattet. Han satte sig på sängkanten och lade båda händerna på Jannikes mage. Han höll dem stilla några sekunder och strök sedan med handflatorna i stora cirklar. Så lade han ena handen över den andra och masserade i diamantform. Jannike stönade lätt. Han lät fingrarna glida upp mellan revbenen och sedan ut över midjan. Erik drog upp händerna och strök med handlovarna ner mot blygdbenet. Han vred dem mot sig och drog dem ned över midjan. Fingrarna fick glida upp mellan revbenen igen. Jannike kunde inte riktigt ligga stilla. Han gick runt till kortsidan vid Jannikes huvud och lade händerna på övre delen av hennes bröst. De fick glida ner längs mitten för att skiljas i bågar vid midjan och gå tillbaka igen. Vid nästa upprepning lät han spreta med fingrarna när händerna gick ut mot sidorna och han kände mellanrummen mellan revbenen. Han knådade muskelfästena för pectoralis minor och major uppe vid armhålorna. Fingerborgarna till bröstvårtor var som smultron och inbjöd till beröring. Erik stålsatte sig dock och lade händerna platt mot övre delen av bröstet igen, med fingrarna mot varandra. Han drog med handlovarna utåt sidorna och tryckte försiktigt på axlarna. Han förde händerna ut över axlarna och under dem. Fortsatte sedan upp på nacken och ut över huvudet. Jannike blundade och njöt.
- Kan du trycka ner huvudet samtidigt som du går upp lite i brygga med ryggen?
Umm. Det här kan han få hålla på med hur länge som helst!, tänkte hon. Erik förde ner sina händer på hennes rygg så långt han kunde och höll på vardera sidan av ryggraden.

- Andas in djupt nu och slappna av helt vid utandningen, anvisade han med doktorsröst. När hon gjorde det drog Erik åt sig händerna med böjda fingrar, upp över hela ryggen till nacken och över hjässan.
- Mår du bättre nu?
- Inte ett dugg! Symtomen jag beskrev tidigare har snarare förvärrats. Dessutom måste jag nog be massören att avlägsna sina benkläder, eftersom de är av konstfibermaterial som kan ge mig svårartad eksem. Hon kunde inte hålla tillbaka ett litet fniss, men hade snart anletsdragen under full kontroll igen. Erik drog av sig t-shirten och shortsen. Kröp upp i sängen vid hennes fötter och fortsatte sitt arbete. Han smekte den oskadade foten och drog lite i tårna så att Jannike höll på att krevera. Därefter särade han på Jannikes ben och gav sig i kast med rectus femoris, vastus medialis och vastus lateralis. Han gav extra uppmärksamhet åt gracilis och adductor brevis längst upp på insidan av låren.

- Jaha! Då var behandlingen över för idag. Jag skall be min sekreterare boka en ny tid om en vecka. Blir det bra?
- I helvete heller din skurk! Kom hit, så skall jag visa dig hur man masserar!
Erik lutade sig fram och smakade på smultronen. Han lät tungan cirkla runt vårtgårdarna och läpparna sög girigt på frukterna innan de fick möta hennes halvöppna, kvidande mun i en djup förening. Ett fast grepp förde hans mandom till lavaströmmen från vulkankratern och Jannike gnuggade sig till en första efterlängtad konvulsion. Ett gutturalt obestämbart läte kom över hennes läppar när hans redskap för inre massage, likt en glödande ten genom gelé, nådde längst in och långsamt upprepade behandlingen. Erik kände att han var nära och blev stilla för en stund, men patienten ville inte vara med om något uppehåll, utan tryckte sig uppfordrande mot honom.

- Lugna dig lite, jag är strax tillbaka. Erik tassade iväg mot badrummet medan Jannike jämrade sig över sina plågor.
- Hur kan du bara lämna en svårt skadad, utlämnad kvinna på det här viset? ropade hon efter honom.
Han var dock snart tillbaka, bröt förpackningen och lät henne trä på plastkåpan för slutfasen. De var strax därefter tillbaka i ställning före avbrottet och Erik kunde snart känna sig tillfreds med sin helande insats. Patienten hade svarat mycket tillfredställande på all behandling, från det första provisoriska tryckförbandet, till det avslutande samspelet.
- Gud, vad skönt. Ligg stilla, såååh! Uhh, det känns som nysningar mellan tårna! Hon slappnade sakta av och Erik drog sig ur.

- Tack, det var underbart, sa han och rullade över på sidan.
- För vad? Det är väl jag som skall tacka för all denna omtänksamhet och vård. Är det vanligt att ni gör en så genomträngande behandling av alla fotskador?
Erik skrattade lite, men bringades tillbaka till verkligheten av hennes fråga och han satte sig upp.
- Skoja du bara, men jag måste faktiskt titta till din fot!
Han tog av förbandet och synade fotleden noga.

- Det ser inte så tokigt ut, faktiskt, men jag får bära dig ut till duschen. Där finns en pall som vi kan sätta i badkaret. Jag skall hjälpa dig.
- Inte än. Lägg dig här en stund och håll om mig. Jag behöver det nu. Hon plutade med underläppen och tittade under lugg. Oemotståndligt! De låg och nojsade och pratade en stund tills Eriks mage kurrade. Då varnade han henne för den irritation som kunde komma över honom vid låg blodsockerhalt.

