La coppa del mondo 1990

Italien 8 juni - 8 juli. 24 lag i slutspel på 12 arenor.

    Sverige i grupp C mot:
  • Brasilien, Torino 10 juni, förlust 1-2.
  • Skottland, Genova 16 juni, förlust 1-2.
  • Costa Rica, Genova 20 juni, förlust 1-2.
Överst-Stadio delle Alpi i Torino. Ovan-Stilstudie av Thomas Brolin i matchen mot Brasilien. Startelvan mot Skottland. Stående fr v: Klas Ingesson, Thomas Ravelli, Johnny Ekström, Glenn Strömberg, Stefan Pettersson, Peter Larsson. Huksittande fr v: Thomas Brolin, Roland Nilsson, Stefan Schwartz, Roger Ljung och Glenn Hysén.

Costa Rica - Skottland 1-0 den 11 juni

Västtyskland mästare efter 1-0 mot Argentina i finalen den 8 juli. Andreas Brehme slog in den avgörande straffen med högerfoten vid målvaktens högra stolprot.

Seminarier över gränserna

Sparbanken Skåne

Vaken 20 tim/dygn. Det är inte lätt att sammanfatta intryck och upplevelser från en resa som tog i anspråk 20 tim/dygn i vaket tillstånd och hann ändå inte ta ett dopp i Medelhavet.

Förseningar. Det började med att planet från Ängelholm var försenat. På Arlanda tog jakten på reseledaren Leif Mårtensson och resten av gänget intensiv fart. Utan att veta vilken flight vi skulle med till Nice, fick jag fråga mig fram mellan incheckningsdiskarna, kånkande på bagaget i en tidspressad situation.
- Är det någon här som heter Leif Mårtensson? fick jag fram i något desperat tonläge vid disk 45.
- Ja, det är jag, säger en kolugn, lång kille på trygg skånska.
- Du kan ta det lilla lugna. Maersk-chartern är försenad till 20:15, så vi checkar in din väska och sen traskar vi bort till säkerhetskontrollen för gate 11. En macka och en öl ska vi väl ha medan vi väntar?
Saken var klar. Jag skulle komma med till Italien.

Gänget. Stämningen var god. Jag förstod ganska snart att det var ett härligt gäng som jag skulle få vara tillsammans med några dagar. Packade som sardiner i den blå Maersk-maskinen var vi äntligen på väg till Rivieran.

Förkylningen. Klockan 02:37 var jag installerad i rummet på hotell d'Anglais, San Remo, Italien. Det var lika bra att packa upp pinalerna direkt och försöka få ner Rinomar- och Bamyltabletterna med en skvätt Absolut vodka. Fy för den lede!

Shopping. Frukost mellan 8:30-9:30 och sedan ut på sta'n helt solo i underbart väder. En fantastisk stadsmiljö mötte mig med gammalt och rustikt, men rent och snyggt. Jag tog fram parlören och övade på fraserna om shopping mm. Det gällde att komma över språkbarriären. Det blev lunch och landslagströjor delades ut tillsammans med halsdukar och mössor.
- Vi får nog ta god tid på oss för resan till Torino, för vi ska hinna äta lite på vägen, sa Leif.

Trafikstockning. Det var väl, för det visade sig att motorvägen från Savona norrut var blockerad av hemvändande italienare, fotbollstokiga svenskar och brasilianare samt av en del små trafikolyckor. Vägtullarna gjorde sitt till också. Det tog 5,5 timme att köra de 23 milen, vilket gjorde att en lätt rusning blev följden när vi kom fram till Stadio delle Alpi i Torino.

Bländande skådespel. Intrycken från den gigantiska anläggningen med 62 500 skränande supportrar var nästan överväldigande. Det kändes på något sätt overkligt att titta på fotboll så långt ifrån planen som vi satt. Behållningen var, förutom en bra match, definitivt folklivet. Det går inte att återge, utan måste upplevas!

Försvunnen i vimlet. Efter matchen, som Sverige förlorade med 0-1, gick jag vilse. Det var rent löjligt. Själv har jag varit reseledare för juniorlaget i städer som Berlin, Hamburg och London, och så tappar jag orienteringen totalt när vi kommer ut från arenan. Plötsligt var mina kamrater i gruppen som uppslukade i folkvimlet bland kvardröjande åskådare, poliser, bilar och mörkret. När jag letat i fel väderstreck i drygt en timme, beslutade jag mig för att på egen hand ta mig tillbaka till San Remo. Jag fick hjälp av en polis att finna spårvagnen, men det kändes inte bra att lämna området. Vad skulle reseledare Leif tänka?

Spårvagns håll-i-gång. På spårvagnen från stadion in till järnvägsstationen vi jag uppleva en del. Jag blev underhållen av en brassefamilj på 10 personer, som spelade och sjöng varje sekund av de 35 minuterna som resan tog. Vilket tryck de höll! Väl framme på stationen träffade jag några svenska grabbar som skulle till Genua. De låg på golvet på den svenska flaggan. Bänkar saknades. Jag hjälpte dem med att kolla avgångar, köpa biljett och hitta rätt perrong. Tåget lämnade stationen på sekunden och för 5 800 lire var jag på väg. Jag bytte i Savona till tåget mot Ventimiglia och hoppa av i San Remo. "Elementary dear Watson."

Återseendet. Kvart över nio på morgonen stegade jag in i matsalen på hotellet, något ångerfull över vad jag ställt till med.
- Hallå Jansson. Ska du ha frukost? utropar den coole Mårtensson.
- Vi har varit i kontakt med det svenska konsulatet, men inte satt igång nå't ännu, avslöjar han sen.
Efter att ha bett om ursäkt och fått mig lite till livs, fick jag stå ut med gliringar som "tågmästaren", "hålla handen" mm. Det var bara att kasta sig i bingen några timmar innan lunch och avfärd mot Genua för matchen mellan Skottland-Costa Rica.

Middagsbestyr. Visa av gårdagens stress, försökte vi starta i god tid. Trots detta var vi ute i sista minuten även denna gång. Polisen ville inte ha våra bussar vid stadion, så vi fick åka specialbuss från hamnen upp genom sta'n. Stadio Ferrari var betydligt mysigare som fotbollsarena. Inga löparbanor och därför en helt annan närhet till spelarna och händelserna på planen. Det blev ett överraskande resultat, men Costa Rica är absolut inget blåbärsgäng. Skottland föll med 0-1.
Två man saknas denna gång vid av färden hemåt. Nåväl, den ene är globe-trottern Kenneth, så de klarar sig säkert, intalar vi oss. Bussen får rulla. Plötsligt ropar Leif till:
- Där är de ju! Stanna! Stop the bus! och chauffören stannar mitt i gatan, öppnar dörren för utstörtande banksprintern, som mitt i röran av slokörade skottar får tag på de förlorade sönerna. Dagen är räddad. Nu kan vi fortsätta till Savona för middag på en fiskrestaurang. Det var intressant. Vi fick fem förrätter och en grönsakstallrik, varpå huvudrätten kom in. Den hade vi tidigare sett i levande skick i akvarium. Kul! Jag tror att stället heter Stella Maris.

Nattligt efterspel. På nattkröken, hemma på hotellet, kommer vi överens om att casinot måste beskådas innan vi återvänder till Sverige. Snabbt upp på rummet för att svida om och sedan ut i den regniga natten med taxihjälp till Casino San Remo. Imponerande yttre, men lite av en besvikelse när vi kommit in. Avslagen stämning, lite av begravningsatmosfär. Herrar i strama miner och svarta kostymer. Ingen glamour. Nej, då blev det trevligare på barserveringen mittemot med varma mackor och öl. Plötsligt dyker ett par skottar upp i natten. Omöjliga att förstå trots att örat försöker att ställa in sig till rotvälskan. Tydligen fick vi en utförlig redogörelse för varför Skottland hade förlorat och varför Sverige skall få på nöten på lördag. Vi undrar om vi får bjuda på öl.
- Can't drink a drop more...gonna piss out of our ears! är det svar vi får av dessa godmodiga, kiltklädda optimister.

Borta bra, men... Det blev tisdag och avresedag. Trötta men nöjda ställde vi kosan mot Nice. Allt klaffade perfekt och maten på flygplatsen satt fint. Efter en odramatisk flygning över ett i stort sett molnfritt Europa, kunde vi glida ned på Arlanda. Avskedets minut var inne för mig. Det är alltid lite sorgligt, men det är ju inte omöjligt att man ses någongång, då Sparbanken varit generös och fru Fortuna haft ett finger med i spelet.