- Nej, nu åker du in duschen vare sig du vill eller ej, sa han och lyfte lätt upp Jannike, som bara log och lät sig omhändertas. Detta är verkligen inte likt mig, tänkte hon. Herregud! Jag har väl aldrig låtit en man styra med mig på detta sätt förut. Jannike hade hela sin uppväxt lekt med killarna i deras vilda framfart. I tonåren kände hon sig mer bekväm med moppen, motorcykeln och senare bilen. Hon visste tidigt vad hon ville bli och valde gymnasieinriktning och hobbies efter det. Förutom volleybollen, simmade hon och tränade judo. När väninnorna gick på disco, så var hon i verkstaden och mekade med mc:n/bilen. Hon hade provat på motorcross, men insett sin begränsning efter störtningen och en sprucken mjälte som följd.

- Hur har du fått det här? sa Erik och smekte ärret medan han omsorgsfullt tvättade av henne. Jannike svarade inte med detsamma, utan lekte lite med honom så att föremålet för hennes intvålning vaknade till liv. Hon log åt detta och tyckte inte det var mer än rätt att betala tillbaka något av hans tidigare massagebehandling.
- Det var en knarkpundare som skar mig med en flaska han slagit botten av. Det var i början av min tjänstgöring uppe i Stockholm. Jag tvekade några sekunder för länge. Han kom för nära innan jag avlossade min Sig Sauer P228. Sårkanterna blev fula och det här var det bästa de kunde åstadkomma. Det var rena turen att inte bukhinnan blev skadad, för då hade tarmarna vällt ut!

Hon studerade hans ansikte för att se hur han reagerade på detta uppdiktade scenario, men Erik verkade inte ha hört någonting. Han befann sig tydligen nära Nirvana. Jannike sköljde med duschen och hjälpte honom sista biten med läppar och gom. Han blundade och höll sig i draperistången under explosionen. My Good! tänkte han och återvände till medvetande igen.
- Va? Vad sa du? Avlossade…vaddå?
- Glöm det! Jag bara djävlas med dig lite. På tal om att avlossa…var det skönt?
- Umm. Härligt! Vad du kan! Så’nt lär man sig väl inte på Polishögskolan, eller…?
Jannike svarade inte på det, utan berättade istället hur en lindrigt nykter kirurg på akuten plockat bort hennes mjälte och förslutit buken med osnygga kråksparkar till stygn.

De sköljde av sig och torkade varandra under tystnad.
- Vill du vara snäll och kolla om mina trosor finns kvar i strandbagen?
- Det behöver jag inte. De hänger på en av stolsryggarna i köket. Ska jag hämta dem?
- Ja, jag vill av en ofräsch anledning inte ta på mig bikinibyxorna igen. Var plånboken kvar? Sololjan? Borsten? Handduken?
- Ja, ja! Jag kunde till och med rädda baguetterna i sin aluminiumfolie och ölburkarna. Det är nog bara mobilen som fattas. Du får kolla igenom allt själv se’n. Jag hämtar trosorna åt dig.

Jannike fick låna en t-shirt XXL av Erik och behövde inte ta på sig den smutsiga strandklänningen för att avnjuta måltiden som framdukats på balkongens trädgårdsbord. Den elastiska bindan utgjorde nu ett kompressionsförband om foten, som hon hade fått lägga upp på en av stolarna. Eftermiddagssolen värmde fortfarande skönt och de åt och drack med god aptit. Därefter rökte de sakta och med njutning, medan tankarna virvlade på olika håll och på olika sätt i deras hjärnor.
- Ska jag sätta på kaffe?
- Tack snälla, men jag måste nog tänka på att komma tillbaka till mitt hotellrum och så får jag väl ringa och spärra mitt kort till telefonen. Man vet ju aldrig om…
- Jag fårstår, men du…det fixar jag! Vilken operatör har du?

De hjälptes åt med bestyren och beställde fram en taxi till hotellentrén. Erik följde med henne och såg till att hon hade det bra. Det var alldeles tyst från rummet intill. Klagomålet hjälpte tydligen, eller så är grabbarna inte hemma, tänkte Jannike. Hon tackade Erik ännu en gång och lade sig på sängen. Han kysste henne mjukt och kramade om henne innan han var beredd att gå.
- Du är härmed anhållen! Skäligen misstänkt för att sexuellt ha utnyttjat en utlämnad, skadad kvinna. Alternativt våldtäkt.
- Det var värst! Vad tror du straffet för ett sådant tilltag kan bli?
- Jag kommer att yrka livstid hos åklagaren! Vad säger du om det?
- No objection! Jag sköter mitt eget försvar och kommer att plädera ’skyldig’. Blir det bra?
- Så ska det låta! Vi hörs se’n. Nu måste jag sova. Det har varit mycket idag. Puss!

Erik stängde tyst dörren bakom sig, drog ett djupt andetag och påbörjade promenaden västerut mot den röda skivan, som snart nådde vattenbrynet.

© Per-Olof Jansson 2006

 Till början av sidan